Om abstraktioner vore tuggummi
Jag har latinamerikansk politik att följa. Avsikten är att generera en för mig mer underhållande version av mina åsikter än vad "hej-jag-har-bott-i-hela-världen-jag-
tycker-att-jag-ser-allt-ur-ett-rimligt-och-förstående-perspektiv-men-är-för-blasé-
för-att-prata-om-det-och-mest-orkar-jag-bara-inte-hålla-på-och-hävda-mig" har gjort. Jag måste börja någonstans. Jag är i det närmsta lärarlös i 8 månader framöver. Det bör jag göra det bästa av.
Sängvätarkonservatismen och dess mest aktuella katastrofeffekt på gränspolitiken skulle kunna vara en tacksam utgångspunkt. Den alarmism som bedrivits i USA krävs det inte mycket ansträngning för att rannsaka. Den är uppmärksammad och framför allt relevant i diskussionen om Latinamerikas förhållande till omvärlden. Dock handlar den rent fundamentalt inte om Latinamerika. Precis som en hel del annan problematik är det oerhört tröttsamt att ständigt återvända till samma mångsidigt problemskapande epicentra, USA. Jag vill gärna föra en diskussion som rotar sig i något annat än det direkta resultatet av en skrupellös kvacksalvare till landshövding - med tillhörande stab av lika tvivelaktiga expertrådgivare - och dess medborgares xenofobiska nojor.
Jag tror att jag kommer att försöka föra två vid varandras sida liggande diskussioner. Frågeställningen och grundtesen är ämnad att utreda en Latinamerikansk situation, inget annat. Men eftersom jag nu är ganska insatt i ett Ryskt perspektiv och dess sociopolitiska och finansiella aspekter kan jag lika gärna använda det som bollplank.
Det behövs tvivellöst en dos pretentioner för att balansera mitt plötsligt omåttliga engagemang i diverse dansgolv. Visst, musik gör mig till en bättre, smartare, högfunktionell människa. År av musik gör att jag bearbetar abstraktioner som om de vore tuggummi och kan pussla subtiliteter till sanningar i svart och vitt. Framför allt kan jag ibland florera i sociala sammanhang. Genom att veta att It Only Takes a Flashlight to Create a Monster och att jag när jag sjöng med i Working Class Hero sände ut inbjudande signaler till visst folks flockmentalitet. Det sistnämnda hade tagit ett år att åstadkomma på annat sätt. Att spela skivor för folk med hål i huvudet och ingen högre agenda än en sådan som involverar sängsällskap, det beskrivs dock bättre på annat sätt. Med adjektiv som inte på något sätt kan anses grundläggande för ett välsvarvat intellekt. Dåligt är det dock inte. Kombinationen av sysselsättningar som väntar mig, kommer garanterat att vara roligare än alternativet. Jag kan sitta hemma på telefonplan och bygga min tillvaro kring en fånig komvuxkurs i Matematik, att försöka hitta något symboliskt givande i att titta på temperaturens upp- och nergångar på termometern utanför mitt fönster. Men jag kan hellre åka till London, några städer jag aldrig varit i och, hoppas jag, Istanbul. Det verkar roligare. Bortsett från själva akten, plattvändandet som mest är bra för egot, blir det också ganska stimulerande. Kom och dansa när jag spelar Beat The Devil.
...
Utöver det har jag ett kartprojekt att fullfölja. Därför måste jag, helst utan att gå in på fler detaljer, efterlysa dels Svenska fjällkartor, dels diverse kartor över träskmark och bergsområden rika på flora och fauna, men framför allt kartor över Mexiko och nordvästra Sydamerika.
PS. Jag vill bara kopiera kartorna, inte åsamka dem några permanenta förändringar.
tycker-att-jag-ser-allt-ur-ett-rimligt-och-förstående-perspektiv-men-är-för-blasé-
för-att-prata-om-det-och-mest-orkar-jag-bara-inte-hålla-på-och-hävda-mig" har gjort. Jag måste börja någonstans. Jag är i det närmsta lärarlös i 8 månader framöver. Det bör jag göra det bästa av.
Sängvätarkonservatismen och dess mest aktuella katastrofeffekt på gränspolitiken skulle kunna vara en tacksam utgångspunkt. Den alarmism som bedrivits i USA krävs det inte mycket ansträngning för att rannsaka. Den är uppmärksammad och framför allt relevant i diskussionen om Latinamerikas förhållande till omvärlden. Dock handlar den rent fundamentalt inte om Latinamerika. Precis som en hel del annan problematik är det oerhört tröttsamt att ständigt återvända till samma mångsidigt problemskapande epicentra, USA. Jag vill gärna föra en diskussion som rotar sig i något annat än det direkta resultatet av en skrupellös kvacksalvare till landshövding - med tillhörande stab av lika tvivelaktiga expertrådgivare - och dess medborgares xenofobiska nojor.
Jag tror att jag kommer att försöka föra två vid varandras sida liggande diskussioner. Frågeställningen och grundtesen är ämnad att utreda en Latinamerikansk situation, inget annat. Men eftersom jag nu är ganska insatt i ett Ryskt perspektiv och dess sociopolitiska och finansiella aspekter kan jag lika gärna använda det som bollplank.
Det behövs tvivellöst en dos pretentioner för att balansera mitt plötsligt omåttliga engagemang i diverse dansgolv. Visst, musik gör mig till en bättre, smartare, högfunktionell människa. År av musik gör att jag bearbetar abstraktioner som om de vore tuggummi och kan pussla subtiliteter till sanningar i svart och vitt. Framför allt kan jag ibland florera i sociala sammanhang. Genom att veta att It Only Takes a Flashlight to Create a Monster och att jag när jag sjöng med i Working Class Hero sände ut inbjudande signaler till visst folks flockmentalitet. Det sistnämnda hade tagit ett år att åstadkomma på annat sätt. Att spela skivor för folk med hål i huvudet och ingen högre agenda än en sådan som involverar sängsällskap, det beskrivs dock bättre på annat sätt. Med adjektiv som inte på något sätt kan anses grundläggande för ett välsvarvat intellekt. Dåligt är det dock inte. Kombinationen av sysselsättningar som väntar mig, kommer garanterat att vara roligare än alternativet. Jag kan sitta hemma på telefonplan och bygga min tillvaro kring en fånig komvuxkurs i Matematik, att försöka hitta något symboliskt givande i att titta på temperaturens upp- och nergångar på termometern utanför mitt fönster. Men jag kan hellre åka till London, några städer jag aldrig varit i och, hoppas jag, Istanbul. Det verkar roligare. Bortsett från själva akten, plattvändandet som mest är bra för egot, blir det också ganska stimulerande. Kom och dansa när jag spelar Beat The Devil.
...
Utöver det har jag ett kartprojekt att fullfölja. Därför måste jag, helst utan att gå in på fler detaljer, efterlysa dels Svenska fjällkartor, dels diverse kartor över träskmark och bergsområden rika på flora och fauna, men framför allt kartor över Mexiko och nordvästra Sydamerika.
PS. Jag vill bara kopiera kartorna, inte åsamka dem några permanenta förändringar.
No comments:
Post a Comment