Håll i hatten
Jag har haft en internet samt fluff och mys-fri helg, med oldie’s filmkväll i port orchard och i fredags en massa face time och övning i sociala kompetens där 5 typiska amerikanska jocks ville dejta mig.
”Hey there, where are you going?”
”home”
”where’s your friend”
”uuh, I dunno, still in the pool I guess”
jesus christ, amerikanska killar sitter och väntar på en i badkläder på solstolarna i det iskalla vintermörkret. But hey I’m cool, I don’t blush.
”so where’s home, how old are you?”
”at the 104...gees, sss...i...xssoooh...seventeen”
Jag är 9 aiiht?
”Well, what are you doing”
”dunno”
”so, hey, don’t leave, you wanna come kick it with us, we’ve got the whole apartment to ourselves”
”haa, home alone, gosh smooth. well Yeah sure I’ll kick it with y’all, can my ’friend’ come”
well tydligen var kate inte välkommen, jag antar att amerikanske jocks i kalsonger med hjärtan på, inte går på en 12 årings lögner om att hon är 15 (om hon inte är som jag var när jag var tio), men you go girl, keep trying.
sen vände jag mig om och gick plaskandes hemåt i mina svarta Vans.
nästan hemma stoppas jag av ett ”yo”, och tre amerikanska jocks som springer efter mig.
”so you wanna kick it tonight or something...”
”eeh, well yeah....or something...huh”
”do you smoke pot”
”no”
”oh so you don’t do anything like that do you”
”eeh”
”well we’re all alone in the apartment, you wanna go there”
”heh, yeah, I gotta go and change first though”
”well meet us here in half an hour then, will you be here?”
”Yeah sure”
well de var faktiskt fula, såg ut som äckliga polisong-lösa, korthåriga kids i footballteamet i en amerikansk highschool-film. Don’t mess with my reality. hey, jag var faktiskt inte på humör för lite one-on-one med 5 pot-smoking guys med fult hår med blekta toppar. Fast hjärtkalsongerna var sassy. Jag ska rycka och slita i dem någon gång.
Men i lördags hade jag ju filmkväll med Chrissy, hela natten. Jag sög på Marlon Brando, som förresten har en dubbelhaka, och kom att tänka på vilmis desperata försök att röka som honom. Hon brukar misslyckas rätt brutalt, men i lördags spelade det inte speciellt stor roll, det var fint att få något att känna igen, så att jag inte glömmer hennes bleknande bild helt och hållet.
Jag har bilder nu, snygga och posiga på Andy, Vilma, Mimi, Mira som jag bara träffat en gång och några som inte räknas för att de antingen har fula hairdos, eller helt enkelt bara är för fula för att kunna ”make love to the camera” på ett tillfredställande sätt. Jag framkallade 400 bilder och slängde bort 200. Reste var snygga as fuck och jag har bestämt mig för att jag visst ska bli en sassy fotograf med ont om pengar (för att jag är för obsessed av så många av mina bilder att jag inte vill att någona nan ska få dem), men groteskt med respekt i den undre världen, för att jag är all about the pain and catching the game. Yes jesus christ en massa pain har framkallade jag ju också, som är värd att nämna. I have pretty pictures of Gisela doing funny faces (emmaboda), and lots of loveable pics of Jimmy ”adorable” när han läser ”I-D” eller ”Dazed and Confused” i min säng i mitt tacky rum hemma i Sverige, som jag förresten också har en del söta bilder av.
Jag vet inte varför jag plötsligt har ett sånt enormt behov av att prata om mina bilder som om att det inte fanns något bättre i världen. Men jag blir sån när jag har fotat, och slutligen även lyckats släpa mig iväg till Longs och framkallat mina flera månader gamla rullar. Yes mary mother of jesus. Det är onani. Och kolla mitt ansikte, så jag ler, och är lycklig. Bra eller dåliga, jag gillar dem. Jag gillar bilder. Så är det.
Efter Marlon, såf vi en hitchcock-rulle av stiligt format, med trollkarler och en försvunnen tant i Italien eller nåt. Oooh, ”Lady vanishes”....men den var faktiskt inte speciellt bra. Det fanns inga nyanser, och var för mycket dålig svart humor. Marlon med sin röst, tillsammans med alla de andra rösterna i ”dark passage” var trevligare att höra, och jag såg alla färgerna som om det var regnbågen jag bländades av, trots att filmen var svart-vit.
Sist såg vi ”All about Eve” som av alla saker lyckades inspirera mig. Jag vet nu att jag vill bli en psykotisk ondskefull och manipulativ bitch. Det är det jag är menad för. Eller så ska jag bara börja spela teater. Det har jag aldrig trott förut. detta är omskakande. Det hoppas jag att ni förstår.
Bäst av allt var att det nästan var som att se på film med mig själv. Chris vet bättre än att bryta reglerna. Och höll med när jag ooade och aaaaaaaade fram stönande läten för att Patrick ville se Exorsisten som jag bara tycker är tråkig och seg. Thank god for oldies:arna. Det var en nice kväll. We’ll do it again sometime.
Nu är jag uppslukad av panikångestattackerna för att jag inte orkat bry mig i min dumma jäkla bokrecension, eller rabblande av nationalpolitiken. Jag får ont i huvudet av boken, den är grå och hur många miljoner nyanser hon, författaren, än lyckats upfinna så är de ändå bara olika varianter av gråt grått och åter grått. Jag hatar böcker som inte är sagor, på låtsas eller kvasi-allvarliga. Jag hatar ”huset med den blinda glasverandan”. Den passar inte mitt GLADA jag.
I fredags sa Robert ”hey Pippi” och alla skrek frågande ”PIPPI” varpå hans varade ”yeah haven’t you seen the movie with pippi longstockin”... hehe the movie, yeah, och det här är USA, så vad mer kan man förvänta sig än att en white trailer trash kille med en autentiskt ”mullet” hairdo och en foxy truck, enbart ska känna till filmen om pippi långstrump. Never mind Astrid Lindgren. R.I.P. Men well tydligen såg jag ut som pippi långsturmp första gången han träffade mig, så sedan dess (i ett år), har han gått omkring och kallat mig Pippi Longstocking, i hemlighet. Never mind that I’m ”a damn nigger”, som gör ”a bunch of jiggabooing joiggabooh niggah-stuff” som Kate’s pappa tydligen skulle uttrycka det. Det är så fint med Amerikanska psycho-patrioter som är fullkomligt socialt accepterade.
I natt har jag sett på ”Cecil B.Demented” och ”white trash” på cinemax. gosh, jag måste säga att John waters sure is a doll, även om jag sagt det förut och ”polyester” och ”cry baby” är bättre än Cecil.
Cecil inspirerade mig att sy en klänning som matchar min nya $1-lackväska, mina ”Saks” skor och min nya kompaktkamera med löstagbar blixt i originalförpackningen från 70-talet, som jag hittade för 25 spänn på thrift storen tvärs över gatan från pancake houset där jag åt pommes frites till frukost idag.
Och hela helgen harjag hållt min audrey hepburn hatt i ett stadigt grepp. Den enda lättnaden i paniken är att jag upptäckt att det gick att ta tillbaka mitt "tack och adjö, lyfter på hatten", det känns skönt att veta att de inte tog så hårt på det och vill ha mig även när jag slutat leka med Tyler och pilla på hans nitbälte, för att återgå till det normala igen.
Monday, February 25, 2002
Thursday, February 21, 2002
Och snårskogen utanför fönstret är mjuk som finaste spets. Om jag kupade händerna runt en av dess grenar skulle den falla över mina spruckna fingrar som lenaste siden och vira sig runt min handled som om den var mitt skinn, som fanns till för att skydda mig, och det där under.
Jag ser världen i skuggor, i mjuka graciösarörelser mot en bakgrund av blå sammet. Jag ser suddiga scenarion bakom morgondaggen på altanen och öppnar balkongdörren och förskräcks av att det utifrån tränger in, genom öppningen, mellan mina ben och runt mina axlar, som en enorm tryckvåg från en explosion som jag inbillar mig sker bland de tunna vinterspröda stråna i utomhusmattans bädd.
Go morgon lilla bluebird
och morgonens läxa är att återigen lyssna på
Felt- Soft As Lace
love
/Harmony
search and destroy in Lala-land
För att stjäla ett uttryck från Linda skugge, som jag inte alls tycker om;
SAKER UNDER HUDEN
Jag vet inte varför, men plötsligt blev det för mycket. Det utlöstes av ett VG, ett fult icke-glänsande jäkla VG. jag får inte VGn, jag får stora feta MVGn och ett "imponerande" eller "fantastisk bra". Framför allt för det jag hade skrivit den här gången, var jag tvungen att ha mitt feta glänsande MVG med en stjärna i kanten. Det gällde ju för tusan mig, det var självutlämnande och hemlighetseliminerande. Jag sa allt jag vill säga, och what the heck, även om det var instabilt, och fruktansvärt dåligt skrivet, så ska jag ju få mitt feta MVG, det är så det funkar. Det är så det har funkat och det är så det ska fortsätta fungera. Eller ja, whatever egentligen. jag bryr mig nog inte. Jag bryr mig inte alla dagar förutom denna. Jag bryr mig för at det är min jäkla födelsedag och att det gör ont att fylla år. Det gör ont att äcklat trycka på skrattrynkor, och att leta efter gropar i huden. Det gör ont att förväntningarna på ansvarstagande började för alldeles för länge sen och aldrig tar slut, och att jag inte har en enda av mina sk vänner från förra året kvar det här året. Det är en brutal påträngande tidsångest, och en brutalt påträngande önskan om att få limma fast mig i sängen och bara ligga där, tills dagar blir nätter, nätter blir dagar, och ingen länge vill ha något av mig, för jag är ju fastlimmad i sängen och kan inget annat göra än att ligga där och verka invalid. Jag behövde något bra, en oscarsstatyett för at bekräfta att även om jag bara går rakt fram på samma oändliga väg dag ut och dag in, så gör jag det med ett moln av guldstoft ikring mig.
Förlåt att jag är bortskämd, att jag har lika höga förväntningar på en bekymmerslös tillvaro som en treåring på julafton. Förlåt att jag börjar gråta för att tomten ger mig fel saker, och för att jag hela tiden går och väntar på att något bättre ska dyka upp, krypa under huden på mig, och värma mig från topp till tå. Och för tusan också ett ringade förlåt för att jag inte kan det där med att göra det jag ska, som jag ska.
Jag gråter krokodiltårar för att visa mitt missnöje, egentligen tror jag inte alls på det där med tårar, så det är bara för syns skull. Under huden lyfter jag på alla tänkbara pinaler, och försöker lista ut var jag gömt den lilla smula hoppfullhet som alltid håller mig över de cyniska, de bittra och de svaga. Jag försöker komma ihåg var jag lagt den, eller hur den kunnat slinka ur mig vid ett obevakat tillstånd. Jag tror att det var de där kopparna med körsbärste som förstörde allt. När jag lät mina läppar smekas av dess ljuvliga aromer, började jag ta saker för givet och gapade som ett fån. Inte länge, jag är ju mån om min image, men ett tillräckligt långt ögonblick av en sekund för att herr hoppfull skulle hinna slink ut mellan tungan och tänderna. Det var det förbannade körsbärsteets fel.
OLDIES- 08/01/2002
Remember The Times
Ooh... In The Park
Remember The Times
After Dark..., Do You, Do You, Do You
Remember The Times
Do You, Do You, Do You, Do You
Remember The Times
Yeah Yeah
Remember The Times
Jag kom att tänka på när jag enbart skrev scenarion, när det var sa tydligt och befriat från mitt kryptiska sätt att berätta alla utan att egentligen säga någonting. Jag vill börja med scenariona igen, skriva sådär påhittade sagor om vackra händelser som aldrig någonsin kommer inträffa, for någon. Men jag har glömt bort hur man gör. Jag har glömt hur man hittar på ärligt och öppet, och sjunkit långt ner i "make-up-so-fucking-much-thatyou-eventually-believe-your-fairytales-are-your-life"-träsket. Saker är rätt botten här nere, eftersom man hämtar inspiration från omgivningen, blir allting pretentiöst melodramatiskt, och rent av skandalöst dåligt. Kanske är det så här det är meningen att allt ska vara. Jag har muteras nu, och kommer aldrig mer kunna skriva de där scenariona. Jag har tagit ett steg närmare det självproklamerade målet att bli som min mamma, och din mamma med for den delen. Fattig på riktiga visioner, och med screwed up prioriteringar. Fattas bara att jag imorgon går och köper mat istället för skivor för att sedan ända bara slänga bort maten eftersom I'm oh so fat, och måste banta. Damnit, jag hade hoppats att jag var en av de människorna som inte blev som sin mamma. Det hade ju suttit fint med tanke på att hon är som hon är...
John Blund din Arme stackare
4:e dagen som John Blunds vikarie, och jag har sövt ett tusental tu.
Men själv får jag ingen sömn, mina händer är för när min kropp, mina ögon,
för att kunna sträcka sig ut över mig och sprida pulver från min magiska
påse in i mina trötta ögon.
Den tredje dagen som vikarierande lyckobringare arbetandes för minimilön handlade mest om
halva dagen och och hela natten då jag satt framför my love med ett för det
mesta tomt martini-glas i ena handen och tryckte på my loves knappar med den andra.
Knapparna ledde till att jag tryckte på andra knappar vars forna kontroll över
alla möjliga begrepp, plötsligt slunkit ur deras våld. Jag charmade en annan John med storslagna
sagor om den senaste trenden och ett kletigt hubba bubba på gatstenarna utanför Åhlens uppe i norr.
Stackars tuggummi som alla trampat på, och stackars John som inte känner igen en saga.
I takt med att jag som klyshfabriken gjorde stan i min snabba sportbil, med korta stopp på de största
inneställena, växte min skara efterhängsna beundrare från 0 till 100, och sent i morse deras tid,
blev jag deras kung för en dag. Men en kalmarbo, några mods, en modellande modette som jag döpt till
Winona och en crustpunkare i Håkan-förpackning är inte de bästa undersåtar en kung kan få. Sent på morgonen
min tid gjorde jag vad varje respektabel John Blund skulle ha gjort och tog dem på en tripp till
labyrinterna där drömmarna finns. Det var en kort men het romans. Speciellt Winona...
"Det är ju Winona, kolla Winona. Vet hon om att du gör bobby lycklig med hennes sköna nuna. Jag gillar Winona"
Jag skall inte glömma dem.
Efter min befriande självständighetsförklaring kröp jag upp från golvet under sängen, låtsades att
det var nyvaken morgon, släpade benen efter mig till mitt morgonsolsljusa kök och frossade i nyttigheter;
ett wienerbröd eller två.
Sedan gick dagen åt till en ommöblering av min garderob, tätt följdld av Gunde Svans skidåkande efterföljare
som stökade till i den nyligt städade snön där borta i saltlake city där jag var och kollade på sagslott och
George som pratade i mobilen inför hela världen, i helgen.
Nu skriker min potatisgratäng i ugnen, att den fått för mycket sol. Stackars lilla potatisgratäng som
inte känner igen en saga.
travesti harkonepali surlogfinitius servasus.
Om fem minuter ska huset väckas. Fru Maj-Lis (döpt efter idolen och representanten för det lilla hemsamhället i föräldrarnas ungdom; Maj-lis Heppinään) ska iväg och skära i ryggradar, för sådant tycker hon, jag citerar, "är oerhört roligt och spännande, look at those cool nerves". Jag som är illaluktande, ickesovande, ickelevande Mary med kollen, förväntas med glädje slita som fä för att få upp henne om dessa 5 minuter. Illaluktande är jag förresten, för att jag inte orkar bry mig i att dusch eller byta kläder när jag ändå bara sitter hemma och smuttar på mitt körsbärsthé hela dagarna. Det händer att jag reser mig ur den röda fåtöljen mitt i vardagsrummet och stönandes och ojandes knuffar den till fönstret, för att där kunna fotografera fåglarna genom glasrutans smut och lerfläckar från de små livens senaste krig här i det som med amerikanska mått benäms som skogen. Yes jag bor i skogen, den är 13x7 m stor till ytan och rymmar hundratals salamandrar och träskormar som av någon anledning dagligen förflyttar sig till en glasburk på vår veranda. Efter den stora skogen kommer en highway, som är ett sött sällskap om nätterna när det hemma i Sverige skulle ha varit helt tyst och ensamt, men här tack vare den, är livligt 24-7 med diskobelysning i alla de färger från bilar som susar förbi i 90 miles/hour.
Jag skötte min plikt denna gången. Efter 9 minuter ( det vet väl alla att 5 betyder 9 när det gäller sovandets ädla konst, det finns ingen sådan sak som "bara fem minuter till") skrek jag "Maj-Lis" och hon flög upp ur soffan som hon däckat i för bara några minuter sen för att i sin desperation att på något sätt få någon sömn utöver de 2,5 timmar hon sovit sedan hon kom hem från jobbet någon gång på morgonkvisten, och möjliggöra att hon klara även denna arbetsdag. Eller som jag sa när hon smällde igen dörren "ha en bra dag, utan att svimma, utan att somna, utan att DÖ".
Men jag brukar sällan sköta mina väckningsplikter. Det är alltför jobbigt att orka bry sig i om någon anna kommer för sent till skolan/jobbet/whatever. Låt dem missa halva dan om det passar deras sömnvanor. Det är inte mitt problem att de missbrukar sin avundsvärda förmåga att kunan sova, genom att aldrig lägga sig i tid och därmed heller aldrig vakna i tid.
Well, nu ska jag hämta och betala framkallade film borta på drugstoren. Det kommer bränna min själ att slösa alla mina pengar på det, när jag hade kunnat köpa mig själv en födelsedagspresent istället. Jag såg ett par adorable skor borta på smuci-suchi...gosh jag vet inte vad affären heter, men det var någt italienskt, eller japanskt, och lät som om att det betydde något som är föär dirty för att passera mina läppar.
Gosh klockan är 17:49 dagen har hunnit gå hur långt som helst.
gonatt.
PEACHES
Jag satt i flera timmar framför spegelväggen i badrummet. Jag grimaserade i spegelleken och agerade Julia Roberts med hennes stora "hollywood moviestar"-moviestar leende och sa "thank you actors, th..th..tha..thaank you... ACTORS", precis så som hon sagt det till mig och hela USA på kanal 54 i reklampauserna mellan filmen i en hel vecka. God knows why I did that, men jag måste erkänna att jag har aldrig haft ett sådant "pretty girl"-smile. Efter Julia gjorde jag "Ricky Lake show"-bitchen, viskandes "Damn it girlfriend, trust me, you don't even wanna know what that ho did" för att min moster ute i köket inte skulle höra, och få för sig att jag pratade med mig själv. För det vet vi ju alla att real people inte pratar med sig själv, with or without a bathroom mirror. Efter bitchen gjorde Jim Carey comeback som negress med gummiansikte. I swear he's a doll. And guess what, he's funny too. We've got nothing in common. Men även de mest olika kan ha något att ge varandra, och gawd vad jag är lycklig för att Jim finns så att jag kan åka snålkjuts på hans fame när jag mot bättre vetande får för mig att imitera honom på nästa vilda fest i the valley. All tight. All right. Miriam's got it going on.
Nu sitter jag framför tv'n drickandes mitt persiko-thé. På platta skärmen visas "remember the titans" med pretty boys och flickor i snygga outfits. Ibland finns det inget som en "feel good"-movie direkt från hollywood som gjorts enbart för att glorifiera den vackra heliga sporten football, och stärka Amerikernas engagemang och förståelse för dess viktiga roll i deras liv. Jag förstår nu, det krävdes ett gudomligt soundtrack, men den här football-filmen räddade mig från mitt oupplysta jag. God Save Football.
Jag sörplar teet så att väggarna ska höra, så att mina Amerikanska väggar ska höra, vakna till liv och göra mitt nya football-älskande jag sällskap i vardagsrumsmörkret. Sen kan vi låta våra läppar med persikothé hela natten, prata girl talk och skratta "Julia"-smiles till gryningen. Vad jag säger är att jag kommit över mina besvär av ensamhet. Det gör ingenting att jag är alldeles ensam här. Jag har mitt persikothe och a million faces i badrumsspegeln. Vad mer kan en flicka begära.
This is a diary
Dagens läxa är att lyssna på
Felt- "The World Is As Soft As Lace"
love
/Peggy Lee
What nobody needs to know...
But here I am, choking on my words, choking on adorable, as I compulsivly write them again and again. I never seem to say anyhing new. What I say never seems to help. It doesn't make anything better, and i don't feel relieved to have shared my words with my love; the computer. But I keep on doing it. keep on choking, and keep on getting disappointed that nor this time, or any other time did my writing, my words, make me rise to the sky on small light clouds relived from the heavy rain they unwillingly have been carrying around, by force of nature.
Today I had planned yet another "hello dear love, i miss you why did you have to go"-piece, but I sat down trying to form the sentences of glorified memories, and realised that I can't do it any more. I guess I'm giving up. I guess this is my final way of telling myself that it's about time I accept that easy comes, easy goes. But I've got the images inside my head. They are really all I ever wanted. Images put together to wonderful memories. That beats the trouble of having to deal with people.
I made an attempt to adapt to what I though was better. I tried to reach the greener grass on the other side of the lawn. I tried and tried and even though every attempt failed I kept on trying. There's really not anything else I can do. I have fiction, a pocket full of things, not even I am sure are real. Life can take a life in a blink of a second. Life can take a circumstances, tear it to shreds and throw it away. But I've got something here, inside of me. At this point, al I can do, is be thankful for that. They can't take that away from me.
