den överförfriskade bloggen

Få se. Jag har knappt lämnat hemmet sedan i tisdags. Då var jag på Franska institutet och firade franskspråkighetens dag. Jag blev uppchattad på lyondialekt av en nätt liten kvinna som tyckte att jag skulle skaffa mig en fransk man som motiverar mig att lära mig prata med flytande. De där Fransmännen, de tycks ha svårt att ge upp. Försöken att ständigt värva folk till sin mindre framgångsrika kampanj för att göra franskan till världsspråk har slutat vara gulliga.

Näst efter lyondvärger, bland överförfriskade och därmed obarmhärtigt sociala fransoser och kvarlämningar av en ålderstigen imperialism, stod min mammas kusin. Vi brukar alltid mötas på ambassadörsfester av någon anledning*. Jag förstår inte riktigt hur han hamnar där men jag klagar inte. Han råkar vara ovanligt vältalig och är dessutom den enda i min släkt som är någorlunda au jour med mina dagliga aktiviteter. Jag får dock alltid känslan av att han tänker snuskiga tankar om mig när vi ses. Han tittar på mig som om att jag är tjejen han vill sitta och dricka ett glas vin med, i soffan hemma hos sig, efter en lyckad middagsdejt. Och han pratar om mina läppar. Det kan bero på att jag av en slump varit iförd pin-up utstyrslar varje gång jag stött på honom de senaste åren. De är egentligen inte så utmanande, men de spelar på en del dräpande sensuella referenser. Klädseln för kvällen viskade "Deeta Von Teese på begravning" ackompanjerad av en ofrivillig "fransos med baskern på sne´ och en baguette i högsta hugg"-twist. Det tycktes få alla möjliga att tänka snuskiga tankar. Eller så var det rödvinet viskade saker till mannen som på något sätt råkade tappa bort sina händer innan för linningen på min kjol. Oavsett vilket verkade det lämpligt att förära hans glesvuxna hår en dusch i schweiziskt körsbärsöl.

Vilken fest! Speciellt vid halv tio när alla helt plötsligt var jättefulla och drog sig ner mot institutets källare för att dansa till Afrofransk techno och April March. Jag, Dan och Alex var inte riktigt lika ivriga, men vi hade kul ändå. Det fanns trots allt en vidunderlig buffe med mat från Franska vänländer, en gummiman, ett jazzband & en trummande karl som såg ut att vara som hämtad från rasbiologiska institutets gamla kollektion barnkammartapeter (eller hur var det nu?).

Egentligen var Markus Mårtenssons installation syftet för min utflykt i franskspråkigheten. Den var ett mexikanskt lapptäcke av stympade kramdjur, plottriga mönster, demoner och naivistiska symboler. Samt blinkande neontatueringar och nakna vita babydockor iförda mexikanska brottarmasker i multifärgar spandex också, eller? Nej, förstå mig rätt, hans konst är inte new rave. Den är snarare Barragán, collageformens Barragán. Med något väldigt anspråkslöst i sammansättningen av chockelement. På Franska institutet delvis beroende på sammanhanget och på vad jag tyvärr har för konnotationer till allting franskt. Men det är inte fundamentalt. Det är istället det inte helt uppenbara som gör att en balans uppnås. Det kontraster. Spartanskt och flådigt, rått kött på ett skört skelett. Eller att hitta ett sätt att formulera sig, med hjälp av lastpallar och superlim vilket här var fallet.


*Antalet ambassadfester jag går på är naturligtvis oräkneliga. Av årets dagar ägnas säkert minst femhundra åt ambassadfester. Man skulle kunna säga att jag är en rutinerad ambassadfestare.