En liten sak
BASTARDER, BASTARDER, BASTARDER. OCH DET MENAR JAG INTE I ORDETS RÄTTA MENING, FÖR DÅ SKULLE DET ENBART VARA EN BESKRIVNING LÄMPAD ATT APPLICERAS PÅ MIG.
Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.
Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.
Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?
Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.
Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.
Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.
<3<3<3>
Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.
Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.
Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?
Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.
Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.
Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.
<3<3<3>
No comments:
Post a Comment