Det hade varit skönt att slippa alla risker, såsom att om tjugo dagar förlora min älskling till sprutor och nålar med heroin i, och sedan inget annat kunna göra än att som vanligt när folk är i närheten, hålla inne tårarna när jag står på begravningen iklädd svart.

Det hade varit fantastiskt att inte behöva få veta att killen med myggjagarna, den snygga kostymen och hatten, han som fick mig att le och känna mig som drottningen av saba, dog för två veckor sen, och att de som visste om det och brydde sig om mig, inte kom på tanken att säga något förän det var för sent, och alla svartklädda lämnat kistan för att bli nersänkt i den mörka jorden.

Det tog bara några månader, men jag tror att jag kan komma över det här nu.

Jag tror att jag kan sluta fega mig.

Jag vet att det jag provade var mycket sämre än ”på riktigt”, och att det finns många människor som inte kommer dö på löpande band som folk i en 1300-tals by som drabbats av sharlakansfeber.

Jag ska ta tag i de som jag nästan har skjutit undan, och så ska vi sitta i vitabergsparken och njuta hela sommarn. Jag kommer ha någon som gör kissljud så att jag kan sätta mig på huk bakom trädet för att förhindra panik i kroppen. Och jag kommer ha någon att dricka vin med ur martiniglas i plast, som de vi fick av Norskarna torskarna på emmaboda förra året.

Kissljud.

och lyssna på Doktor Kosmos- På Låtsas och På Riktigt
to keep the party going.