Jag undrar när jag gick från att vara själutnämt svårflörtad och ryktesbar isdrottning till stalker utan självbehärskning.

relä - relate to the insomniac

Överttött, febrig och orolig för att få vänta i tre timmar till,
allt jag äger är en standby-biljett.
Allt jag kan är att vara vaken.
Det är inte mycket att sätta bakom sitt namn.
Om jag kunde sova
skulle det här vara läget då jag somnade sittandes,
fast ändå inte.
Underhållningen är mer itnagande än på länge.

En ganska lågmäld trupp kamrater
från jehovas vittnen.

Har jag berättat den om när det bara var jag
bara jag i flera dar?
Jag satt framför fönstret och såg på höstlöv,
såg en på en mamma som tappade taget om sin barnvagn.
Barnvagnen kollidera med en asp som tappat alla sina löv.
Barnet låg på marken,
mamman skrek.
Mamman roade sig med hysteri,
barnet låg fortfarande på marken.

Tjejerna som försörjer mig.
Jag köper cancer åt dem.
De kom ut från Alis,
undrade om jag borde gå ner och köpa
cancer åt dem.
Då ringde klockan.
Här var bara jag.
hade inte varit ute på flera dar.
Vem ringde på klockan
Här fanns bara jag,
och jag tittade ut genom dörrens öga.

Framför mig, tornade de upp sig,
Jehovas vittnen.
Hurra,
jag är leds på att vara jag!
Men de ändrade sig
med ett
hörru Anna.
Ja.
Kanske är det fel.
Jasså.
Kanske borde vi inte.
Vad?
Pracka på folk det här.
Jaha.
Inte så här.
Jaja.
Så de vände sig och gick.

Humorn är på topp

En samling ganska indiskreta främlingar
med viss övervikt runt höfterna
och uppenbarligen inte tillräckligt starka
solskyddskrämer i i sina väskor.
De sitter där som ugnstekta kräftor på rad
och stirrar med tom blick ut i luften framför sig.
På väg hem från sin solsemester.
Är det sådan där man blir på teneriffa (det är sådan där man blir på teneriffa).
Jag har aldrig varit på charter.
Men jag kanske åker på en
någon gång.
när jag vill stirra med tom blick ut i luften framför mig.

Framför mig
där sitter en Japan.
Signalerar att
Tokyo Style är i stan.
Han blinkar morsesignaler på väggen framför mig
när lysrören reflekteras i hans
vita vita tänder.

Bakom mig står en gubbe.
Viftar sporadiskt med sin sverigeflagga.
Iförd en sexig
knallgrön
träningsdress,
som är tajt på de rätta ställena
så att den bland annat
framhäver
hans perfekta manboobs.

Att inte ha något
att sätta bakom sitt namn.
Allt jag äger är en flygbiljett
Allt jag kan är att inte sova.
Det är inte läge
att tycka sig
ha rätt
till något mer än
att se det här som underhållning.

Tack för blommorna det var kung

En parantes för de insatta: (Mytomani är en svårbotlig sjukdom som det brukar kräva åratal av indiskret och intensiv terapi för att bli av med. Om folk hade rätt i sina påståenden för 6 år sedan borde deras deras lekmannadiagnos alltså fortfarande stämma. Och bevisen för det borde ha avslöjat sig och varit tydligare än någonsin eftersom en mytomans väv bara blir trassligare och trassligare. Om folk däremot hade fel borde det fungera som ett ypperligt exempel på vad någon kan påstå sig veta med full säkerhet, att deras bevis kan verka täta som tjärad asfalt och att de kan ha alla möjliga "rimliga" skäl till det, men trots det faktiskt ha helt fel.)

För övrigt. Jag har aldrig lyssnat på Blondie. Men de är det första bandet som har gjort mig gråtfärdig på flera år. Jag såg dokumentären "one way or another" på BBC 1 i februari någon gång och har inte kunnat släppa den. Allt eftersom den tvetimmeslånga historian rullade fram kröp jag längre ner under Andreas täcke. Chris Stein berättade om deras gamla loft, kameran zoomade in på en trappa och övergivna golvplankor, jag såg ett sprakande rum, levande och fullt av hägringar av något jag saknar i allt jag gör. Till slut rann det tårar utmed kinderna för att någon varit med om någon så vackert och lite grann för att jag tyckte synd om mig själv som missat det. Men Andreas låg bredvid, jag vände mig mot honom nickade med huvudet och han nickade tillbaka. Tårarna torkade och byttes ut mot upprymdhet. Jag trodde plötsligt att lösningen på det jag ser som problem, i etablissamang och sociala former jag rör mig i, var att bli som Debbie Harry. Jag vill naturligtvis inte vara Debbie, jag är fullkomligt nöjd med den jag själv redan är, men jag vill fånga det Debbieska och gör till mitt. Saker behöver inte vara svårare än man gör det, jag bestämde mig för att jag behövde starta ett punkband. Det blir naturligtvis inte punk. Jag är alldeles för splittrad för det....tbc

tack för blommorna och diskandet. det var kung, men...

Två timmar sedan jag återvände till jordelivet. Skönt att komma hem.
Jag äter rester av midsommarmaten. Det var tänkt att den skulle bjudas på till folk som gillar min mat, men det slutade så dåligt sist att jag så fort jag kom över tröskeln i morse, bestämde mig för att glupskt vräka i mig allting själv.

Jag har gått igenom händelse för händelse i ett försök att deschiffrera ett ovanligt passivt aggressivt avsked sent på kvällen. Bitarna faller inte på plats. Det kanske inte finns något att förstå. Frågan är; var står jag om någon kan missförstå mig, mina avsikter, eller mina behov så fullkomligt att den tycker att det är värt att förstöra min dag i sin ilska över mig? Om någon tycker att det är värt att förstöra min helg rent av?

Ett sönderbitet kryddpepparkorn senare...

Jag har vridit mig i mardrömmar de senaste två nätterna, stressad över att försöka förstå varför det plötsligt började regna grodor från skyn.

Oavsett om jag har någon skuld eller ej tycker jag att det verkar enormt ansvarslöst och fegt att istället för att konfrontera sina sk vänner för deras eventuella felsteg, kasta ur sig vaga anklagelser och sedan fly fältet.

Därutöver har jag tryckt på följande, men valt att låta det passera då jag tyckte att sk vänner är berättigad till att missförstå saker ibland:

1. Hur kan du vara så otroligt arrogant att du häver ur dig något om att jag inte gör något och lever en lyxig, kravlös tillvaro? . Det är ingen hemlighet vad jag sysselsätter mig med. Om du undrade hade du kunnat ställa en enda rak fråga för att få reda på varför jag insomnia eller ej, inte har tid att sova mer än högst 4 timmar per dygn. Svaret däremot är inte rakt, så allra helst skulle du ha frågat NÅGON annan gång än på vägen till tunnelbanan efter en välförfriskad förfest, där det sista jag vill är att döda peppen med ett epos till utlägg av vardagens avogheter.

2. Ska jag behöva försvara mig för att du inte fattat att andra än du kan ha dåligt självförtroende? Tydligen. Bevis ett har du ju i svart på vitt i ovanstående. Jag tror att jag är dålig på att leva - att jag är socialt inkompetent, inte kan göra mig förstådd och är oförmögen att ha betydelse för andra - och det verkar stämma ganska bra. Bevis två: Jag har inte badat på fyra sommrar för att jag inte klarar av att vara offentligt i bara badkläder. Jag kan heller inte bada i vår sommarstuga, jag är aldrig helt ensam där. Bevis tre: Jag känner mig värdelös på alla intellektuella plan för att jag pga omständigheterna inte kunnat ta mig för något av det som jag vill och behöver. Rationalitet hjälper inte för att förändra det. Fyra: Min mamma har aldrig haft utrymme för någon annan än sig själv i sitt liv och min pappa är bäst på att tala om för mig hur oönskad jag är. Jag har haft ett förhållande som varade i tre månader i vilket jag inte ens var kär i den inblandade personen. Det gör det lätt att känna sig defekt i relation till stora delar av den övriga världen. Fem: Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Liksom de flesta andra. Ovanstående är väl en hyfsad kompott av trivialiteter och mer fundamentala disfunktionella egenskaper.

Men nej, du har rätt, det kanske inte märks så mycket. Jag försöker hålla mitt dåliga självförtroende kuvat så gott jag kan. Samtidigt som jag försöker arbeta på det på alla sätt jag förmår. Och jag vill inte att det ska definiera min relation till andra mer än nödvändigt. Det kanske är fel. Men hey, det är väl ingen större överraskning i såna fall. Jag är ju som sagt var redan ganska säker på att jag är dålig på att leva.

3. Erat grillfestbeteende var under all kritik. Det var dålig stil att inte lyfta en min för att hjälpa till eller åtminstone visa att ni skulle hjälpt till om ni inte var så trötta. Inte bara jag, utan flera andra störde sig på det. Jag borde inte ha behövt bli irriterad och skrika efter hjälp åt E som försökte flytta ett av borden helt själv. Och om ni nu var trötta, tough shit, det var nog det flesta. Samtliga som jag känner som var där kom direkt från heltidsjobb och har det förmodligen minst lika slitigt som du. Vad som gör L så utmattad, eller oförmögen att ta med sig ens en halv vindruva till ett knytkalas vet jag inte. Men förstå mig rätt, jag ifrågasätter det inte. Jag fattar att alla har något att bära, även om det kommer i olika storlekar och former. Men i såna fall, om man nu känner att det väger ovanligt tungt just idag, kan man säga något ursäktande om det för att folk ska känna att man i alla fall erkänner deras ansträngningar.

Sist men inte minst. De senaste dagarna har varit skit för att jag försökte hitta en bättre lösning än att bara strunta i dig. Men om jag nu inte har gjort något fel utan du bara missförstått nåt är det ju knappast så att du kommer be om ursäkt för det. Jag vill inte vara kompis med någon på sådana villkor. Och om jag faktiskt har gjort något fel gillar jag inte hur du hanterade det. Om du ens överväger att jag kan ha rätt i min ogillan, är det väl knappast nånting du kommer be om ursäkt för heller. Av det faktum att du inte sagt ett enda ord vid det här laget att döma.

Folk är bäst på att göra en besviken. Du har lyckats med att inte skilja dig från mängden. Hoppas allt blir som du vill till slut.

Jag ska göra vad jag kan för att slippa fler nätter av mardrömmar och stressattacker.

Kanske bäst att inte vänta sig någonting.

Sov gott.

Nu blir jag tjock.

En anekdot - Dekonstruerat

Sex år gammalt, en idé om någon slags dekonstruktion av förhållandet till en identitet. Tyvärr förstört av att det kolliderade med annat. Men det får vara, här, tills jag gör ett nytt försök.

"Jag stod lutad mot väggen i en timme, och tittade på hur jag dansade med varenda flicka och pojke i rummet. Jag kunde inte dansa med mig, vi var hemliga vänner. Jag skulle inte ha gjort det ändå. Jag bestämde att vi borde gå, och komma tilbaka när festen var slut. Som om att vi var där hela tiden. Som om att jag hade stått lutad mot väggen i ytterligare en timme. Som om min svett var från att ha rört sig så nära alla människorna på dansgolvet, precis som de, runt, runt. Stunder av berörning av gamla ex, gamla torftiga pojkar i kostymer.
Jag var väldigt diskret när jag lät mig veta att vi borde gå. Det kan ha varit en nick med huvudet mot dörren, eller jag kanske mimade orden ”vi går”. Hur som helst så gick vi där ifrån.
Vi pratade inte, vi visste att vi var på väg till en plats till och med mörkare än min skola. Jag räckte mig ett nytt paket cigaretter. Vanligtvis hade jag köpt ett par från någon av rökarna på rökar trapporna i skolan. Jag fick dem när jag behövde dem. Men jag hade kontakter. Jag var äldre än jag.
Nu kunde jag röka när jag inte behövde det.
Jag lade armen runt om mig när vi gick utmed gatan, även om jag ständigt tiddade över min axel för att hålla utkik efter bilar, kompisar, människor, kristna.
Vi gick till skogen vi båda kände till, det var en tyst överenskommelse. Jag var nervös. Hur skulle jag veta vad jag skulle göra? Hur skulle jag veta var jag skulle sätta mina händer, eller hur jag skulle placera min kropp bredvid min och hur jag skulle böja mitt huvud när jag kysste mig.
Vi kom till en kulle vid skogen kring en mellanstadieskola. Det är så förorten var då, med skolor inte klädda i betong utan i stora trädkronor täta med löv. Jag berättade saker för mig som jag aldrig berättat för någon annan och jag höll min arm runt mig. Jag berättade att om jag någonsin lämnade mig skulle jag döda mig själv. Jag berättade att jag älskade mig och lovade att döda mig med. Det var spännande saker att säga och jag tittade faktiskt upp i himlen när jag sa dem. Som om att jag tackade gud för att jag hade någon att säga dem till även om de inte betydde någonting."

Och av lättja tror jag. Idén förstördes förmodligen av att jag halvvägs in, tröttnade och bittert önskade att jag kunde få en ny idé att roa mig med. Jag vet inte varför jag var så bitter.

A place in the sun

Jag stannar vid macken vid motorvägen. Mina lår klibbar fast i varandra och mina andetag är tunga. Solen gassar. Jag har gått i tjugofem minuter, sedan jag lämnade min vän och tunnelbanan i Horan bakom mig. Min andedräkt viskar om ravet som varade till fem och min törst smakar som om att jag drack för många öl, av fel anledning, under kvällen innan. Jag tänker att jag kan köpa något uppfriskande på macken och kliver in genom dess dammiga dörrar. Blicken vandrar runt butiken och fastnar vid tre stora, vaxartade, ljumna lemmar som långsamt rullar över oljiga cylindrar framme vid disken. Jag tittar vidare, bortom expediten och ser en kyl fylld av sportdrinkar som tycks ha färgats med blodet av en fiende från en främmande planet. Bakom dem lyser svaga lysrör och kylskåpet glasdörr badar i psykadeliska toner. Jag har tappat all lust jag hade att förse min mage med någonting härifrån. Men att ta sig hit var en ansträngning, jaywalking över motorvägen precis efter en hårnålskurva och ett feltramp på en olycksalig brunn. Det verkar lika bra att försöka hitta något annat som jag kan behöva. Jag strosar runt lite. Mobilen ringer. Handen mot ansiktet. Mina bläckfläckade och pappersskurna fingrar påminner om arbetsprover (som aldrig kommer att bli klara). Jag strosar vidare medan jag pratar och hittar vad jag vill ha precis när mormor påmint klart (om att ringa mamma på morsdag). Jag plockar upp en tub icke vattenlösligt lim och går fram mot disken. Kassörskan har just lagt in en prilla i munnen. Hennes fingertoppar är fuktiga av saliv. Jag hoppas slippa ta emot någon växel.

Kassörskan - Hur gammmal är du?
Jag (panikslagen) - Uuh, vad. Spelar det någon roll? J.ja..g...
Måste man vara en viss ålder för att få köpa lim? Ska jag berätta om de 150 aluminiumlopporna som behöver sättas samman? Säga att det är till skolan, framtidsplaner? Nej, till jobbet! Ljuga! Ska jag ljuga om min ålder? Hur gammal måste man egentligen vara? Ska jag bara strunta i limmet?
Jag - Eehrm, 22.
Tänk om hon inte tror på mig.

Kassörskan rör inte en min men registrerar limmet i streckkodsläsaren.

Kassörskan -Påse?
Jag - Va? Nej... tack.

Hon håller limmet i sin hand. Innan hon hinner sträcka ut den mot mig rycker jag tag i tuben. Sen vänder jag tvärt på klacken och rusar ut från macken.

Hur gammal måste man egentligen var för att få köpa lim K? Nyfödd?

Solen fortsätter gassa hela vägen hem.

Idag har jag limmat ihop ca 50 aluminiumloppor. Sedan limmade jag ihop fingrarna när jag satt kom att tänka på O.

Now I wanna sniff some glue
Now I wanna have somethin' to do
All the kids wanna sniff some glue
All the kids want somethin' to do

How to beat the urge to be neat

Idag har jag lagat sushi. Det blev lite halvt misslyckat. Norimakins ris blev missfärgat av picklesen. Men men, norimakins ris kan vara neonrosa vad mig beträffar. Så länge den smakar som den ska är allt ok. Appropå smak, jag är förtvivlat betagen i tanken på tematisk middag. Inte av typen texmex-afton anno hemmasittarkväll med mamma 1992, utan snarare t.ex en potatismiddag. Potatis är gott i alla former och med tanke på mottot lets-overdo-it-cantabiles inflytande i mitt liv är det oförklarligt att jag aldrig tidigare fyllt köket med gäster och sju, eller kanske 19 olika sorters potatisrätter. Potatisgratäng, potatismos (minst tre sorter, vitlök, herb provencale, karamellfärgat), rosmarinpotatis m vitt vin och kalamataoliver, rårakor (vanliga med örter & röda med 50%rödbetor), potatissallad m senapsvinägrette, senapspotatis, pommes frites, pommes chateau, potatisbullar*, potatis och purjolökssoppa, raggmunkar, hasselbackspotatis, potatiskroketter, bakad potatis osv. Det blir jättegott. Hmm, med tanke på min rådande ekonomi kanske jag borde göra det till ett knytkalas. Det kan dock bli problematiskt. Jag vet inte hur man genomdriver knytkalas. Jag tycker om att bjuda folk. Knytkalas är hur bra som helst om de hålls och genomdrivs av någon annan. Men om det sker hemma hos mig känns det som om att jag på något sätt inte är nog. Jag antar att jag har en idog norrländsk hemmafruuppfostran att tacka för det. Även om jag gärna vill tro att det beror på något annat och att jag är immun mot betingelser styrda av personbegränsande ideal.

Allt är ok. Dock, önskar jag, att jag inte stod i min egen väg så mycket. Jag ville verkligen gå på invigningen av "art is not mute" ikväll. Men jag orkade inte. Inte för att det är något fysiskt fel på mig. Tvärtom är idag ljuset av tunneln. De senaste dagarna har kantats av sånt som tar över när mediciner inte hjälper. Idag är inte en sån dag. Ändå, sitter jag här, och tuggar i mig alldeles för många bitar sushi. Istället för att göra något som faktiskt hade kunnat vara intressant. Är jag lat?

*undertecknad har vunnit nästan samtilga potatisbullätningstävlingar som hon varit med i fram till den dagen hon hoppade av gymnasiet.

going to heaven to see if it rains

Jag gillar utvecklingsstörda, eller folk med mentala funktionshinder. Vi pratar. Eller så fuskar jag mot dem i monopol, inte för att de är störda och jag kan, utan mest för att jag ser ett sätt att rättfärdiga det. De brukar alltid verka tycka om mig. Så de är nöjda. Jag förtjänar också att vara nöjd.

I fusket får man smaka på förbjuden frukt. Hörntänderna perforerar hoppfullt dess skal. Dess sötma klibbar runt läpparna. Därefter kommer kärnor som man upptäcker i tid om allt går väl, och spottar ut i en kupad handflata. Då kommer man undan. Bara man inte glömmer att dölja sin triumferande blick. När det går fel fastnar hela kärnhuset i en alltför girig tugga. Tungan sveper utmed insidan av kinderna men rycker plötsligt till och drar sig tillbaka. Den kom i kontakt med något söndertrasat och beskt. Det sticker mjukt längs halsen när jag håller på att bli avslöjad. Som om att någon drar en fjäder utmed nyckelbenet och upp mot hakspetsen. Strupen knyter sig och jag öppnar munnen mer än vanligt för att försöka fånga extra luft. Till och med där leder fusket till någon sorts eufori.

den överförfriskade bloggen

Få se. Jag har knappt lämnat hemmet sedan i tisdags. Då var jag på Franska institutet och firade franskspråkighetens dag. Jag blev uppchattad på lyondialekt av en nätt liten kvinna som tyckte att jag skulle skaffa mig en fransk man som motiverar mig att lära mig prata med flytande. De där Fransmännen, de tycks ha svårt att ge upp. Försöken att ständigt värva folk till sin mindre framgångsrika kampanj för att göra franskan till världsspråk har slutat vara gulliga.

Näst efter lyondvärger, bland överförfriskade och därmed obarmhärtigt sociala fransoser och kvarlämningar av en ålderstigen imperialism, stod min mammas kusin. Vi brukar alltid mötas på ambassadörsfester av någon anledning*. Jag förstår inte riktigt hur han hamnar där men jag klagar inte. Han råkar vara ovanligt vältalig och är dessutom den enda i min släkt som är någorlunda au jour med mina dagliga aktiviteter. Jag får dock alltid känslan av att han tänker snuskiga tankar om mig när vi ses. Han tittar på mig som om att jag är tjejen han vill sitta och dricka ett glas vin med, i soffan hemma hos sig, efter en lyckad middagsdejt. Och han pratar om mina läppar. Det kan bero på att jag av en slump varit iförd pin-up utstyrslar varje gång jag stött på honom de senaste åren. De är egentligen inte så utmanande, men de spelar på en del dräpande sensuella referenser. Klädseln för kvällen viskade "Deeta Von Teese på begravning" ackompanjerad av en ofrivillig "fransos med baskern på sne´ och en baguette i högsta hugg"-twist. Det tycktes få alla möjliga att tänka snuskiga tankar. Eller så var det rödvinet viskade saker till mannen som på något sätt råkade tappa bort sina händer innan för linningen på min kjol. Oavsett vilket verkade det lämpligt att förära hans glesvuxna hår en dusch i schweiziskt körsbärsöl.

Vilken fest! Speciellt vid halv tio när alla helt plötsligt var jättefulla och drog sig ner mot institutets källare för att dansa till Afrofransk techno och April March. Jag, Dan och Alex var inte riktigt lika ivriga, men vi hade kul ändå. Det fanns trots allt en vidunderlig buffe med mat från Franska vänländer, en gummiman, ett jazzband & en trummande karl som såg ut att vara som hämtad från rasbiologiska institutets gamla kollektion barnkammartapeter (eller hur var det nu?).

Egentligen var Markus Mårtenssons installation syftet för min utflykt i franskspråkigheten. Den var ett mexikanskt lapptäcke av stympade kramdjur, plottriga mönster, demoner och naivistiska symboler. Samt blinkande neontatueringar och nakna vita babydockor iförda mexikanska brottarmasker i multifärgar spandex också, eller? Nej, förstå mig rätt, hans konst är inte new rave. Den är snarare Barragán, collageformens Barragán. Med något väldigt anspråkslöst i sammansättningen av chockelement. På Franska institutet delvis beroende på sammanhanget och på vad jag tyvärr har för konnotationer till allting franskt. Men det är inte fundamentalt. Det är istället det inte helt uppenbara som gör att en balans uppnås. Det kontraster. Spartanskt och flådigt, rått kött på ett skört skelett. Eller att hitta ett sätt att formulera sig, med hjälp av lastpallar och superlim vilket här var fallet.


*Antalet ambassadfester jag går på är naturligtvis oräkneliga. Av årets dagar ägnas säkert minst femhundra åt ambassadfester. Man skulle kunna säga att jag är en rutinerad ambassadfestare.

late night snack(s) underneath the kitchen table

Om 300 dagar räddar jag världen

Ibland känner jag mig som en apa på en cirkus. Direktören säger hoppa och jag sätter iväg genom ringar konstruerade till svårnavigerade metalldjunglar. Jag balanserar på hårstrån medan jag skalar en mosig banan med lillfingret och med pekfingret skriver ”I love you” på en grönblinkande stenåldersdator. Allt medan jag använder den vänstra handens fulla yta för att bäst jag kan skyla min babianröv, eftersom jag utöver lydig faktiskt är ganska pryd. Det är en känsla som tycks vara destinerad att infinna sig i samband med mina ambitioner.

Jag pratar högt och gestikulerar med långa armar, ”De intellektuella måste erkänna djupet av sitt beroende – ett såväl andligt som ekonomiskt beroende – av den borgerliga värld som de föraktar. Att i sin självbelåtenhet över avantgardistiska bedrifter, tro att man har makt att överskrida det man separerar sig från, är att ställa sig på toppen av ett berg av renhet och frihet vars fundament omöjligt kan göra annat än rämna. Vikten av en likriktning som helt frånsvurit sig sin den rådande hegemonin är mer än vad några ideal kan bära. Problemet ligger i frånvaron av särskiljande mellan etablissemang och personlig identitet, I att man tillämpar bettenderepresentation som utgångspunkt för en samhällelig norm”.
Men utläggningar om den rådande hegemonin övergår till ofrivilliga hägringar av den porslinsvita insidan av toalettskålen och jag rusar iväg för att avsäga mig bekantskapen med dagens lunch istället för att fullfölja diskussionen.

Jag ifrågasätter min rätt att tro någonting för mycket för att kunna tycka något. Jag ser min skugga peka på mig och vrida sig i hånskratt när jag står framför spegeln och tycker att den där gropen jag har i hakan kanske är ganska fin ändå. Inte för att jag med rimlighetens alla mått mätt kommit fram till någonting annat än att gropen i hakan faktiskt är helt ok. Utan för att jag vid något tillfälle, lärt mig, att jag inte har rätt.

Jag har tystnat. Platsen är ett ekande rum. Den almänna toaletten i uttryckslöst hus. När huset var färdigbyggt var det ingen som ville klippa några röda band och inviga det med fanfarer. Arkitekten hade för länge sedan tvagat sina händer från kolossen och hoppats att jobb som den inte skulle definiera resten av hans karriär. Det mest intressanta man kan säga om huset är väl att det kan kalla sig fallossymbol, men det kan väl de flesta skyskrapor i den här delen av stan, pekandes upp mot himlen som om att de innehåller betydligt mycket mer virilitet än de i de flesta fallen gör. Någon måste ha känt sig som en väldigt mycket viktigare man när fick sätta sitt namn på en sån här storstadens ståndare. Arkitekten till just det här huset sägs dock ha hoppat från taket av sitt hus på staten island några år efter att skrapan stod klar. Fallet var inte så högt och han klarade sig undan incidenten nästan med alla ben på sin rätta plats. Men frun hans, sedan tretton år sa att ingenting längre var detsamma. Hon menade att hans huvud inte längre var som det ska. På sjukhuset kallade de det för trauma, och sa att han skulle bli bättre med hjälp av samtal och närhet. Efter tre dagars vård och sönderkokta beiga grönsaker började arkitekten skrika hejdlöst. Han slet i sin sjukhusrock som om att den var en alldeles för trång strumpa och visade reflekterade skräckscenarion i glansen i hans ögon. Man försökte lugna honom med en injektion i armen. Han slutade röra på sig. Strax efter klockan nitton under den tredje dagens vård förklarade även sjukhuspersonalen att arkitektens huvud inte längre var som det ska. Nitton och fyrtiotvå förklarades han död. Dödsorsaken var en allergisk reaktion på en lugnande injektion.

http://uk.gamespot.com/features/6129276/p-5.html

Den store soldaten har ett kors på bröstet. Det har lämnat ett märke där det hänger, i vägen för solen. Resten av hans kropp är blekt brun, han ser nästan ut som en av dem som inte får plats någon stans, en av de man egentligen inte talar om men som på något sätt ändå lyckats bli allas hemlighet. Det jobbar en sådan i köket hos grannen till min moster. Den sägs vara någons dotter. Alla är väl någons dotter. Men halvblodet sägs kalla sin far för Massa, hon antas vara sin herres dotter. Frun i huset var borta under en väldigt lång tid. Hos en död en i Boston säger Ma Batiste. Det sägs att herrn inte saknade sin fru och att han spenderade mycket tid i bostäderna för negrerna.

Jag och den stora soldaten brukar leka under vagnarna vid den västra vingen av vårt hus. De ligger alltid skuggade av cederträd som på senaste åren vuxit till sig riktigt mycket. För några år sedan var träden bara taniga ynglingar, med insjunken hud och felmonterade skelett. Grenarna spretade alla åt ett håll och löven utgjorde ett glest spetsmönster. Den store soldaten grävde ner hunden bland myllan vid trädens rötter. Det var långt mellan dagarna då. Jag kan inte ha varit mer än fem. Det kändes som om jag sörjde i ett helt år. En död hund. Det verkar så löjligt nu.

Dagarna är heta i södern. På morgnarna är det ibland tack vare cederträden jag står ut. På eftermiddagarna kommer skuggan från andra hållet. Där ligger våra negrers inkvartering. Där ligger barnen på bäddar av säckväv och ljuset räcker inte riktigt till. Jag har egentligen aldrig varit inne i något av de två husen. Far vill att jag håller mig borta, säger att jag kan bli sjuk om jag går dit, för att negrerna inte kan hålla rent efter sig. Vårt hus däremot, och mitt sovrum i dess östra vinge, har alltid varit fläckfritt. När jag var liten och otåligt rände runt i köket i väntan på middagen brukade jag plocka bitar av mat som fallit ner på golvet. Jag var tvungen att vara snabb. Celeste hann ofta fram med kvasten före mig. Och om mamma råkade komma in när jag hade turen med mig, var utgången alltid given. Jag ömkade mig själv i timmar efter smällarna från mors elfenbensvita käpp, och synade fingrarna noggrant after utgutelser av blod. Men ibland fick jag tag på så många bitar att när middagen väl blev serverad, var jag alldeles för mätt för att rymma mer än förrätten. Negrerna tappade ganska mycket mat på golvet när de stod i köket. Jag åt under åren säkert hälften av den, utan att bli sjuk. Negrerna har alltid hållit våra golv väldigt rena. Celeste byter vatten i skurhinken flera gånger om dagen. Till och med under torkan, när det bara kommer droppar ur kranarnas tappar. Då måste hon gå till brunnen vid gränsen mellan våra och Nordmanns ägor. Den ligger bakom negrernas inkvartering, bortom det lilla majsfältet och hästarnas hage. Jag får egentligen inte gå nära den. Mor säger att det kan vara farligt. Men en gång när Celeste låg sjuk och hennes bror Gabriel, fick göra sysslor i hennes ställe, följde jag med ändå. När Gabriel har jobbat klart för dagen brukar han och den stora soldaten jaga syrsor i det höga gräset mellan husen. De senaste åren har de också fiskat mellan floden. Först satt de tillsammans vid skuggan under cederträden och läste en bok om alla olika sorters fiskar. Till boken hörde bilder som visade hur några av fiskarna såg ut. En hade ögon som plommon.

Om abstraktioner vore tuggummi

Jag har latinamerikansk politik att följa. Avsikten är att generera en för mig mer underhållande version av mina åsikter än vad "hej-jag-har-bott-i-hela-världen-jag-
tycker-att-jag-ser-allt-ur-ett-rimligt-och-förstående-perspektiv-men-är-för-blasé-
för-att-prata-om-det-och-mest-orkar-jag-bara-inte-hålla-på-och-hävda-mig" har gjort. Jag måste börja någonstans. Jag är i det närmsta lärarlös i 8 månader framöver. Det bör jag göra det bästa av.

Sängvätarkonservatismen och dess mest aktuella katastrofeffekt på gränspolitiken skulle kunna vara en tacksam utgångspunkt. Den alarmism som bedrivits i USA krävs det inte mycket ansträngning för att rannsaka. Den är uppmärksammad och framför allt relevant i diskussionen om Latinamerikas förhållande till omvärlden. Dock handlar den rent fundamentalt inte om Latinamerika. Precis som en hel del annan problematik är det oerhört tröttsamt att ständigt återvända till samma mångsidigt problemskapande epicentra, USA. Jag vill gärna föra en diskussion som rotar sig i något annat än det direkta resultatet av en skrupellös kvacksalvare till landshövding - med tillhörande stab av lika tvivelaktiga expertrådgivare - och dess medborgares xenofobiska nojor.

Jag tror att jag kommer att försöka föra två vid varandras sida liggande diskussioner. Frågeställningen och grundtesen är ämnad att utreda en Latinamerikansk situation, inget annat. Men eftersom jag nu är ganska insatt i ett Ryskt perspektiv och dess sociopolitiska och finansiella aspekter kan jag lika gärna använda det som bollplank.

Det behövs tvivellöst en dos pretentioner för att balansera mitt plötsligt omåttliga engagemang i diverse dansgolv. Visst, musik gör mig till en bättre, smartare, högfunktionell människa. År av musik gör att jag bearbetar abstraktioner som om de vore tuggummi och kan pussla subtiliteter till sanningar i svart och vitt. Framför allt kan jag ibland florera i sociala sammanhang. Genom att veta att It Only Takes a Flashlight to Create a Monster och att jag när jag sjöng med i Working Class Hero sände ut inbjudande signaler till visst folks flockmentalitet. Det sistnämnda hade tagit ett år att åstadkomma på annat sätt. Att spela skivor för folk med hål i huvudet och ingen högre agenda än en sådan som involverar sängsällskap, det beskrivs dock bättre på annat sätt. Med adjektiv som inte på något sätt kan anses grundläggande för ett välsvarvat intellekt. Dåligt är det dock inte. Kombinationen av sysselsättningar som väntar mig, kommer garanterat att vara roligare än alternativet. Jag kan sitta hemma på telefonplan och bygga min tillvaro kring en fånig komvuxkurs i Matematik, att försöka hitta något symboliskt givande i att titta på temperaturens upp- och nergångar på termometern utanför mitt fönster. Men jag kan hellre åka till London, några städer jag aldrig varit i och, hoppas jag, Istanbul. Det verkar roligare. Bortsett från själva akten, plattvändandet som mest är bra för egot, blir det också ganska stimulerande. Kom och dansa när jag spelar Beat The Devil.

...

Utöver det har jag ett kartprojekt att fullfölja. Därför måste jag, helst utan att gå in på fler detaljer, efterlysa dels Svenska fjällkartor, dels diverse kartor över träskmark och bergsområden rika på flora och fauna, men framför allt kartor över Mexiko och nordvästra Sydamerika.

PS. Jag vill bara kopiera kartorna, inte åsamka dem några permanenta förändringar.