En anekdot - Dekonstruerat

Sex år gammalt, en idé om någon slags dekonstruktion av förhållandet till en identitet. Tyvärr förstört av att det kolliderade med annat. Men det får vara, här, tills jag gör ett nytt försök.

"Jag stod lutad mot väggen i en timme, och tittade på hur jag dansade med varenda flicka och pojke i rummet. Jag kunde inte dansa med mig, vi var hemliga vänner. Jag skulle inte ha gjort det ändå. Jag bestämde att vi borde gå, och komma tilbaka när festen var slut. Som om att vi var där hela tiden. Som om att jag hade stått lutad mot väggen i ytterligare en timme. Som om min svett var från att ha rört sig så nära alla människorna på dansgolvet, precis som de, runt, runt. Stunder av berörning av gamla ex, gamla torftiga pojkar i kostymer.
Jag var väldigt diskret när jag lät mig veta att vi borde gå. Det kan ha varit en nick med huvudet mot dörren, eller jag kanske mimade orden ”vi går”. Hur som helst så gick vi där ifrån.
Vi pratade inte, vi visste att vi var på väg till en plats till och med mörkare än min skola. Jag räckte mig ett nytt paket cigaretter. Vanligtvis hade jag köpt ett par från någon av rökarna på rökar trapporna i skolan. Jag fick dem när jag behövde dem. Men jag hade kontakter. Jag var äldre än jag.
Nu kunde jag röka när jag inte behövde det.
Jag lade armen runt om mig när vi gick utmed gatan, även om jag ständigt tiddade över min axel för att hålla utkik efter bilar, kompisar, människor, kristna.
Vi gick till skogen vi båda kände till, det var en tyst överenskommelse. Jag var nervös. Hur skulle jag veta vad jag skulle göra? Hur skulle jag veta var jag skulle sätta mina händer, eller hur jag skulle placera min kropp bredvid min och hur jag skulle böja mitt huvud när jag kysste mig.
Vi kom till en kulle vid skogen kring en mellanstadieskola. Det är så förorten var då, med skolor inte klädda i betong utan i stora trädkronor täta med löv. Jag berättade saker för mig som jag aldrig berättat för någon annan och jag höll min arm runt mig. Jag berättade att om jag någonsin lämnade mig skulle jag döda mig själv. Jag berättade att jag älskade mig och lovade att döda mig med. Det var spännande saker att säga och jag tittade faktiskt upp i himlen när jag sa dem. Som om att jag tackade gud för att jag hade någon att säga dem till även om de inte betydde någonting."

Och av lättja tror jag. Idén förstördes förmodligen av att jag halvvägs in, tröttnade och bittert önskade att jag kunde få en ny idé att roa mig med. Jag vet inte varför jag var så bitter.

A place in the sun

Jag stannar vid macken vid motorvägen. Mina lår klibbar fast i varandra och mina andetag är tunga. Solen gassar. Jag har gått i tjugofem minuter, sedan jag lämnade min vän och tunnelbanan i Horan bakom mig. Min andedräkt viskar om ravet som varade till fem och min törst smakar som om att jag drack för många öl, av fel anledning, under kvällen innan. Jag tänker att jag kan köpa något uppfriskande på macken och kliver in genom dess dammiga dörrar. Blicken vandrar runt butiken och fastnar vid tre stora, vaxartade, ljumna lemmar som långsamt rullar över oljiga cylindrar framme vid disken. Jag tittar vidare, bortom expediten och ser en kyl fylld av sportdrinkar som tycks ha färgats med blodet av en fiende från en främmande planet. Bakom dem lyser svaga lysrör och kylskåpet glasdörr badar i psykadeliska toner. Jag har tappat all lust jag hade att förse min mage med någonting härifrån. Men att ta sig hit var en ansträngning, jaywalking över motorvägen precis efter en hårnålskurva och ett feltramp på en olycksalig brunn. Det verkar lika bra att försöka hitta något annat som jag kan behöva. Jag strosar runt lite. Mobilen ringer. Handen mot ansiktet. Mina bläckfläckade och pappersskurna fingrar påminner om arbetsprover (som aldrig kommer att bli klara). Jag strosar vidare medan jag pratar och hittar vad jag vill ha precis när mormor påmint klart (om att ringa mamma på morsdag). Jag plockar upp en tub icke vattenlösligt lim och går fram mot disken. Kassörskan har just lagt in en prilla i munnen. Hennes fingertoppar är fuktiga av saliv. Jag hoppas slippa ta emot någon växel.

Kassörskan - Hur gammmal är du?
Jag (panikslagen) - Uuh, vad. Spelar det någon roll? J.ja..g...
Måste man vara en viss ålder för att få köpa lim? Ska jag berätta om de 150 aluminiumlopporna som behöver sättas samman? Säga att det är till skolan, framtidsplaner? Nej, till jobbet! Ljuga! Ska jag ljuga om min ålder? Hur gammal måste man egentligen vara? Ska jag bara strunta i limmet?
Jag - Eehrm, 22.
Tänk om hon inte tror på mig.

Kassörskan rör inte en min men registrerar limmet i streckkodsläsaren.

Kassörskan -Påse?
Jag - Va? Nej... tack.

Hon håller limmet i sin hand. Innan hon hinner sträcka ut den mot mig rycker jag tag i tuben. Sen vänder jag tvärt på klacken och rusar ut från macken.

Hur gammal måste man egentligen var för att få köpa lim K? Nyfödd?

Solen fortsätter gassa hela vägen hem.

Idag har jag limmat ihop ca 50 aluminiumloppor. Sedan limmade jag ihop fingrarna när jag satt kom att tänka på O.

Now I wanna sniff some glue
Now I wanna have somethin' to do
All the kids wanna sniff some glue
All the kids want somethin' to do

How to beat the urge to be neat

Idag har jag lagat sushi. Det blev lite halvt misslyckat. Norimakins ris blev missfärgat av picklesen. Men men, norimakins ris kan vara neonrosa vad mig beträffar. Så länge den smakar som den ska är allt ok. Appropå smak, jag är förtvivlat betagen i tanken på tematisk middag. Inte av typen texmex-afton anno hemmasittarkväll med mamma 1992, utan snarare t.ex en potatismiddag. Potatis är gott i alla former och med tanke på mottot lets-overdo-it-cantabiles inflytande i mitt liv är det oförklarligt att jag aldrig tidigare fyllt köket med gäster och sju, eller kanske 19 olika sorters potatisrätter. Potatisgratäng, potatismos (minst tre sorter, vitlök, herb provencale, karamellfärgat), rosmarinpotatis m vitt vin och kalamataoliver, rårakor (vanliga med örter & röda med 50%rödbetor), potatissallad m senapsvinägrette, senapspotatis, pommes frites, pommes chateau, potatisbullar*, potatis och purjolökssoppa, raggmunkar, hasselbackspotatis, potatiskroketter, bakad potatis osv. Det blir jättegott. Hmm, med tanke på min rådande ekonomi kanske jag borde göra det till ett knytkalas. Det kan dock bli problematiskt. Jag vet inte hur man genomdriver knytkalas. Jag tycker om att bjuda folk. Knytkalas är hur bra som helst om de hålls och genomdrivs av någon annan. Men om det sker hemma hos mig känns det som om att jag på något sätt inte är nog. Jag antar att jag har en idog norrländsk hemmafruuppfostran att tacka för det. Även om jag gärna vill tro att det beror på något annat och att jag är immun mot betingelser styrda av personbegränsande ideal.

Allt är ok. Dock, önskar jag, att jag inte stod i min egen väg så mycket. Jag ville verkligen gå på invigningen av "art is not mute" ikväll. Men jag orkade inte. Inte för att det är något fysiskt fel på mig. Tvärtom är idag ljuset av tunneln. De senaste dagarna har kantats av sånt som tar över när mediciner inte hjälper. Idag är inte en sån dag. Ändå, sitter jag här, och tuggar i mig alldeles för många bitar sushi. Istället för att göra något som faktiskt hade kunnat vara intressant. Är jag lat?

*undertecknad har vunnit nästan samtilga potatisbullätningstävlingar som hon varit med i fram till den dagen hon hoppade av gymnasiet.

going to heaven to see if it rains

Jag gillar utvecklingsstörda, eller folk med mentala funktionshinder. Vi pratar. Eller så fuskar jag mot dem i monopol, inte för att de är störda och jag kan, utan mest för att jag ser ett sätt att rättfärdiga det. De brukar alltid verka tycka om mig. Så de är nöjda. Jag förtjänar också att vara nöjd.

I fusket får man smaka på förbjuden frukt. Hörntänderna perforerar hoppfullt dess skal. Dess sötma klibbar runt läpparna. Därefter kommer kärnor som man upptäcker i tid om allt går väl, och spottar ut i en kupad handflata. Då kommer man undan. Bara man inte glömmer att dölja sin triumferande blick. När det går fel fastnar hela kärnhuset i en alltför girig tugga. Tungan sveper utmed insidan av kinderna men rycker plötsligt till och drar sig tillbaka. Den kom i kontakt med något söndertrasat och beskt. Det sticker mjukt längs halsen när jag håller på att bli avslöjad. Som om att någon drar en fjäder utmed nyckelbenet och upp mot hakspetsen. Strupen knyter sig och jag öppnar munnen mer än vanligt för att försöka fånga extra luft. Till och med där leder fusket till någon sorts eufori.