search and destroy in Lala-land



För att stjäla ett uttryck från Linda skugge, som jag inte alls tycker om;

SAKER UNDER HUDEN



Jag vet inte varför, men plötsligt blev det för mycket. Det utlöstes av ett VG, ett fult icke-glänsande jäkla VG. jag får inte VGn, jag får stora feta MVGn och ett "imponerande" eller "fantastisk bra". Framför allt för det jag hade skrivit den här gången, var jag tvungen att ha mitt feta glänsande MVG med en stjärna i kanten. Det gällde ju för tusan mig, det var självutlämnande och hemlighetseliminerande. Jag sa allt jag vill säga, och what the heck, även om det var instabilt, och fruktansvärt dåligt skrivet, så ska jag ju få mitt feta MVG, det är så det funkar. Det är så det har funkat och det är så det ska fortsätta fungera. Eller ja, whatever egentligen. jag bryr mig nog inte. Jag bryr mig inte alla dagar förutom denna. Jag bryr mig för at det är min jäkla födelsedag och att det gör ont att fylla år. Det gör ont att äcklat trycka på skrattrynkor, och att leta efter gropar i huden. Det gör ont att förväntningarna på ansvarstagande började för alldeles för länge sen och aldrig tar slut, och att jag inte har en enda av mina sk vänner från förra året kvar det här året. Det är en brutal påträngande tidsångest, och en brutalt påträngande önskan om att få limma fast mig i sängen och bara ligga där, tills dagar blir nätter, nätter blir dagar, och ingen länge vill ha något av mig, för jag är ju fastlimmad i sängen och kan inget annat göra än att ligga där och verka invalid. Jag behövde något bra, en oscarsstatyett för at bekräfta att även om jag bara går rakt fram på samma oändliga väg dag ut och dag in, så gör jag det med ett moln av guldstoft ikring mig.



Förlåt att jag är bortskämd, att jag har lika höga förväntningar på en bekymmerslös tillvaro som en treåring på julafton. Förlåt att jag börjar gråta för att tomten ger mig fel saker, och för att jag hela tiden går och väntar på att något bättre ska dyka upp, krypa under huden på mig, och värma mig från topp till tå. Och för tusan också ett ringade förlåt för att jag inte kan det där med att göra det jag ska, som jag ska.



Jag gråter krokodiltårar för att visa mitt missnöje, egentligen tror jag inte alls på det där med tårar, så det är bara för syns skull. Under huden lyfter jag på alla tänkbara pinaler, och försöker lista ut var jag gömt den lilla smula hoppfullhet som alltid håller mig över de cyniska, de bittra och de svaga. Jag försöker komma ihåg var jag lagt den, eller hur den kunnat slinka ur mig vid ett obevakat tillstånd. Jag tror att det var de där kopparna med körsbärste som förstörde allt. När jag lät mina läppar smekas av dess ljuvliga aromer, började jag ta saker för givet och gapade som ett fån. Inte länge, jag är ju mån om min image, men ett tillräckligt långt ögonblick av en sekund för att herr hoppfull skulle hinna slink ut mellan tungan och tänderna. Det var det förbannade körsbärsteets fel.