OLDIES- 08/01/2002



Remember The Times

Ooh... In The Park

Remember The Times

After Dark..., Do You, Do You, Do You

Remember The Times

Do You, Do You, Do You, Do You

Remember The Times

Yeah Yeah

Remember The Times



Jag kom att tänka på när jag enbart skrev scenarion, när det var sa tydligt och befriat från mitt kryptiska sätt att berätta alla utan att egentligen säga någonting. Jag vill börja med scenariona igen, skriva sådär påhittade sagor om vackra händelser som aldrig någonsin kommer inträffa, for någon. Men jag har glömt bort hur man gör. Jag har glömt hur man hittar på ärligt och öppet, och sjunkit långt ner i "make-up-so-fucking-much-thatyou-eventually-believe-your-fairytales-are-your-life"-träsket. Saker är rätt botten här nere, eftersom man hämtar inspiration från omgivningen, blir allting pretentiöst melodramatiskt, och rent av skandalöst dåligt. Kanske är det så här det är meningen att allt ska vara. Jag har muteras nu, och kommer aldrig mer kunna skriva de där scenariona. Jag har tagit ett steg närmare det självproklamerade målet att bli som min mamma, och din mamma med for den delen. Fattig på riktiga visioner, och med screwed up prioriteringar. Fattas bara att jag imorgon går och köper mat istället för skivor för att sedan ända bara slänga bort maten eftersom I'm oh so fat, och måste banta. Damnit, jag hade hoppats att jag var en av de människorna som inte blev som sin mamma. Det hade ju suttit fint med tanke på att hon är som hon är...