Om min lättjefyllda agenda

Eftersom ingan fanns här för att hindra mig, öppnade jag alla klappar utom en samtidigt som jag drack frukostté ur Katarinas stora Indiska kopp. Alla presenter som kom med det stora pospaketet från Norrland var fantastiska. Bortsett från att färgen blev fel, blå istället för svart, på de pennor jag kanaliserar alla mina abstinenstyngda behov in i. Jag vet inte om jag ska försöka hustla akademibokhandeln och försöka byta mina blå pennor mot svart trots att jag saknar kvitto. Det kan väl inte vara så svårt, de har egentligen ingenting att förlora på lite förstående välvillighet. Så, gott folk, håll tummarna för att Akademibokhandlen drabbade av en vibrerande julanda, klappar mig på huvudet och ger mig det jag vill ha.

Om allt går väl ska kan jag ägna de närmsta veckorna åt att förstöra mina nya böcker med anteckningar i marginalerna. De är bara fyra till antal. Böckerna alltså. Men likafullt kommer det nog som sagt var ta några veckor för mig att läsa igenom dem. Jag har tunga skuggor av rysk litteratur att ta igen. Det kommer först och sist eftersom jag är inkapabel till att hantera dåliga betyg. Jag gråter inverterade floder när jag inte vinner. Underligt nog gäller det dock inte i sport- eller spelsammanhang. Vad kan jag säga, min mor har orsakat att ribban för allt akademiskt ligger obarmhärtigt högt. För att inte bli familjens svarta får bör jag helst inte bara skriva hyllade c-uppsatser och ha 240 universitetspoäng. Om något extraordinärt - mina c-uppsatser bör cementera en grund som så småning om ger mig nobelpris (eller ett osedvanligt tragiskt livsöde) - inte också blir resultatet av det hela, har jag misslyckats på mer än ett plan. Inte för att min mor bryr sig. Utan för att mycket annat, som råkar vara ganska beklagligt, inte skulle kunna ursäktas om det inte avfärdades som casualties of war. MINA JAG OCH MINA BÖCKER, ENADE, FÖR OCH MED KAMPEN

CHKCHKCHKCHKCHK

Om hur det går med mina måsrelaterade förolämpningsreferenser

Jag minns inte när jag senast var så här pigg. Och okomplicerad. De tu går hand i hand. Nu ska skriva ett kort tal om effekterna av punkens närvaro i Brittisk kultur. Inget världsomvändande direkt, men jag har som bekant en period av vurmande för mycket punkrelaterat. Jag tar alla tillfällen jag får att låta det höras. Det dock utan att aktivt lobba för dess plats i tillvaron.

För övrigt. Är ett nyansrikt språk alltid att föredra? Jag brukar tycka det, förutsatt att den relevanta skriften inte är betingad av en agenda som är avsedd att hållas någorlunda dold. Ändå fick användandet av ordet changerat mig att göra en helomvändning vad gäller min uppskattning för en herre på Jet Set Junta. När jag läste det kom frasen "din förbenade gamla fiskmås, håll snattran" mig till minnes. Den ter sig lika intetsägande som jag känner mig dum över att göra en så stor grej av ett litet ord. Vad ett gammalt utrop från kapten haddock - det kan hända att det kommer någon från någon/något annat, jag är inte au jour med mina måsrelaterad förolämpningsreferenser - fyller för funktion i sammanhanget vet jag inte. För att ventilera min åsikt om att changerat är ett monumentalt exempel på olidlig ordnödighet, skulle jag om jag var vid mina sinnens fulla bruk hellre sagt något mer träffande.

...Hmm, ironin i ovanstående är påtaglig.

Just det, punken var det. När jag är klar ska jag belöna mig, Renée och vem som helst annars som vill vara med, på veganska blueberry pancakes och uppesittar-dopp i kopp.

Imorgon ska jag fira jul med Jakobs familj, förutsatt att han inte backar på sin ölstinna inbjudan från igår. Det är lite nervöst. Familjer är ofta det jag inte önskar min värsta fiende. Inte för att de är så fruktansvärda, utan för att de har sina sätt, språk som bygger på fläskiga subtiliteter och ryckningar i ögonvrån som för den utomstående är omöjliga att tolka och hantera rätt. Det här, mitt nya sätt att vara föräldralös på, är spännande.

Skalv och illusioner om himmelska valv

Om jag någonsin funderat på hur och vida jag är koleriskt lagd, kan jag nu sluta undra.

Jag fick ett dåligt besked.

En misshandlad vägg och ett golv täckt av krossat spegelglas senare står jag handfallen, huvudet lutat lite på sne och funderar på om jag kanske inte bara borde ha kokat mig en kopp te.

Min moster är fortfarande i en trälåda på ett flyg, på väg mot ett nygrävd grop på gammelstads kyrkogård. Min kusin likaså.

Jag har börjat fundera på begravningen. Det finns inte en möjlighet att jag kommer kunna närvara. Det slår mig, är jag verkligen så egoistiskt lagt? Nej jag tror inte det handlar om egoism (inte i det här fallet i alla fall), jag kan hantera att det känns jobbigt och vill kanske mer än något annat visa min respekt. Det fastän ett nära liggande (lockande) alternativ vore att gräva ner mig i min tekopp (jag tillredde mig en till slut, koleriskt utbrott till trots), tjuta och ombäddas av ekot från porslin.

Faktum kvarstår. Jag kommer inte att kunna närvara på begravningen.

Begravningar är något jag inte vet alldeles säkert om jag sympatiserar med. I någon form, ja visst. Men det här, det som kommer balansera på toppen av den skyhöga saltsod som utgör min släkts samlade kyrklighet. Det blir ett viderligt exempel i hur mycket man faktiskt kan urholka betydelsen ur något, vad som helst och allting. Jag förstår inte hur man hedrar något genom en tvångsmässig demonstration i hur väl man kan sina, prästerliga, diakonala och kristeliga regler. Samtidigt är jag kluven. Min släkts heliga samfund är något som min moster i allra högsta grad var delaktig i. Kanske hedrar jag henne visst genom att delta på begravningsspektaklet med dess givna villkor? Hade det varit någon annan i kistan hade hon och barnet gjort precis så som den övriga släkten nu kommer göra. Hon brukade göra det kanske bäst av alla. Jag kan finna ganska många argument för varför jag borde vara ok med tanken på den här kommande begravningen, kanske fler än jag kan finna som talar emot det. Men det räcker inte. Det som räcker är att jag vet att evenamnget inte kommer att ha något som helst att göra med vad någon tror på. Det kommer enbart ha att göra med hur de hävdar det de tror på. Det är hur man än vrider och vänder på det inte att hedra någon. Det är självupptaget och även om det egentligen inte har illvilliga avsikter, en smula osmakligt. Min överlevande morbrors då? Jag kanske borde tänka på honom. Det gör jag. Honom klappar jag på axeln bättre på andra sätt.

Nu blir det ett alternativ sörjande. Jag vet vad jag ska göra. Det är El Día de los Muerto idag, och jag ska börja med något jag egentligen inte har nog självdiciplin för. Ironiskt nog är det starkt konnoterat till det jag ägnat senaste veckan åt. Jag har utforskta konst relaterad till den mexikanske högtiden med samma namn som den här dagen och ett tacksamt förhållningssätt till de döda.

Min spanska kommer vid årets slut inte längre vara vad den varit.

Ett nytt slut

At first came the idea of mocking the conventions of subcultures. It seemed clever then. But I had to admit, you're not doing anything until you're doing it in writing. And a while passed by. Eventually the sun stopped working. By then the first idea had since long been replace by a second Idea, which as its precursor seemed clever during its reign.

Now that I'm writing, I think i might have chosen a different path. Or rather no path at all, truth be told. My mama must have hit the nail - this that I am, will do no better, than at its peak, host a stunning performance in juvenile delinquency and loathsome sloth.

Or so it shall seem at least.

I will at best, along the way, have found a way to make up for it.

I will on occasions, when I'm set on doing myself favors, try to write like wire's song "pieta" tastes. And on the days I manage to get out of bed I want to be able to read what I've written. I will read it as if it were the sound of my grandma's watercolour painting when it's fighting to grab the attention from a noisy (what manners... hmmpf!) midday radio show streaming nearby.

This has no ambition other than to put words in a not necessarily correct order. By definition, it will definitely be lawbreaking. I just hope I know the law well enough to make breaking it a somewhat glaring end in itself.

När jag vaknade var jag hungrig. Det blev ingen mat igår. Vi gick till Willys. Jag var tvungen att bestämma vad vi skulle köpa. Det ville jag inte. Men det var ganska lätt efter att jag kom ihåg att det rådde förbud på allt annat än bananer. Så vi köpte bananer och lite tillbehör och gjorde banangryta. Gott.

ett socialt alibi

Ni vet hur man ibland surfar runt på personliga communitysidor och nästan varje gång man är inne på någon ny tänker man, "han/hon är säkert kompis med den och den", och sedan kollar man kompislistan och märker att man har rätt nio gånger av tio. Då är dags att hitta ett nytt nöje i livet. Den passion som tillfallit mig är att äta tills jag spricker. Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.

Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).

Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.

Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?

Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.

Jag håller på att plugga ihjäl mig.

Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?

Det här är kanske det snyggaste på länge

The csn-path to sex

Mitt närvaro i laget har inte varit vad det borde vara. Det tar tid att ställa om sig från att vara soloseglare. Dessutom är mina fotbollsskydd längst inne i förrådet där jag förvarar mitt liv. Det är inte första gången jag förbannar det arrangemanget.

Som för att göra det hela värre ser det ut som att jag kommer packa ytterligare delar av mitt liv in i ett förråd. Shurgard kommer från och med månadsskiftet inneha rollen som en gestalt jag avundas mer än någonting annat. Svartsjukan jag kommer känna angående tiden det får spendera med mitt liv kommer vara av omåttliga proportioner. Allt jag själv kommer ha att stoltsera med är en närheten till London, staden jag älskar att hata och hatar att älska.

Det blir nog problematiskt att förbättra min närvaro i fotbollslaget när jag är i en överdimensionerad villa med tillhörande park i en håla bortom en större håla bortom amateurville i England.

Jag skyller allt på CSN. De tror fel och vägrar höra mina argument som bevisar det. Och de har uppenbarligen missat universalsanningen och riktlinjen "Kinky Cantible har alltid rätt". Det innebär attt de nu helt utan förvarning har reducerat mina utbetalningar till 140 kr i månaden. Det räcker ju alla gånger till både hyra, råvaror och det där Givenchy-armbandet jag vill ha. Att jag säljer min integritet en del parallellt med skolan känns ungefär som att pissa i sjön.

Jag trodde att CSN fanns till för att uppmuntra vidareutbildning. Eftersom deras agerande nu tvingar mig byta land antar jag att det är där borta jag förväntas utveckla min bildning. Jag måste dock finna ett sätt att tillgodogöra mig det jag lär mig där bortai mitt övriga kunnande. Det enda folk lär sig i England, är att ligga, göka, gänga, pippa, ja, ni vet, kopulera. Ibland är genom andra forum, men i slutändan ligger fokuset ända alltid på att bli bättre på och att få, sex.

Hemkomsten

Det är tröttsamt att diskutera vissa ämnen med folk som har läst samma böcker med ungefär samma utgångspunkt som jag själv. Jag har däremot inget emot att diskutera användandet av det jag ur böckerna har tillgodogjort mig. Helst utan att man berör utläggningar om respektive diskuterandes referensgrund. "Hej jag läser Nietzsche" är ganska avtändande om det framkommer i annan form än en praktisk. Lättare sagt, jag är svag för när folk berättar historier oavsett hur klyftiga de är. Jag slipper gärna folk som formulerar analyser till självändamål.

Därför gick jag hem och sov i fredags morse. Fastän jag hade kunnat stanna på en efterfest full av repriser och apelsinlikör. Apelsinlikören fick mig att tveka lite. Jag skulle ha kunnat stanna. Bara för den. Då hade sammanfattningen av kvällen blivit lite mer sötsliskig, lite mjuk. Jag har en del att ta igen. Min sötsliskighet är på en bottennivå, hårt ransonerad av en del sidor av mig själv som jag just nu inte är sa glad över.

Men när jag stod i valet och kvalet var det någon som sa något för att hålla mig kvar. Det var inte en fråga, det var en provokation. Jag blev vidögd och vindögd. Över att jag förväntades bry mig. Vidögd och vindögd kan jag bli hemma. Efter två dygn framför datorn eller så. Jag vände mig alltså om och gick.

I lördags var jag på premiären av Harold Pinter-uppsättningen. Han verkar ha en vinnande arbetsstruktur.

AKT 1. Hej jag heter Harold Pinter. Jag har vunnit nobelpris och utan tabetter får jag inte riktigt upp den. Mitt liv blev bättre när jag började ta Viagra. Ibland är jag en riktig Tiger.

AKT 2. Min dotter är en hora. Min Fru är en hora. Man skulle kuna tolka in något i det. Men jag skjuter hellre upp horse under tånaglarna och gör din fru till en hora. Var det något mer du ville veta? Fyllning? Som i en tårta? Jaha, nä, det går inte. Men du kan få en bra skådespelare på sex och ett gäng skämt byggda på prima dussinsarkasm.

DISLAIMER: THE ABOVE CONTAINED SPOILERS. IF YOU READ IT AND HAVE A PROBLEM WITH THAT, TOUGH SHIT.

Efteråt gick jag till Anchor Bar och försågs med ett bord som aldrig tömdes på öl. Det sägs att jag blev full och sedan omvärderad av Ola för att jag sa roliga saker. Jag kände mig ganska nykter och långt ifrån mitt esse. Men nåja.

Därefter Spy Bar. Mest för att jag inte ville gå hem, men samtidigt tyckte att fenomenet Anchor Bar är bäst i lagom dos. Jag kollade om en flört från gårdagen var där. Det var han inte, och inte min bästa vän heller, så jag gick efter en kvart.

Mitt bråk med CSN är inte i ett bättre läge nu än vad det var förra veckan. Så jag ratade uppmaningar om att ta en taxi hem och plankade på bussen istället.

När jag sen gick folkungagatan ner var det i vanlig ordning plåtskrällen med tillhörande män (40 plus, kulmage, olivhy) som erbjöd sig att blåsa mig på min förmögenhet mot skjuts hem till dörren. Jag tänkte "Fuck you, jag bor hundra meter åt det hållet" och var glad för att jag inte längre bor i mina kära men färdigspelade förort.

För övrigt är min Katt smartare än jag och dansar dessutom mycket snyggare. Mitt självförtroende är bottenlågt.

TATA.

För några månader sen skrev jag en poplåt. Inte en indiepoplåt utan en POPLÅT.
Jag var redlöst berusad och sjöng popsången för mig själv på väg hem från en kväll på stan. Stilla för mig själv tänkte jag att sången nog faktiskt var ganska bra för vad den var. Så när jag kom hem spelade jag in den på min bandare från en 1$-store i Seattle.
Tur att jag hade den inspelad. Inatt blev det någonting av låten.
Tack som tusan för det.
Den här natten/kvällen var inte mycket att hurra för innan dess.
PUSSS
13:59 Igår grät jag nästan för att jag saknade Frankie. Visserligen inte bara för honom som person utan framför allt för något mer monumentalt som är konnoterat till honom. Idag skrev han något om att det var alldeles för länge sen. Det var som att få en sådan där klapp på axeln som jag brukar försöka göra anspråk på att vara alldeles för sammansatt för att behöva. Jag är inte alldeles för sammansatt. Jag var väldigt tacksam.
Kalla mig korven om du vill.
15:09 Imorgon åker jag till Luleå. På någorlunda obestämd tid. Min mamma har ett välfyllt kylskåp. Om inte annat gillar jag henne för det. Folk i stan förstår inte vikten av att ha mat i huset.
Jag ska spela skivor på det nya jazzcaféet och på på en hemlig technofest. Jag ska hänga på stadsbiblioteket medan det ännu finns tid, och rita spökbilder av gamla folkan medan jag ännu kan minnas hur den tornade upp sig till vänster om Ebeneser innan någon använde den som brasved.
Sedan när jag kommer hem spelar jag här:
Senast jag var i Luleå stannade jag inte länge nog. Jag blev bortsliten alldeles för tidigt för att jag fick för mig att det vara en bra idé att ställa upp på att vara modell. Nu, några djungeltrummeskämt, skokräm i ansiktet och många suckar å det sociopolitiskas vägnar tycker jag väl att det var en ganska dålig idé. Mode är, den ointressanta ytligheten åsido eller egentligen snarare tack vare den, ett ganska utmärkt forum för att förmedla folks uppfattningar och gestalta beteendemallar som många klänger fast vid.

En liten sak

BASTARDER, BASTARDER, BASTARDER. OCH DET MENAR JAG INTE I ORDETS RÄTTA MENING, FÖR DÅ SKULLE DET ENBART VARA EN BESKRIVNING LÄMPAD ATT APPLICERAS PÅ MIG.

Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.


Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.

Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?

Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.

Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.

Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.

<3<3<3>

Pop Dakar

I fredags var jag på Rocket Room. Det gick ganska dåligt att dansa utan min blivande make Fanny Frannie men kul ändå. Så kul att jag glömde att hålla räkningen på de beska dropparna och därmed vaknade med bibehållen berusning i kroppen klockan fyra på morgonen dagen efter. Det tog därefter en timme att lära mig stå på benen igenom och sedan ytterligare två för att lära mig gå, men det är väl ganska adekvat att man även för bambieskapader ska kunna ta sig tid ibland.

När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.

På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.

Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.

Post Carmen

Det är en dum brud här. jag vet inte vad hon heter. jag vet inte varför madrassen från min extrasäng har lånats av han där uppe å hennes vägnar. jag gillar henne inte. hon frågade om jag ville göra rastaflätor i hennes hår, och sa att hon skulle köpa olja till mina naglar. nu när jag kom hem upptäckte jag att hon har ätit upp min aubergine. hon har dessutom tagit av min broccoli. alltså jag gillar att dela med mig, men till folk jag tycker om, när det är rimligt. just nu är det inte rimligt att jag delar med mig mer än vad jag känner att jag behöver. jag är skyldig 500 kronor i hyra och har 12 kronor att leva på de närmsta fem dagarna (om jag har tur). Vet ni hur många aubergine man får för tolv kronor. JÄVLA WIGGERBENCHER (förolämpning anno min bror -96). JÄVLA JÄVLA BRUD.

förlåt.

P.S Jag såg en gammal vän i parken. Hon såg nog inte mig. Hon såg helt annorlunda ut. Inte alls som jag minns henne. Inte alls som när hon var ihop med en indiepopare och aldrig bar annat än kjol. Undrar om hon fortfarande gillar Ella Fitzgerald väldigt starkt, och om hon fortfarande uttalar Ella fitzgerald på det där lite halvt väsande sättet som brukade fånga min uppmärksamhet för några år sedan? Vår vänskap känns väldigt passé.

And everyone would dance like falling paper birds

J -You could have had all you wanted but you blew it you fool. So busy looking inside that you can't see out. Do you really think the world is in your head? I hope not as that makes it very small. You have trapped yourself baby. Sorry if I hurt you, but I would hate to see all that talent wasted. Then again, I guess I won't.
You are lucky because you have more going for you than most.

M -The world is in my head. Don't fucking question that. I do what I can to make up for it. I mock myself on a daily basis, tell people that I'm right and they're wrong, give candy to horrible little children, n you know things like that, things that don't require a whole lot of thinking.

J -I love you but that's a whole lot of nonsense. Feel the fear n slap it around.

M -I'm sorry I don't love you.

J -I feel like the bottom end of a cow's arse today.

M -Tell me about it. I feel like I'm standing right behind the bottom end of a cow's arse today. And, well... no enough said.

J -That's refined.

M -Thank you.

Första raden

Idag hittade jag en bokaffär som är precis som sådana ska vara. Där inne doftade det som i den där boken som börjar precis som en annan berättelse slutar. Jag menar boken om författaren och inbrottet, om döden på ett hotellrum, naivism och om någon annans fru. Efter att författaren köper en olycksalig anteckningsbok av en världsfrånvänd pappershandelsinnehavare går allting utför.

Jag såg mig omkring i butiken och fick för mig att jag kunde vänta mig ett scenarion likt det i boken. Doften antydde att jag var på väg att finna någonting nytt att skriva i. Antydan lockade mig in i föreställningar om händelseförlopp som jag kunde tänkas ha framför mig. Alla såg ut att vara värda att offra min nuvarande gång uppåt för.

Sedan kom tvivel och missnöje. Jag fann ingen anteckningsbok. Jag kände mig bedragen av mitt missledande luktsinne. Allt som syntes utmed hyllraderna och de rivna tapeterna var fula löfteslösa ting, med linjer som var för raka, eller sidor som borde ha varit blanka. Det fanns några inbundna í skinn och någon hade ringbindning. Det var några korta och tjocka och en i det där trista formatet som plötsligt blivit spännande i och med att människor står upp och ner.

Men mitt luktsinne missleder mig inte trots allt. Det leder visserligen inte mycket alls, men det är en annan historia. Jag fann min bok. Den stod på handlarens disk. Dess papper är tunna, nästan genomskinliga. Och dess rader är raka, men inte för raka, den grova pappersmassan skapar strukturer som ger optiska illusioner av skevhet och snedvridenhet. Omslaget är fult, men kommer bli en svan efter att jag orsakat det lite slitage.

Nu ska jag sätta mig på mitt tak. Jag har en bunt Optic nerve och the scientist i bandspelaren. Snart kommer kanske Stina. Hoppas hon tar med sig vin. Till soppan.

[SENARE]

Jag och Stina gjorde en plan igår. Den involverar att hon fortsätter öva på sitt nya dragspel tills hon låter som Lasse i pörtet nittonhundraåttionio, och att jag får sjunga som om att jag vore en Aki Kaurismäki-film. Vi behöver finsk litteratur, finska översättningar av Eeferov och den pornografiske polacken, och eventuellt lite hjälp av någon som sitter inne med ett välfyllt kniv och bandit-relaterat finskt vokabulär. Vi söker även någon som är bra på att blåsa. Klarinett, trombon eller trumpet. Inget annat blås.

/Festen fortsätter.