ett socialt alibi
Ni vet hur man ibland surfar runt på personliga communitysidor och nästan varje gång man är inne på någon ny tänker man, "han/hon är säkert kompis med den och den", och sedan kollar man kompislistan och märker att man har rätt nio gånger av tio. Då är dags att hitta ett nytt nöje i livet. Den passion som tillfallit mig är att äta tills jag spricker. 
Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.
Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).
Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.
Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?
Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.
Jag håller på att plugga ihjäl mig.
Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?
Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).
Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.
Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?
Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.
Jag håller på att plugga ihjäl mig.
Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?
No comments:
Post a Comment