tack för blommorna och diskandet. det var kung, men...

Två timmar sedan jag återvände till jordelivet. Skönt att komma hem.
Jag äter rester av midsommarmaten. Det var tänkt att den skulle bjudas på till folk som gillar min mat, men det slutade så dåligt sist att jag så fort jag kom över tröskeln i morse, bestämde mig för att glupskt vräka i mig allting själv.

Jag har gått igenom händelse för händelse i ett försök att deschiffrera ett ovanligt passivt aggressivt avsked sent på kvällen. Bitarna faller inte på plats. Det kanske inte finns något att förstå. Frågan är; var står jag om någon kan missförstå mig, mina avsikter, eller mina behov så fullkomligt att den tycker att det är värt att förstöra min dag i sin ilska över mig? Om någon tycker att det är värt att förstöra min helg rent av?

Ett sönderbitet kryddpepparkorn senare...

Jag har vridit mig i mardrömmar de senaste två nätterna, stressad över att försöka förstå varför det plötsligt började regna grodor från skyn.

Oavsett om jag har någon skuld eller ej tycker jag att det verkar enormt ansvarslöst och fegt att istället för att konfrontera sina sk vänner för deras eventuella felsteg, kasta ur sig vaga anklagelser och sedan fly fältet.

Därutöver har jag tryckt på följande, men valt att låta det passera då jag tyckte att sk vänner är berättigad till att missförstå saker ibland:

1. Hur kan du vara så otroligt arrogant att du häver ur dig något om att jag inte gör något och lever en lyxig, kravlös tillvaro? . Det är ingen hemlighet vad jag sysselsätter mig med. Om du undrade hade du kunnat ställa en enda rak fråga för att få reda på varför jag insomnia eller ej, inte har tid att sova mer än högst 4 timmar per dygn. Svaret däremot är inte rakt, så allra helst skulle du ha frågat NÅGON annan gång än på vägen till tunnelbanan efter en välförfriskad förfest, där det sista jag vill är att döda peppen med ett epos till utlägg av vardagens avogheter.

2. Ska jag behöva försvara mig för att du inte fattat att andra än du kan ha dåligt självförtroende? Tydligen. Bevis ett har du ju i svart på vitt i ovanstående. Jag tror att jag är dålig på att leva - att jag är socialt inkompetent, inte kan göra mig förstådd och är oförmögen att ha betydelse för andra - och det verkar stämma ganska bra. Bevis två: Jag har inte badat på fyra sommrar för att jag inte klarar av att vara offentligt i bara badkläder. Jag kan heller inte bada i vår sommarstuga, jag är aldrig helt ensam där. Bevis tre: Jag känner mig värdelös på alla intellektuella plan för att jag pga omständigheterna inte kunnat ta mig för något av det som jag vill och behöver. Rationalitet hjälper inte för att förändra det. Fyra: Min mamma har aldrig haft utrymme för någon annan än sig själv i sitt liv och min pappa är bäst på att tala om för mig hur oönskad jag är. Jag har haft ett förhållande som varade i tre månader i vilket jag inte ens var kär i den inblandade personen. Det gör det lätt att känna sig defekt i relation till stora delar av den övriga världen. Fem: Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Liksom de flesta andra. Ovanstående är väl en hyfsad kompott av trivialiteter och mer fundamentala disfunktionella egenskaper.

Men nej, du har rätt, det kanske inte märks så mycket. Jag försöker hålla mitt dåliga självförtroende kuvat så gott jag kan. Samtidigt som jag försöker arbeta på det på alla sätt jag förmår. Och jag vill inte att det ska definiera min relation till andra mer än nödvändigt. Det kanske är fel. Men hey, det är väl ingen större överraskning i såna fall. Jag är ju som sagt var redan ganska säker på att jag är dålig på att leva.

3. Erat grillfestbeteende var under all kritik. Det var dålig stil att inte lyfta en min för att hjälpa till eller åtminstone visa att ni skulle hjälpt till om ni inte var så trötta. Inte bara jag, utan flera andra störde sig på det. Jag borde inte ha behövt bli irriterad och skrika efter hjälp åt E som försökte flytta ett av borden helt själv. Och om ni nu var trötta, tough shit, det var nog det flesta. Samtliga som jag känner som var där kom direkt från heltidsjobb och har det förmodligen minst lika slitigt som du. Vad som gör L så utmattad, eller oförmögen att ta med sig ens en halv vindruva till ett knytkalas vet jag inte. Men förstå mig rätt, jag ifrågasätter det inte. Jag fattar att alla har något att bära, även om det kommer i olika storlekar och former. Men i såna fall, om man nu känner att det väger ovanligt tungt just idag, kan man säga något ursäktande om det för att folk ska känna att man i alla fall erkänner deras ansträngningar.

Sist men inte minst. De senaste dagarna har varit skit för att jag försökte hitta en bättre lösning än att bara strunta i dig. Men om jag nu inte har gjort något fel utan du bara missförstått nåt är det ju knappast så att du kommer be om ursäkt för det. Jag vill inte vara kompis med någon på sådana villkor. Och om jag faktiskt har gjort något fel gillar jag inte hur du hanterade det. Om du ens överväger att jag kan ha rätt i min ogillan, är det väl knappast nånting du kommer be om ursäkt för heller. Av det faktum att du inte sagt ett enda ord vid det här laget att döma.

Folk är bäst på att göra en besviken. Du har lyckats med att inte skilja dig från mängden. Hoppas allt blir som du vill till slut.

Jag ska göra vad jag kan för att slippa fler nätter av mardrömmar och stressattacker.

Kanske bäst att inte vänta sig någonting.

Sov gott.

Nu blir jag tjock.