going to heaven to see if it rains

Jag gillar utvecklingsstörda, eller folk med mentala funktionshinder. Vi pratar. Eller så fuskar jag mot dem i monopol, inte för att de är störda och jag kan, utan mest för att jag ser ett sätt att rättfärdiga det. De brukar alltid verka tycka om mig. Så de är nöjda. Jag förtjänar också att vara nöjd.

I fusket får man smaka på förbjuden frukt. Hörntänderna perforerar hoppfullt dess skal. Dess sötma klibbar runt läpparna. Därefter kommer kärnor som man upptäcker i tid om allt går väl, och spottar ut i en kupad handflata. Då kommer man undan. Bara man inte glömmer att dölja sin triumferande blick. När det går fel fastnar hela kärnhuset i en alltför girig tugga. Tungan sveper utmed insidan av kinderna men rycker plötsligt till och drar sig tillbaka. Den kom i kontakt med något söndertrasat och beskt. Det sticker mjukt längs halsen när jag håller på att bli avslöjad. Som om att någon drar en fjäder utmed nyckelbenet och upp mot hakspetsen. Strupen knyter sig och jag öppnar munnen mer än vanligt för att försöka fånga extra luft. Till och med där leder fusket till någon sorts eufori.