den överförfriskade bloggen

Få se. Jag har knappt lämnat hemmet sedan i tisdags. Då var jag på Franska institutet och firade franskspråkighetens dag. Jag blev uppchattad på lyondialekt av en nätt liten kvinna som tyckte att jag skulle skaffa mig en fransk man som motiverar mig att lära mig prata med flytande. De där Fransmännen, de tycks ha svårt att ge upp. Försöken att ständigt värva folk till sin mindre framgångsrika kampanj för att göra franskan till världsspråk har slutat vara gulliga.

Näst efter lyondvärger, bland överförfriskade och därmed obarmhärtigt sociala fransoser och kvarlämningar av en ålderstigen imperialism, stod min mammas kusin. Vi brukar alltid mötas på ambassadörsfester av någon anledning*. Jag förstår inte riktigt hur han hamnar där men jag klagar inte. Han råkar vara ovanligt vältalig och är dessutom den enda i min släkt som är någorlunda au jour med mina dagliga aktiviteter. Jag får dock alltid känslan av att han tänker snuskiga tankar om mig när vi ses. Han tittar på mig som om att jag är tjejen han vill sitta och dricka ett glas vin med, i soffan hemma hos sig, efter en lyckad middagsdejt. Och han pratar om mina läppar. Det kan bero på att jag av en slump varit iförd pin-up utstyrslar varje gång jag stött på honom de senaste åren. De är egentligen inte så utmanande, men de spelar på en del dräpande sensuella referenser. Klädseln för kvällen viskade "Deeta Von Teese på begravning" ackompanjerad av en ofrivillig "fransos med baskern på sne´ och en baguette i högsta hugg"-twist. Det tycktes få alla möjliga att tänka snuskiga tankar. Eller så var det rödvinet viskade saker till mannen som på något sätt råkade tappa bort sina händer innan för linningen på min kjol. Oavsett vilket verkade det lämpligt att förära hans glesvuxna hår en dusch i schweiziskt körsbärsöl.

Vilken fest! Speciellt vid halv tio när alla helt plötsligt var jättefulla och drog sig ner mot institutets källare för att dansa till Afrofransk techno och April March. Jag, Dan och Alex var inte riktigt lika ivriga, men vi hade kul ändå. Det fanns trots allt en vidunderlig buffe med mat från Franska vänländer, en gummiman, ett jazzband & en trummande karl som såg ut att vara som hämtad från rasbiologiska institutets gamla kollektion barnkammartapeter (eller hur var det nu?).

Egentligen var Markus Mårtenssons installation syftet för min utflykt i franskspråkigheten. Den var ett mexikanskt lapptäcke av stympade kramdjur, plottriga mönster, demoner och naivistiska symboler. Samt blinkande neontatueringar och nakna vita babydockor iförda mexikanska brottarmasker i multifärgar spandex också, eller? Nej, förstå mig rätt, hans konst är inte new rave. Den är snarare Barragán, collageformens Barragán. Med något väldigt anspråkslöst i sammansättningen av chockelement. På Franska institutet delvis beroende på sammanhanget och på vad jag tyvärr har för konnotationer till allting franskt. Men det är inte fundamentalt. Det är istället det inte helt uppenbara som gör att en balans uppnås. Det kontraster. Spartanskt och flådigt, rått kött på ett skört skelett. Eller att hitta ett sätt att formulera sig, med hjälp av lastpallar och superlim vilket här var fallet.


*Antalet ambassadfester jag går på är naturligtvis oräkneliga. Av årets dagar ägnas säkert minst femhundra åt ambassadfester. Man skulle kunna säga att jag är en rutinerad ambassadfestare.

late night snack(s) underneath the kitchen table

Om 300 dagar räddar jag världen

Ibland känner jag mig som en apa på en cirkus. Direktören säger hoppa och jag sätter iväg genom ringar konstruerade till svårnavigerade metalldjunglar. Jag balanserar på hårstrån medan jag skalar en mosig banan med lillfingret och med pekfingret skriver ”I love you” på en grönblinkande stenåldersdator. Allt medan jag använder den vänstra handens fulla yta för att bäst jag kan skyla min babianröv, eftersom jag utöver lydig faktiskt är ganska pryd. Det är en känsla som tycks vara destinerad att infinna sig i samband med mina ambitioner.

Jag pratar högt och gestikulerar med långa armar, ”De intellektuella måste erkänna djupet av sitt beroende – ett såväl andligt som ekonomiskt beroende – av den borgerliga värld som de föraktar. Att i sin självbelåtenhet över avantgardistiska bedrifter, tro att man har makt att överskrida det man separerar sig från, är att ställa sig på toppen av ett berg av renhet och frihet vars fundament omöjligt kan göra annat än rämna. Vikten av en likriktning som helt frånsvurit sig sin den rådande hegemonin är mer än vad några ideal kan bära. Problemet ligger i frånvaron av särskiljande mellan etablissemang och personlig identitet, I att man tillämpar bettenderepresentation som utgångspunkt för en samhällelig norm”.
Men utläggningar om den rådande hegemonin övergår till ofrivilliga hägringar av den porslinsvita insidan av toalettskålen och jag rusar iväg för att avsäga mig bekantskapen med dagens lunch istället för att fullfölja diskussionen.

Jag ifrågasätter min rätt att tro någonting för mycket för att kunna tycka något. Jag ser min skugga peka på mig och vrida sig i hånskratt när jag står framför spegeln och tycker att den där gropen jag har i hakan kanske är ganska fin ändå. Inte för att jag med rimlighetens alla mått mätt kommit fram till någonting annat än att gropen i hakan faktiskt är helt ok. Utan för att jag vid något tillfälle, lärt mig, att jag inte har rätt.

Jag har tystnat. Platsen är ett ekande rum. Den almänna toaletten i uttryckslöst hus. När huset var färdigbyggt var det ingen som ville klippa några röda band och inviga det med fanfarer. Arkitekten hade för länge sedan tvagat sina händer från kolossen och hoppats att jobb som den inte skulle definiera resten av hans karriär. Det mest intressanta man kan säga om huset är väl att det kan kalla sig fallossymbol, men det kan väl de flesta skyskrapor i den här delen av stan, pekandes upp mot himlen som om att de innehåller betydligt mycket mer virilitet än de i de flesta fallen gör. Någon måste ha känt sig som en väldigt mycket viktigare man när fick sätta sitt namn på en sån här storstadens ståndare. Arkitekten till just det här huset sägs dock ha hoppat från taket av sitt hus på staten island några år efter att skrapan stod klar. Fallet var inte så högt och han klarade sig undan incidenten nästan med alla ben på sin rätta plats. Men frun hans, sedan tretton år sa att ingenting längre var detsamma. Hon menade att hans huvud inte längre var som det ska. På sjukhuset kallade de det för trauma, och sa att han skulle bli bättre med hjälp av samtal och närhet. Efter tre dagars vård och sönderkokta beiga grönsaker började arkitekten skrika hejdlöst. Han slet i sin sjukhusrock som om att den var en alldeles för trång strumpa och visade reflekterade skräckscenarion i glansen i hans ögon. Man försökte lugna honom med en injektion i armen. Han slutade röra på sig. Strax efter klockan nitton under den tredje dagens vård förklarade även sjukhuspersonalen att arkitektens huvud inte längre var som det ska. Nitton och fyrtiotvå förklarades han död. Dödsorsaken var en allergisk reaktion på en lugnande injektion.