Tack för blommorna det var kung

En parantes för de insatta: (Mytomani är en svårbotlig sjukdom som det brukar kräva åratal av indiskret och intensiv terapi för att bli av med. Om folk hade rätt i sina påståenden för 6 år sedan borde deras deras lekmannadiagnos alltså fortfarande stämma. Och bevisen för det borde ha avslöjat sig och varit tydligare än någonsin eftersom en mytomans väv bara blir trassligare och trassligare. Om folk däremot hade fel borde det fungera som ett ypperligt exempel på vad någon kan påstå sig veta med full säkerhet, att deras bevis kan verka täta som tjärad asfalt och att de kan ha alla möjliga "rimliga" skäl till det, men trots det faktiskt ha helt fel.)

För övrigt. Jag har aldrig lyssnat på Blondie. Men de är det första bandet som har gjort mig gråtfärdig på flera år. Jag såg dokumentären "one way or another" på BBC 1 i februari någon gång och har inte kunnat släppa den. Allt eftersom den tvetimmeslånga historian rullade fram kröp jag längre ner under Andreas täcke. Chris Stein berättade om deras gamla loft, kameran zoomade in på en trappa och övergivna golvplankor, jag såg ett sprakande rum, levande och fullt av hägringar av något jag saknar i allt jag gör. Till slut rann det tårar utmed kinderna för att någon varit med om någon så vackert och lite grann för att jag tyckte synd om mig själv som missat det. Men Andreas låg bredvid, jag vände mig mot honom nickade med huvudet och han nickade tillbaka. Tårarna torkade och byttes ut mot upprymdhet. Jag trodde plötsligt att lösningen på det jag ser som problem, i etablissamang och sociala former jag rör mig i, var att bli som Debbie Harry. Jag vill naturligtvis inte vara Debbie, jag är fullkomligt nöjd med den jag själv redan är, men jag vill fånga det Debbieska och gör till mitt. Saker behöver inte vara svårare än man gör det, jag bestämde mig för att jag behövde starta ett punkband. Det blir naturligtvis inte punk. Jag är alldeles för splittrad för det....tbc

tack för blommorna och diskandet. det var kung, men...

Två timmar sedan jag återvände till jordelivet. Skönt att komma hem.
Jag äter rester av midsommarmaten. Det var tänkt att den skulle bjudas på till folk som gillar min mat, men det slutade så dåligt sist att jag så fort jag kom över tröskeln i morse, bestämde mig för att glupskt vräka i mig allting själv.

Jag har gått igenom händelse för händelse i ett försök att deschiffrera ett ovanligt passivt aggressivt avsked sent på kvällen. Bitarna faller inte på plats. Det kanske inte finns något att förstå. Frågan är; var står jag om någon kan missförstå mig, mina avsikter, eller mina behov så fullkomligt att den tycker att det är värt att förstöra min dag i sin ilska över mig? Om någon tycker att det är värt att förstöra min helg rent av?

Ett sönderbitet kryddpepparkorn senare...

Jag har vridit mig i mardrömmar de senaste två nätterna, stressad över att försöka förstå varför det plötsligt började regna grodor från skyn.

Oavsett om jag har någon skuld eller ej tycker jag att det verkar enormt ansvarslöst och fegt att istället för att konfrontera sina sk vänner för deras eventuella felsteg, kasta ur sig vaga anklagelser och sedan fly fältet.

Därutöver har jag tryckt på följande, men valt att låta det passera då jag tyckte att sk vänner är berättigad till att missförstå saker ibland:

1. Hur kan du vara så otroligt arrogant att du häver ur dig något om att jag inte gör något och lever en lyxig, kravlös tillvaro? . Det är ingen hemlighet vad jag sysselsätter mig med. Om du undrade hade du kunnat ställa en enda rak fråga för att få reda på varför jag insomnia eller ej, inte har tid att sova mer än högst 4 timmar per dygn. Svaret däremot är inte rakt, så allra helst skulle du ha frågat NÅGON annan gång än på vägen till tunnelbanan efter en välförfriskad förfest, där det sista jag vill är att döda peppen med ett epos till utlägg av vardagens avogheter.

2. Ska jag behöva försvara mig för att du inte fattat att andra än du kan ha dåligt självförtroende? Tydligen. Bevis ett har du ju i svart på vitt i ovanstående. Jag tror att jag är dålig på att leva - att jag är socialt inkompetent, inte kan göra mig förstådd och är oförmögen att ha betydelse för andra - och det verkar stämma ganska bra. Bevis två: Jag har inte badat på fyra sommrar för att jag inte klarar av att vara offentligt i bara badkläder. Jag kan heller inte bada i vår sommarstuga, jag är aldrig helt ensam där. Bevis tre: Jag känner mig värdelös på alla intellektuella plan för att jag pga omständigheterna inte kunnat ta mig för något av det som jag vill och behöver. Rationalitet hjälper inte för att förändra det. Fyra: Min mamma har aldrig haft utrymme för någon annan än sig själv i sitt liv och min pappa är bäst på att tala om för mig hur oönskad jag är. Jag har haft ett förhållande som varade i tre månader i vilket jag inte ens var kär i den inblandade personen. Det gör det lätt att känna sig defekt i relation till stora delar av den övriga världen. Fem: Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Liksom de flesta andra. Ovanstående är väl en hyfsad kompott av trivialiteter och mer fundamentala disfunktionella egenskaper.

Men nej, du har rätt, det kanske inte märks så mycket. Jag försöker hålla mitt dåliga självförtroende kuvat så gott jag kan. Samtidigt som jag försöker arbeta på det på alla sätt jag förmår. Och jag vill inte att det ska definiera min relation till andra mer än nödvändigt. Det kanske är fel. Men hey, det är väl ingen större överraskning i såna fall. Jag är ju som sagt var redan ganska säker på att jag är dålig på att leva.

3. Erat grillfestbeteende var under all kritik. Det var dålig stil att inte lyfta en min för att hjälpa till eller åtminstone visa att ni skulle hjälpt till om ni inte var så trötta. Inte bara jag, utan flera andra störde sig på det. Jag borde inte ha behövt bli irriterad och skrika efter hjälp åt E som försökte flytta ett av borden helt själv. Och om ni nu var trötta, tough shit, det var nog det flesta. Samtliga som jag känner som var där kom direkt från heltidsjobb och har det förmodligen minst lika slitigt som du. Vad som gör L så utmattad, eller oförmögen att ta med sig ens en halv vindruva till ett knytkalas vet jag inte. Men förstå mig rätt, jag ifrågasätter det inte. Jag fattar att alla har något att bära, även om det kommer i olika storlekar och former. Men i såna fall, om man nu känner att det väger ovanligt tungt just idag, kan man säga något ursäktande om det för att folk ska känna att man i alla fall erkänner deras ansträngningar.

Sist men inte minst. De senaste dagarna har varit skit för att jag försökte hitta en bättre lösning än att bara strunta i dig. Men om jag nu inte har gjort något fel utan du bara missförstått nåt är det ju knappast så att du kommer be om ursäkt för det. Jag vill inte vara kompis med någon på sådana villkor. Och om jag faktiskt har gjort något fel gillar jag inte hur du hanterade det. Om du ens överväger att jag kan ha rätt i min ogillan, är det väl knappast nånting du kommer be om ursäkt för heller. Av det faktum att du inte sagt ett enda ord vid det här laget att döma.

Folk är bäst på att göra en besviken. Du har lyckats med att inte skilja dig från mängden. Hoppas allt blir som du vill till slut.

Jag ska göra vad jag kan för att slippa fler nätter av mardrömmar och stressattacker.

Kanske bäst att inte vänta sig någonting.

Sov gott.

Nu blir jag tjock.