John Blund din Arme stackare



4:e dagen som John Blunds vikarie, och jag har sövt ett tusental tu.

Men själv får jag ingen sömn, mina händer är för när min kropp, mina ögon,

för att kunna sträcka sig ut över mig och sprida pulver från min magiska

påse in i mina trötta ögon.



Den tredje dagen som vikarierande lyckobringare arbetandes för minimilön handlade mest om

halva dagen och och hela natten då jag satt framför my love med ett för det

mesta tomt martini-glas i ena handen och tryckte på my loves knappar med den andra.

Knapparna ledde till att jag tryckte på andra knappar vars forna kontroll över

alla möjliga begrepp, plötsligt slunkit ur deras våld. Jag charmade en annan John med storslagna

sagor om den senaste trenden och ett kletigt hubba bubba på gatstenarna utanför Åhlens uppe i norr.

Stackars tuggummi som alla trampat på, och stackars John som inte känner igen en saga.



I takt med att jag som klyshfabriken gjorde stan i min snabba sportbil, med korta stopp på de största

inneställena, växte min skara efterhängsna beundrare från 0 till 100, och sent i morse deras tid,

blev jag deras kung för en dag. Men en kalmarbo, några mods, en modellande modette som jag döpt till

Winona och en crustpunkare i Håkan-förpackning är inte de bästa undersåtar en kung kan få. Sent på morgonen

min tid gjorde jag vad varje respektabel John Blund skulle ha gjort och tog dem på en tripp till

labyrinterna där drömmarna finns. Det var en kort men het romans. Speciellt Winona...

"Det är ju Winona, kolla Winona. Vet hon om att du gör bobby lycklig med hennes sköna nuna. Jag gillar Winona"

Jag skall inte glömma dem.



Efter min befriande självständighetsförklaring kröp jag upp från golvet under sängen, låtsades att

det var nyvaken morgon, släpade benen efter mig till mitt morgonsolsljusa kök och frossade i nyttigheter;

ett wienerbröd eller två.



Sedan gick dagen åt till en ommöblering av min garderob, tätt följdld av Gunde Svans skidåkande efterföljare

som stökade till i den nyligt städade snön där borta i saltlake city där jag var och kollade på sagslott och

George som pratade i mobilen inför hela världen, i helgen.



Nu skriker min potatisgratäng i ugnen, att den fått för mycket sol. Stackars lilla potatisgratäng som

inte känner igen en saga.