Den store soldaten har ett kors på bröstet. Det har lämnat ett märke där det hänger, i vägen för solen. Resten av hans kropp är blekt brun, han ser nästan ut som en av dem som inte får plats någon stans, en av de man egentligen inte talar om men som på något sätt ändå lyckats bli allas hemlighet. Det jobbar en sådan i köket hos grannen till min moster. Den sägs vara någons dotter. Alla är väl någons dotter. Men halvblodet sägs kalla sin far för Massa, hon antas vara sin herres dotter. Frun i huset var borta under en väldigt lång tid. Hos en död en i Boston säger Ma Batiste. Det sägs att herrn inte saknade sin fru och att han spenderade mycket tid i bostäderna för negrerna.

Jag och den stora soldaten brukar leka under vagnarna vid den västra vingen av vårt hus. De ligger alltid skuggade av cederträd som på senaste åren vuxit till sig riktigt mycket. För några år sedan var träden bara taniga ynglingar, med insjunken hud och felmonterade skelett. Grenarna spretade alla åt ett håll och löven utgjorde ett glest spetsmönster. Den store soldaten grävde ner hunden bland myllan vid trädens rötter. Det var långt mellan dagarna då. Jag kan inte ha varit mer än fem. Det kändes som om jag sörjde i ett helt år. En död hund. Det verkar så löjligt nu.

Dagarna är heta i södern. På morgnarna är det ibland tack vare cederträden jag står ut. På eftermiddagarna kommer skuggan från andra hållet. Där ligger våra negrers inkvartering. Där ligger barnen på bäddar av säckväv och ljuset räcker inte riktigt till. Jag har egentligen aldrig varit inne i något av de två husen. Far vill att jag håller mig borta, säger att jag kan bli sjuk om jag går dit, för att negrerna inte kan hålla rent efter sig. Vårt hus däremot, och mitt sovrum i dess östra vinge, har alltid varit fläckfritt. När jag var liten och otåligt rände runt i köket i väntan på middagen brukade jag plocka bitar av mat som fallit ner på golvet. Jag var tvungen att vara snabb. Celeste hann ofta fram med kvasten före mig. Och om mamma råkade komma in när jag hade turen med mig, var utgången alltid given. Jag ömkade mig själv i timmar efter smällarna från mors elfenbensvita käpp, och synade fingrarna noggrant after utgutelser av blod. Men ibland fick jag tag på så många bitar att när middagen väl blev serverad, var jag alldeles för mätt för att rymma mer än förrätten. Negrerna tappade ganska mycket mat på golvet när de stod i köket. Jag åt under åren säkert hälften av den, utan att bli sjuk. Negrerna har alltid hållit våra golv väldigt rena. Celeste byter vatten i skurhinken flera gånger om dagen. Till och med under torkan, när det bara kommer droppar ur kranarnas tappar. Då måste hon gå till brunnen vid gränsen mellan våra och Nordmanns ägor. Den ligger bakom negrernas inkvartering, bortom det lilla majsfältet och hästarnas hage. Jag får egentligen inte gå nära den. Mor säger att det kan vara farligt. Men en gång när Celeste låg sjuk och hennes bror Gabriel, fick göra sysslor i hennes ställe, följde jag med ändå. När Gabriel har jobbat klart för dagen brukar han och den stora soldaten jaga syrsor i det höga gräset mellan husen. De senaste åren har de också fiskat mellan floden. Först satt de tillsammans vid skuggan under cederträden och läste en bok om alla olika sorters fiskar. Till boken hörde bilder som visade hur några av fiskarna såg ut. En hade ögon som plommon.