Pop Dakar
I fredags var jag på Rocket Room. Det gick ganska dåligt att dansa utan min blivande make Fanny Frannie men kul ändå. Så kul att jag glömde att hålla räkningen på de beska dropparna och därmed vaknade med bibehållen berusning i kroppen klockan fyra på morgonen dagen efter. Det tog därefter en timme att lära mig stå på benen igenom och sedan ytterligare två för att lära mig gå, men det är väl ganska adekvat att man även för bambieskapader ska kunna ta sig tid ibland.
När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.
På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.
Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.
När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.
På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.
Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.
No comments:
Post a Comment