Det hade varit skönt att slippa alla risker, såsom att om tjugo dagar förlora min älskling till sprutor och nålar med heroin i, och sedan inget annat kunna göra än att som vanligt när folk är i närheten, hålla inne tårarna när jag står på begravningen iklädd svart.

Det hade varit fantastiskt att inte behöva få veta att killen med myggjagarna, den snygga kostymen och hatten, han som fick mig att le och känna mig som drottningen av saba, dog för två veckor sen, och att de som visste om det och brydde sig om mig, inte kom på tanken att säga något förän det var för sent, och alla svartklädda lämnat kistan för att bli nersänkt i den mörka jorden.

Det tog bara några månader, men jag tror att jag kan komma över det här nu.

Jag tror att jag kan sluta fega mig.

Jag vet att det jag provade var mycket sämre än ”på riktigt”, och att det finns många människor som inte kommer dö på löpande band som folk i en 1300-tals by som drabbats av sharlakansfeber.

Jag ska ta tag i de som jag nästan har skjutit undan, och så ska vi sitta i vitabergsparken och njuta hela sommarn. Jag kommer ha någon som gör kissljud så att jag kan sätta mig på huk bakom trädet för att förhindra panik i kroppen. Och jag kommer ha någon att dricka vin med ur martiniglas i plast, som de vi fick av Norskarna torskarna på emmaboda förra året.

Kissljud.

och lyssna på Doktor Kosmos- På Låtsas och På Riktigt
to keep the party going.

Om 300 dagar räddar jag världen
Av: N.M. Pemberton

Ibland känner jag mig som en apa på en cirkus. Direktören säger hoppa och jag sätter iväg genom ringar konstruerade till svårnavigerade metalldjunglar. Jag balanserar på hårstrån medan jag skalar en mosig banan med lillfingret och med pekfingret skriver "I love you" på en grönblinkande stenåldersdator. Allt medan jag använder den vänstra handens fulla yta för att bäst jag kan skyla min babianröv, eftersom jag utöver lydig faktiskt är ganska pryd. Det är en känsla som tycks vara destinerad att infinna sig i samband med mina ambitioner.

Jag pratar högt och gestikulerar med långa armar, "De intellektuella måste erkänna djupet av sitt beroende – ett såväl andligt som ekonomiskt beroende – av den borgerliga värld som de föraktar. Att i sin självbelåtenhet över avantgardistiska bedrifter, tro att man har..."
Han har slutat lyssna nu.
Han försöker dölja det. Och han sitter där redo att kontra mitt utlägg, men han kommer inte prata om samma sak som jag. För att han inte kan. Men han kommer att dölja det väl, eller försöka åtminstone, genom att prata om nåt jag inte kan. För ett år sedan hade jag låtit honom. Kanske till och med fnissat lite. Och han hade aldrig haft en aning om att fnissandet var ett maskerat gapskratt åt detta absurdum i sociala regler. Undrar vad alla de där våpen jag ser ner på döljer bakom sitt koketterande. Tänk om alla är som jag som för ett år sedan inte fortsatt med att säga mitt här.
"... att man har makt att överskrida det man separerar sig från, är att ställa sig på toppen av ett berg av renhet och frihet vars fundament omöjligt kan göra annat än rämna. Vikten av en likriktning som helt frånsvurit sig sin den rådande hegemonin är mer än vad några ideal kan bära. Problemet ligger i frånvaron av särskiljande mellan etablissemang och personlig identitet, I att man tillämpar bettenderepresentation som utgångspunkt för en samhällelig norm".
Men utläggningar om den rådande hegemonin övergår till ofrivilliga hägringar av den porslinsvita insidan av toalettskålen och jag rusar iväg för att avsäga mig bekantskapen med dagens lunch istället för att fullfölja diskussionen.
Jag ifrågasätter min rätt att tro någonting över huvud taget för mycket för att kunna tycka något. Jag ser min skugga peka på mig och vrida sig i hånskratt när jag står framför spegeln och tror att den där gropen jag har i hakan kanske är ganska fin ändå. Inte för att jag med rimlighetens alla mått mätt kommit fram till någonting annat än att gropen i hakan faktiskt är helt ok. Utan för att jag vid något tillfälle, lärt mig, att jag inte har rätt.
Platsen är ett ekande rum. Den almänna toaletten i uttryckslöst hus. När huset var färdigbyggt var det ingen som ville klippa några röda band och inviga det med fanfarer. Arkitekten hade för länge sedan tvagat sina händer från kolossen och hoppats att jobb som den inte skulle definiera resten av hans karriär. Det mest intressanta man kan säga om huset är väl att det kan kalla sig fallossymbol, men det kan väl de flesta skyskrapor i den här delen av stan, pekandes upp mot himlen som om att de innehåller betydligt mycket mer virilitet än de i de flesta fallen gör. Någon måste vid något tillfälle känt sig som en väldigt mycket viktigare man när han fått sätta sitt namn på en sån här storstadens ståndare. Arkitekten till just det här huset sägs dock ha hoppat från taket av sitt hus på staten island några år efter att skrapan stod klar. Fallet var inte så högt och han klarade sig undan incidenten med nästan alla ben på sin rätta plats. Men frun hans, sedan tretton år, sa att ingenting längre var detsamma. Hon menade att hans huvud inte längre var som det ska. På sjukhuset kallade de det för trauma, och sa att han skulle bli bättre med hjälp av samtal och närhet. Efter tre dagars vård och sönderkokta beiga grönsaker började arkitekten skrika hejdlöst. Han slet förgäves i sin sjukhusrock som kontrade alla hans ansträngningar med att snärja honom hårdare och hårdare. Glansen i hans ögon reflekterade osannolika men inte för den skull mindre påträngande skräckscenarion. Man försökte lugna honom med en injektion i armen. Han slutade röra på sig. Strax efter klockan nitton under den tredje dagens vård förklarade även sjukhuspersonalen att arkitektens huvud inte längre var som det borde. Nitton och fyrtiotvå förklarades han död. Dödsorsaken var en allergisk reaktion mot en lugnande injektion.

Den venetianska vårsalladen är bortspolad. Den kallpressade persiljepotatisen med svamptartar likaså, och två cassisfärgade torn som jag åt till efterrätt. Hur mycket får jag betalt för att vara här, är det värt det? Fyrahundrasextiosju kronor fattigare hade jag varit om jag hade varit tvungen att betala lunchen själv. Exklusive dricks. Pengar betyder mycket för mig numera. När jag ligger vaken på nätterna tycker jag ibland att jag måste tända lampan och räkna mina växelmynt.
Jag lärde mig redan på mellanstadiet att räkna mina tillgångar i det jag kunde köpa för dem. En krona var två femtioörestuggummin. Tre guldtior är, tillsammans med ett ihärdigt nickande till hans utlägg om världens demoner, värda tio femkronorssoppor från mannen i butiken på hörnet. Han ser världen i kommunistrött, genom ett filter av ett dåligt förflutet. Det är alltid en vecka kvar tills han lämnar det här landet som han bara tycker sig ha till låns, "På fredag, då har jag allt. Du ser inte mig mer" säger han och räknar sina pengar ännu mer entusiastiskt än jag.
Det finns oftast en handfull femtioöringar i mina skatter. Jag räknar dem hoppfullt och tänker att så mycket nickel borde bli mer än ingenting. Sedan räknar jag dem en gång till medan jag radar upp dem i staplar på golvet till vänster om min säng. Mitt hopp är alltjämt förgäves, och när jag räknat klart ligger jag vaken resten av natten.
Femhundrafemtio kronor hade den där lunchen kostat mig. Eller ettusenetthundra Jenka för femtio öre styck. Bådadera gör väldigt lite för att döva hunger.
Jag sitter på en toalettsits gjord av fylliga röda munnar inbakade i genomskinlig bakelit. Det knackar en gång. Jag stannar upp mitt i en tanke och vänder all min uppmärksamhet mot mot problemet som härmed uppstår för mig. Mina ben domnar, en bekant känsla tar vid. Det kittlar försiktigt, som när jag ligger på gräset i min fars vanvårdade park. Där slopar häckarna miserabelt över högar av kvistar och annat oönskat som rensats bort under vårarna. Fars lakejer tar hand om parken. De kommer aldrig längre än till berg av skräp. Därefter tar någons ambition slut och vården kommer till halt. I år var det min styvmors systersöner som tappade intresset efter att den första gräsmattan var krattad och en första lön samt förskott utbetalt. Parken har blivit djurens fästning istället för en av min fars tillgångar. Jag kan gå på den tjugo meter långa gången mellan enarna och sedan omedelbart samma väg tillbaka igen. Under de få minuter som passerar mellan turen och returen hinner spindlar väva ett nät tvärs över min väg.
Det knackar ytterligare en gång. Min mage har också domnat nu. Jag kan bara tänka på att spänna den så hårt jag kan. På andra sidan dörren står någon och väntar. Hör den mig? Nåväl, det finns inte mycket att höra nu längre. Ljudlösa droppar sirlar sakta ned utmed porslinsskålens kanter. Med en nålspets knappa märkbarhet bryts vattenytan under mig. Den där ute kan omöjligt höra någonting. Jag försöker låtsas att bukmusklerna är spända fiolsträngar, men återgår samtidigt försiktigt till tanken jag avbröt. Jag skulle vilja ha en bundsförvant där ute som kunde göra kissljud. Högt och tydligt där ute i damernas lysrörsbelysning. Inte för att jag är rädd för att någon ska höra mig kissa. Det är inte det. Ibland vill jag bara inte ska veta om att jag finns över huvud taget.

track 4

He stole my clothes while I was swimming

and drained the lake when I did a dive

at teatime he served me an empty cup

and said baby I’ve done eveything for you

I have forgiven mother who saw the shape of jesus

I have forgiven father he didn't believe in god

She caught my trust while I was crying

And poisoned the cat to get it again

at noon she lost me in desert sand

and said baby it's all up to you now

I have forgiven mother who saw the shape of jesus

I have forgiven father he didn't believe in god

I don't want a happy ending

I’ve just come, to end a trail of crime

He took my voice when I was talking

and then asked for the news of today

at sundown he needed my help and care

then said baby now we’re done

we're done that was all

I have forgiven mother who saw the shape of jesus

I have forgiven father he didn't believe in god

No happy ending

No end of crime

It’s the death of two wastes of a good mans time

III

A -Hur mår du, hur har du haft det?
C -Man har inte levt förän man kan börja referera till sitt liv i Jesus-lika termer.
A -Hur menar du? Liknar du dig själv vid Jesus, vad gjorde de egentligen med dig där inne??
C -Nej, Jesusidentifierandet lämnar jag åt min storebror. Jag pratar om typ BC och AC*, fast i mitt fall då före och efter...
A -Vad då?
C -BCWSRMI och ACWSRMI.
A -Vad betyder det?
C -Before contact with state run mental institution & After contact with state run mental institution.
A -Det var en milstolpe?
C -Ja, eller mer omtumlande än det som landade mig där från allra första början i alla fall.

*BC=Before Christ, AC=After Christ...duh

II

Via sms
A -tydligen var det fetfest på AG igår med sexhundra personer.
C -...
A -eller var det inte så bra som jag fick för mig?
C -AG igår var som att alla inlett kvälen med att kollektivt trycka ner sina generande nu rave-kläder i halsen och sen jobbade hårt på att skita ut den som haute couture. Vad var förresten tanken med att +46 gav pris till en fanbärare av tidigare nämnda aptrend. Det är ungefär som att sälja bantningspiller till en anorektiker för att alla tjockisar är döda. Aargh.

I

C -Kommer du när jag spelar på onsdag.
K -Var är det?
C -Riche.
K -Du vet vad jag tycker om Stureplan.
C -Ååh, det är bara för att du inte upptäckt det fina med det.
K -...
C -Du tror att det enda man kan hitta där är brats, förortskids som vill vara brats och kindpussande kreddfolk vars drömmar om tillvaron till femtio procent, om de inte redan har det, består av att kämpa för att få en barstol med sitt namn på (och tillhörande gratisdrinkar) på ex ovan nämnda krog.
K -Det stämmer inte eller?
C -Nej, det finns en massa andra typer.
K -Som
C -Jag till exempel drömmer inte alls om barstolar och gratisdrinkar. Jag drömmer om knubbiga små kostymnissefingrar som smygtafsar under min kjol på sardinburkspackade lördagsriche.
K - /-D
C -Och uppenbarligen drömmer ju männen tillhörandes kostymnissefingrarna om mig med. Annars skulle de väl inte ta på mig.
K -Och...
C -Och det är därför man hänger på Stureplan, för den knubbiga bekräftelsens skull. Där är alla så smutsiga att man får alla den kärlek man aldrig fick från sina trasiga jävlar till föräldrar. Man Behöver inte ens fråga! Den kommer glidandes utmed ens lår snabbare än du hinner säga BOOYAH!
K -Haha.
C -...Eller du, det finns nog vissa av livets svår frågor som helt enkelt är omöjliga att svara på. Mer om det en annan gång.

Jag undrar när jag gick från att vara själutnämt svårflörtad och ryktesbar isdrottning till stalker utan självbehärskning.