Hemkomsten

Det är tröttsamt att diskutera vissa ämnen med folk som har läst samma böcker med ungefär samma utgångspunkt som jag själv. Jag har däremot inget emot att diskutera användandet av det jag ur böckerna har tillgodogjort mig. Helst utan att man berör utläggningar om respektive diskuterandes referensgrund. "Hej jag läser Nietzsche" är ganska avtändande om det framkommer i annan form än en praktisk. Lättare sagt, jag är svag för när folk berättar historier oavsett hur klyftiga de är. Jag slipper gärna folk som formulerar analyser till självändamål.

Därför gick jag hem och sov i fredags morse. Fastän jag hade kunnat stanna på en efterfest full av repriser och apelsinlikör. Apelsinlikören fick mig att tveka lite. Jag skulle ha kunnat stanna. Bara för den. Då hade sammanfattningen av kvällen blivit lite mer sötsliskig, lite mjuk. Jag har en del att ta igen. Min sötsliskighet är på en bottennivå, hårt ransonerad av en del sidor av mig själv som jag just nu inte är sa glad över.

Men när jag stod i valet och kvalet var det någon som sa något för att hålla mig kvar. Det var inte en fråga, det var en provokation. Jag blev vidögd och vindögd. Över att jag förväntades bry mig. Vidögd och vindögd kan jag bli hemma. Efter två dygn framför datorn eller så. Jag vände mig alltså om och gick.

I lördags var jag på premiären av Harold Pinter-uppsättningen. Han verkar ha en vinnande arbetsstruktur.

AKT 1. Hej jag heter Harold Pinter. Jag har vunnit nobelpris och utan tabetter får jag inte riktigt upp den. Mitt liv blev bättre när jag började ta Viagra. Ibland är jag en riktig Tiger.

AKT 2. Min dotter är en hora. Min Fru är en hora. Man skulle kuna tolka in något i det. Men jag skjuter hellre upp horse under tånaglarna och gör din fru till en hora. Var det något mer du ville veta? Fyllning? Som i en tårta? Jaha, nä, det går inte. Men du kan få en bra skådespelare på sex och ett gäng skämt byggda på prima dussinsarkasm.

DISLAIMER: THE ABOVE CONTAINED SPOILERS. IF YOU READ IT AND HAVE A PROBLEM WITH THAT, TOUGH SHIT.

Efteråt gick jag till Anchor Bar och försågs med ett bord som aldrig tömdes på öl. Det sägs att jag blev full och sedan omvärderad av Ola för att jag sa roliga saker. Jag kände mig ganska nykter och långt ifrån mitt esse. Men nåja.

Därefter Spy Bar. Mest för att jag inte ville gå hem, men samtidigt tyckte att fenomenet Anchor Bar är bäst i lagom dos. Jag kollade om en flört från gårdagen var där. Det var han inte, och inte min bästa vän heller, så jag gick efter en kvart.

Mitt bråk med CSN är inte i ett bättre läge nu än vad det var förra veckan. Så jag ratade uppmaningar om att ta en taxi hem och plankade på bussen istället.

När jag sen gick folkungagatan ner var det i vanlig ordning plåtskrällen med tillhörande män (40 plus, kulmage, olivhy) som erbjöd sig att blåsa mig på min förmögenhet mot skjuts hem till dörren. Jag tänkte "Fuck you, jag bor hundra meter åt det hållet" och var glad för att jag inte längre bor i mina kära men färdigspelade förort.

För övrigt är min Katt smartare än jag och dansar dessutom mycket snyggare. Mitt självförtroende är bottenlågt.

TATA.