När jag vaknade var jag hungrig. Det blev ingen mat igår. Vi gick till Willys. Jag var tvungen att bestämma vad vi skulle köpa. Det ville jag inte. Men det var ganska lätt efter att jag kom ihåg att det rådde förbud på allt annat än bananer. Så vi köpte bananer och lite tillbehör och gjorde banangryta. Gott.

ett socialt alibi

Ni vet hur man ibland surfar runt på personliga communitysidor och nästan varje gång man är inne på någon ny tänker man, "han/hon är säkert kompis med den och den", och sedan kollar man kompislistan och märker att man har rätt nio gånger av tio. Då är dags att hitta ett nytt nöje i livet. Den passion som tillfallit mig är att äta tills jag spricker. Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.

Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).

Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.

Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?

Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.

Jag håller på att plugga ihjäl mig.

Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?

Det här är kanske det snyggaste på länge

The csn-path to sex

Mitt närvaro i laget har inte varit vad det borde vara. Det tar tid att ställa om sig från att vara soloseglare. Dessutom är mina fotbollsskydd längst inne i förrådet där jag förvarar mitt liv. Det är inte första gången jag förbannar det arrangemanget.

Som för att göra det hela värre ser det ut som att jag kommer packa ytterligare delar av mitt liv in i ett förråd. Shurgard kommer från och med månadsskiftet inneha rollen som en gestalt jag avundas mer än någonting annat. Svartsjukan jag kommer känna angående tiden det får spendera med mitt liv kommer vara av omåttliga proportioner. Allt jag själv kommer ha att stoltsera med är en närheten till London, staden jag älskar att hata och hatar att älska.

Det blir nog problematiskt att förbättra min närvaro i fotbollslaget när jag är i en överdimensionerad villa med tillhörande park i en håla bortom en större håla bortom amateurville i England.

Jag skyller allt på CSN. De tror fel och vägrar höra mina argument som bevisar det. Och de har uppenbarligen missat universalsanningen och riktlinjen "Kinky Cantible har alltid rätt". Det innebär attt de nu helt utan förvarning har reducerat mina utbetalningar till 140 kr i månaden. Det räcker ju alla gånger till både hyra, råvaror och det där Givenchy-armbandet jag vill ha. Att jag säljer min integritet en del parallellt med skolan känns ungefär som att pissa i sjön.

Jag trodde att CSN fanns till för att uppmuntra vidareutbildning. Eftersom deras agerande nu tvingar mig byta land antar jag att det är där borta jag förväntas utveckla min bildning. Jag måste dock finna ett sätt att tillgodogöra mig det jag lär mig där bortai mitt övriga kunnande. Det enda folk lär sig i England, är att ligga, göka, gänga, pippa, ja, ni vet, kopulera. Ibland är genom andra forum, men i slutändan ligger fokuset ända alltid på att bli bättre på och att få, sex.

Hemkomsten

Det är tröttsamt att diskutera vissa ämnen med folk som har läst samma böcker med ungefär samma utgångspunkt som jag själv. Jag har däremot inget emot att diskutera användandet av det jag ur böckerna har tillgodogjort mig. Helst utan att man berör utläggningar om respektive diskuterandes referensgrund. "Hej jag läser Nietzsche" är ganska avtändande om det framkommer i annan form än en praktisk. Lättare sagt, jag är svag för när folk berättar historier oavsett hur klyftiga de är. Jag slipper gärna folk som formulerar analyser till självändamål.

Därför gick jag hem och sov i fredags morse. Fastän jag hade kunnat stanna på en efterfest full av repriser och apelsinlikör. Apelsinlikören fick mig att tveka lite. Jag skulle ha kunnat stanna. Bara för den. Då hade sammanfattningen av kvällen blivit lite mer sötsliskig, lite mjuk. Jag har en del att ta igen. Min sötsliskighet är på en bottennivå, hårt ransonerad av en del sidor av mig själv som jag just nu inte är sa glad över.

Men när jag stod i valet och kvalet var det någon som sa något för att hålla mig kvar. Det var inte en fråga, det var en provokation. Jag blev vidögd och vindögd. Över att jag förväntades bry mig. Vidögd och vindögd kan jag bli hemma. Efter två dygn framför datorn eller så. Jag vände mig alltså om och gick.

I lördags var jag på premiären av Harold Pinter-uppsättningen. Han verkar ha en vinnande arbetsstruktur.

AKT 1. Hej jag heter Harold Pinter. Jag har vunnit nobelpris och utan tabetter får jag inte riktigt upp den. Mitt liv blev bättre när jag började ta Viagra. Ibland är jag en riktig Tiger.

AKT 2. Min dotter är en hora. Min Fru är en hora. Man skulle kuna tolka in något i det. Men jag skjuter hellre upp horse under tånaglarna och gör din fru till en hora. Var det något mer du ville veta? Fyllning? Som i en tårta? Jaha, nä, det går inte. Men du kan få en bra skådespelare på sex och ett gäng skämt byggda på prima dussinsarkasm.

DISLAIMER: THE ABOVE CONTAINED SPOILERS. IF YOU READ IT AND HAVE A PROBLEM WITH THAT, TOUGH SHIT.

Efteråt gick jag till Anchor Bar och försågs med ett bord som aldrig tömdes på öl. Det sägs att jag blev full och sedan omvärderad av Ola för att jag sa roliga saker. Jag kände mig ganska nykter och långt ifrån mitt esse. Men nåja.

Därefter Spy Bar. Mest för att jag inte ville gå hem, men samtidigt tyckte att fenomenet Anchor Bar är bäst i lagom dos. Jag kollade om en flört från gårdagen var där. Det var han inte, och inte min bästa vän heller, så jag gick efter en kvart.

Mitt bråk med CSN är inte i ett bättre läge nu än vad det var förra veckan. Så jag ratade uppmaningar om att ta en taxi hem och plankade på bussen istället.

När jag sen gick folkungagatan ner var det i vanlig ordning plåtskrällen med tillhörande män (40 plus, kulmage, olivhy) som erbjöd sig att blåsa mig på min förmögenhet mot skjuts hem till dörren. Jag tänkte "Fuck you, jag bor hundra meter åt det hållet" och var glad för att jag inte längre bor i mina kära men färdigspelade förort.

För övrigt är min Katt smartare än jag och dansar dessutom mycket snyggare. Mitt självförtroende är bottenlågt.

TATA.