Håll i hatten



Jag har haft en internet samt fluff och mys-fri helg, med oldie’s filmkväll i port orchard och i fredags en massa face time och övning i sociala kompetens där 5 typiska amerikanska jocks ville dejta mig.



”Hey there, where are you going?”

”home”

”where’s your friend”

”uuh, I dunno, still in the pool I guess”



jesus christ, amerikanska killar sitter och väntar på en i badkläder på solstolarna i det iskalla vintermörkret. But hey I’m cool, I don’t blush.



”so where’s home, how old are you?”

”at the 104...gees, sss...i...xssoooh...seventeen”



Jag är 9 aiiht?



”Well, what are you doing”

”dunno”

”so, hey, don’t leave, you wanna come kick it with us, we’ve got the whole apartment to ourselves”

”haa, home alone, gosh smooth. well Yeah sure I’ll kick it with y’all, can my ’friend’ come”



well tydligen var kate inte välkommen, jag antar att amerikanske jocks i kalsonger med hjärtan på, inte går på en 12 årings lögner om att hon är 15 (om hon inte är som jag var när jag var tio), men you go girl, keep trying.



sen vände jag mig om och gick plaskandes hemåt i mina svarta Vans.



nästan hemma stoppas jag av ett ”yo”, och tre amerikanska jocks som springer efter mig.



”so you wanna kick it tonight or something...”

”eeh, well yeah....or something...huh”

”do you smoke pot”

”no”

”oh so you don’t do anything like that do you”

”eeh”

”well we’re all alone in the apartment, you wanna go there”

”heh, yeah, I gotta go and change first though”

”well meet us here in half an hour then, will you be here?”

”Yeah sure”



well de var faktiskt fula, såg ut som äckliga polisong-lösa, korthåriga kids i footballteamet i en amerikansk highschool-film. Don’t mess with my reality. hey, jag var faktiskt inte på humör för lite one-on-one med 5 pot-smoking guys med fult hår med blekta toppar. Fast hjärtkalsongerna var sassy. Jag ska rycka och slita i dem någon gång.





Men i lördags hade jag ju filmkväll med Chrissy, hela natten. Jag sög på Marlon Brando, som förresten har en dubbelhaka, och kom att tänka på vilmis desperata försök att röka som honom. Hon brukar misslyckas rätt brutalt, men i lördags spelade det inte speciellt stor roll, det var fint att få något att känna igen, så att jag inte glömmer hennes bleknande bild helt och hållet.



Jag har bilder nu, snygga och posiga på Andy, Vilma, Mimi, Mira som jag bara träffat en gång och några som inte räknas för att de antingen har fula hairdos, eller helt enkelt bara är för fula för att kunna ”make love to the camera” på ett tillfredställande sätt. Jag framkallade 400 bilder och slängde bort 200. Reste var snygga as fuck och jag har bestämt mig för att jag visst ska bli en sassy fotograf med ont om pengar (för att jag är för obsessed av så många av mina bilder att jag inte vill att någona nan ska få dem), men groteskt med respekt i den undre världen, för att jag är all about the pain and catching the game. Yes jesus christ en massa pain har framkallade jag ju också, som är värd att nämna. I have pretty pictures of Gisela doing funny faces (emmaboda), and lots of loveable pics of Jimmy ”adorable” när han läser ”I-D” eller ”Dazed and Confused” i min säng i mitt tacky rum hemma i Sverige, som jag förresten också har en del söta bilder av.



Jag vet inte varför jag plötsligt har ett sånt enormt behov av att prata om mina bilder som om att det inte fanns något bättre i världen. Men jag blir sån när jag har fotat, och slutligen även lyckats släpa mig iväg till Longs och framkallat mina flera månader gamla rullar. Yes mary mother of jesus. Det är onani. Och kolla mitt ansikte, så jag ler, och är lycklig. Bra eller dåliga, jag gillar dem. Jag gillar bilder. Så är det.



Efter Marlon, såf vi en hitchcock-rulle av stiligt format, med trollkarler och en försvunnen tant i Italien eller nåt. Oooh, ”Lady vanishes”....men den var faktiskt inte speciellt bra. Det fanns inga nyanser, och var för mycket dålig svart humor. Marlon med sin röst, tillsammans med alla de andra rösterna i ”dark passage” var trevligare att höra, och jag såg alla färgerna som om det var regnbågen jag bländades av, trots att filmen var svart-vit.



Sist såg vi ”All about Eve” som av alla saker lyckades inspirera mig. Jag vet nu att jag vill bli en psykotisk ondskefull och manipulativ bitch. Det är det jag är menad för. Eller så ska jag bara börja spela teater. Det har jag aldrig trott förut. detta är omskakande. Det hoppas jag att ni förstår.



Bäst av allt var att det nästan var som att se på film med mig själv. Chris vet bättre än att bryta reglerna. Och höll med när jag ooade och aaaaaaaade fram stönande läten för att Patrick ville se Exorsisten som jag bara tycker är tråkig och seg. Thank god for oldies:arna. Det var en nice kväll. We’ll do it again sometime.



Nu är jag uppslukad av panikångestattackerna för att jag inte orkat bry mig i min dumma jäkla bokrecension, eller rabblande av nationalpolitiken. Jag får ont i huvudet av boken, den är grå och hur många miljoner nyanser hon, författaren, än lyckats upfinna så är de ändå bara olika varianter av gråt grått och åter grått. Jag hatar böcker som inte är sagor, på låtsas eller kvasi-allvarliga. Jag hatar ”huset med den blinda glasverandan”. Den passar inte mitt GLADA jag.



I fredags sa Robert ”hey Pippi” och alla skrek frågande ”PIPPI” varpå hans varade ”yeah haven’t you seen the movie with pippi longstockin”... hehe the movie, yeah, och det här är USA, så vad mer kan man förvänta sig än att en white trailer trash kille med en autentiskt ”mullet” hairdo och en foxy truck, enbart ska känna till filmen om pippi långstrump. Never mind Astrid Lindgren. R.I.P. Men well tydligen såg jag ut som pippi långsturmp första gången han träffade mig, så sedan dess (i ett år), har han gått omkring och kallat mig Pippi Longstocking, i hemlighet. Never mind that I’m ”a damn nigger”, som gör ”a bunch of jiggabooing joiggabooh niggah-stuff” som Kate’s pappa tydligen skulle uttrycka det. Det är så fint med Amerikanska psycho-patrioter som är fullkomligt socialt accepterade.



I natt har jag sett på ”Cecil B.Demented” och ”white trash” på cinemax. gosh, jag måste säga att John waters sure is a doll, även om jag sagt det förut och ”polyester” och ”cry baby” är bättre än Cecil.



Cecil inspirerade mig att sy en klänning som matchar min nya $1-lackväska, mina ”Saks” skor och min nya kompaktkamera med löstagbar blixt i originalförpackningen från 70-talet, som jag hittade för 25 spänn på thrift storen tvärs över gatan från pancake houset där jag åt pommes frites till frukost idag.



Och hela helgen harjag hållt min audrey hepburn hatt i ett stadigt grepp. Den enda lättnaden i paniken är att jag upptäckt att det gick att ta tillbaka mitt "tack och adjö, lyfter på hatten", det känns skönt att veta att de inte tog så hårt på det och vill ha mig även när jag slutat leka med Tyler och pilla på hans nitbälte, för att återgå till det normala igen.