Om min lättjefyllda agenda

Eftersom ingan fanns här för att hindra mig, öppnade jag alla klappar utom en samtidigt som jag drack frukostté ur Katarinas stora Indiska kopp. Alla presenter som kom med det stora pospaketet från Norrland var fantastiska. Bortsett från att färgen blev fel, blå istället för svart, på de pennor jag kanaliserar alla mina abstinenstyngda behov in i. Jag vet inte om jag ska försöka hustla akademibokhandeln och försöka byta mina blå pennor mot svart trots att jag saknar kvitto. Det kan väl inte vara så svårt, de har egentligen ingenting att förlora på lite förstående välvillighet. Så, gott folk, håll tummarna för att Akademibokhandlen drabbade av en vibrerande julanda, klappar mig på huvudet och ger mig det jag vill ha.

Om allt går väl ska kan jag ägna de närmsta veckorna åt att förstöra mina nya böcker med anteckningar i marginalerna. De är bara fyra till antal. Böckerna alltså. Men likafullt kommer det nog som sagt var ta några veckor för mig att läsa igenom dem. Jag har tunga skuggor av rysk litteratur att ta igen. Det kommer först och sist eftersom jag är inkapabel till att hantera dåliga betyg. Jag gråter inverterade floder när jag inte vinner. Underligt nog gäller det dock inte i sport- eller spelsammanhang. Vad kan jag säga, min mor har orsakat att ribban för allt akademiskt ligger obarmhärtigt högt. För att inte bli familjens svarta får bör jag helst inte bara skriva hyllade c-uppsatser och ha 240 universitetspoäng. Om något extraordinärt - mina c-uppsatser bör cementera en grund som så småning om ger mig nobelpris (eller ett osedvanligt tragiskt livsöde) - inte också blir resultatet av det hela, har jag misslyckats på mer än ett plan. Inte för att min mor bryr sig. Utan för att mycket annat, som råkar vara ganska beklagligt, inte skulle kunna ursäktas om det inte avfärdades som casualties of war. MINA JAG OCH MINA BÖCKER, ENADE, FÖR OCH MED KAMPEN

CHKCHKCHKCHKCHK

Om hur det går med mina måsrelaterade förolämpningsreferenser

Jag minns inte när jag senast var så här pigg. Och okomplicerad. De tu går hand i hand. Nu ska skriva ett kort tal om effekterna av punkens närvaro i Brittisk kultur. Inget världsomvändande direkt, men jag har som bekant en period av vurmande för mycket punkrelaterat. Jag tar alla tillfällen jag får att låta det höras. Det dock utan att aktivt lobba för dess plats i tillvaron.

För övrigt. Är ett nyansrikt språk alltid att föredra? Jag brukar tycka det, förutsatt att den relevanta skriften inte är betingad av en agenda som är avsedd att hållas någorlunda dold. Ändå fick användandet av ordet changerat mig att göra en helomvändning vad gäller min uppskattning för en herre på Jet Set Junta. När jag läste det kom frasen "din förbenade gamla fiskmås, håll snattran" mig till minnes. Den ter sig lika intetsägande som jag känner mig dum över att göra en så stor grej av ett litet ord. Vad ett gammalt utrop från kapten haddock - det kan hända att det kommer någon från någon/något annat, jag är inte au jour med mina måsrelaterad förolämpningsreferenser - fyller för funktion i sammanhanget vet jag inte. För att ventilera min åsikt om att changerat är ett monumentalt exempel på olidlig ordnödighet, skulle jag om jag var vid mina sinnens fulla bruk hellre sagt något mer träffande.

...Hmm, ironin i ovanstående är påtaglig.

Just det, punken var det. När jag är klar ska jag belöna mig, Renée och vem som helst annars som vill vara med, på veganska blueberry pancakes och uppesittar-dopp i kopp.

Imorgon ska jag fira jul med Jakobs familj, förutsatt att han inte backar på sin ölstinna inbjudan från igår. Det är lite nervöst. Familjer är ofta det jag inte önskar min värsta fiende. Inte för att de är så fruktansvärda, utan för att de har sina sätt, språk som bygger på fläskiga subtiliteter och ryckningar i ögonvrån som för den utomstående är omöjliga att tolka och hantera rätt. Det här, mitt nya sätt att vara föräldralös på, är spännande.