Skalv och illusioner om himmelska valv
Om jag någonsin funderat på hur och vida jag är koleriskt lagd, kan jag nu sluta undra.
Jag fick ett dåligt besked.
En misshandlad vägg och ett golv täckt av krossat spegelglas senare står jag handfallen, huvudet lutat lite på sne och funderar på om jag kanske inte bara borde ha kokat mig en kopp te.
Min moster är fortfarande i en trälåda på ett flyg, på väg mot ett nygrävd grop på gammelstads kyrkogård. Min kusin likaså.
Jag har börjat fundera på begravningen. Det finns inte en möjlighet att jag kommer kunna närvara. Det slår mig, är jag verkligen så egoistiskt lagt? Nej jag tror inte det handlar om egoism (inte i det här fallet i alla fall), jag kan hantera att det känns jobbigt och vill kanske mer än något annat visa min respekt. Det fastän ett nära liggande (lockande) alternativ vore att gräva ner mig i min tekopp (jag tillredde mig en till slut, koleriskt utbrott till trots), tjuta och ombäddas av ekot från porslin.
Faktum kvarstår. Jag kommer inte att kunna närvara på begravningen.
Begravningar är något jag inte vet alldeles säkert om jag sympatiserar med. I någon form, ja visst. Men det här, det som kommer balansera på toppen av den skyhöga saltsod som utgör min släkts samlade kyrklighet. Det blir ett viderligt exempel i hur mycket man faktiskt kan urholka betydelsen ur något, vad som helst och allting. Jag förstår inte hur man hedrar något genom en tvångsmässig demonstration i hur väl man kan sina, prästerliga, diakonala och kristeliga regler. Samtidigt är jag kluven. Min släkts heliga samfund är något som min moster i allra högsta grad var delaktig i. Kanske hedrar jag henne visst genom att delta på begravningsspektaklet med dess givna villkor? Hade det varit någon annan i kistan hade hon och barnet gjort precis så som den övriga släkten nu kommer göra. Hon brukade göra det kanske bäst av alla. Jag kan finna ganska många argument för varför jag borde vara ok med tanken på den här kommande begravningen, kanske fler än jag kan finna som talar emot det. Men det räcker inte. Det som räcker är att jag vet att evenamnget inte kommer att ha något som helst att göra med vad någon tror på. Det kommer enbart ha att göra med hur de hävdar det de tror på. Det är hur man än vrider och vänder på det inte att hedra någon. Det är självupptaget och
även om det egentligen inte har illvilliga avsikter, en smula osmakligt. Min överlevande morbrors då? Jag kanske borde tänka på honom. Det gör jag. Honom klappar jag på axeln bättre på andra sätt.
Nu blir det ett alternativ sörjande. Jag vet vad jag ska göra. Det är El Día de los Muerto idag, och jag ska börja med något jag egentligen inte har nog självdiciplin för. Ironiskt nog är det starkt konnoterat till det jag ägnat senaste veckan åt. Jag har utforskta konst relaterad till den mexikanske högtiden med samma namn som den här dagen och ett tacksamt förhållningssätt till de döda.
Min spanska kommer vid årets slut inte längre vara vad den varit.
Jag fick ett dåligt besked.
En misshandlad vägg och ett golv täckt av krossat spegelglas senare står jag handfallen, huvudet lutat lite på sne och funderar på om jag kanske inte bara borde ha kokat mig en kopp te.
Min moster är fortfarande i en trälåda på ett flyg, på väg mot ett nygrävd grop på gammelstads kyrkogård. Min kusin likaså.
Jag har börjat fundera på begravningen. Det finns inte en möjlighet att jag kommer kunna närvara. Det slår mig, är jag verkligen så egoistiskt lagt? Nej jag tror inte det handlar om egoism (inte i det här fallet i alla fall), jag kan hantera att det känns jobbigt och vill kanske mer än något annat visa min respekt. Det fastän ett nära liggande (lockande) alternativ vore att gräva ner mig i min tekopp (jag tillredde mig en till slut, koleriskt utbrott till trots), tjuta och ombäddas av ekot från porslin.
Faktum kvarstår. Jag kommer inte att kunna närvara på begravningen.
Begravningar är något jag inte vet alldeles säkert om jag sympatiserar med. I någon form, ja visst. Men det här, det som kommer balansera på toppen av den skyhöga saltsod som utgör min släkts samlade kyrklighet. Det blir ett viderligt exempel i hur mycket man faktiskt kan urholka betydelsen ur något, vad som helst och allting. Jag förstår inte hur man hedrar något genom en tvångsmässig demonstration i hur väl man kan sina, prästerliga, diakonala och kristeliga regler. Samtidigt är jag kluven. Min släkts heliga samfund är något som min moster i allra högsta grad var delaktig i. Kanske hedrar jag henne visst genom att delta på begravningsspektaklet med dess givna villkor? Hade det varit någon annan i kistan hade hon och barnet gjort precis så som den övriga släkten nu kommer göra. Hon brukade göra det kanske bäst av alla. Jag kan finna ganska många argument för varför jag borde vara ok med tanken på den här kommande begravningen, kanske fler än jag kan finna som talar emot det. Men det räcker inte. Det som räcker är att jag vet att evenamnget inte kommer att ha något som helst att göra med vad någon tror på. Det kommer enbart ha att göra med hur de hävdar det de tror på. Det är hur man än vrider och vänder på det inte att hedra någon. Det är självupptaget och
även om det egentligen inte har illvilliga avsikter, en smula osmakligt. Min överlevande morbrors då? Jag kanske borde tänka på honom. Det gör jag. Honom klappar jag på axeln bättre på andra sätt.Nu blir det ett alternativ sörjande. Jag vet vad jag ska göra. Det är El Día de los Muerto idag, och jag ska börja med något jag egentligen inte har nog självdiciplin för. Ironiskt nog är det starkt konnoterat till det jag ägnat senaste veckan åt. Jag har utforskta konst relaterad till den mexikanske högtiden med samma namn som den här dagen och ett tacksamt förhållningssätt till de döda.
Min spanska kommer vid årets slut inte längre vara vad den varit.
No comments:
Post a Comment