Om 300 dagar räddar jag världen

Ibland känner jag mig som en apa på en cirkus. Direktören säger hoppa och jag sätter iväg genom ringar konstruerade till svårnavigerade metalldjunglar. Jag balanserar på hårstrån medan jag skalar en mosig banan med lillfingret och med pekfingret skriver ”I love you” på en grönblinkande stenåldersdator. Allt medan jag använder den vänstra handens fulla yta för att bäst jag kan skyla min babianröv, eftersom jag utöver lydig faktiskt är ganska pryd. Det är en känsla som tycks vara destinerad att infinna sig i samband med mina ambitioner.

Jag pratar högt och gestikulerar med långa armar, ”De intellektuella måste erkänna djupet av sitt beroende – ett såväl andligt som ekonomiskt beroende – av den borgerliga värld som de föraktar. Att i sin självbelåtenhet över avantgardistiska bedrifter, tro att man har makt att överskrida det man separerar sig från, är att ställa sig på toppen av ett berg av renhet och frihet vars fundament omöjligt kan göra annat än rämna. Vikten av en likriktning som helt frånsvurit sig sin den rådande hegemonin är mer än vad några ideal kan bära. Problemet ligger i frånvaron av särskiljande mellan etablissemang och personlig identitet, I att man tillämpar bettenderepresentation som utgångspunkt för en samhällelig norm”.
Men utläggningar om den rådande hegemonin övergår till ofrivilliga hägringar av den porslinsvita insidan av toalettskålen och jag rusar iväg för att avsäga mig bekantskapen med dagens lunch istället för att fullfölja diskussionen.

Jag ifrågasätter min rätt att tro någonting för mycket för att kunna tycka något. Jag ser min skugga peka på mig och vrida sig i hånskratt när jag står framför spegeln och tycker att den där gropen jag har i hakan kanske är ganska fin ändå. Inte för att jag med rimlighetens alla mått mätt kommit fram till någonting annat än att gropen i hakan faktiskt är helt ok. Utan för att jag vid något tillfälle, lärt mig, att jag inte har rätt.

Jag har tystnat. Platsen är ett ekande rum. Den almänna toaletten i uttryckslöst hus. När huset var färdigbyggt var det ingen som ville klippa några röda band och inviga det med fanfarer. Arkitekten hade för länge sedan tvagat sina händer från kolossen och hoppats att jobb som den inte skulle definiera resten av hans karriär. Det mest intressanta man kan säga om huset är väl att det kan kalla sig fallossymbol, men det kan väl de flesta skyskrapor i den här delen av stan, pekandes upp mot himlen som om att de innehåller betydligt mycket mer virilitet än de i de flesta fallen gör. Någon måste ha känt sig som en väldigt mycket viktigare man när fick sätta sitt namn på en sån här storstadens ståndare. Arkitekten till just det här huset sägs dock ha hoppat från taket av sitt hus på staten island några år efter att skrapan stod klar. Fallet var inte så högt och han klarade sig undan incidenten nästan med alla ben på sin rätta plats. Men frun hans, sedan tretton år sa att ingenting längre var detsamma. Hon menade att hans huvud inte längre var som det ska. På sjukhuset kallade de det för trauma, och sa att han skulle bli bättre med hjälp av samtal och närhet. Efter tre dagars vård och sönderkokta beiga grönsaker började arkitekten skrika hejdlöst. Han slet i sin sjukhusrock som om att den var en alldeles för trång strumpa och visade reflekterade skräckscenarion i glansen i hans ögon. Man försökte lugna honom med en injektion i armen. Han slutade röra på sig. Strax efter klockan nitton under den tredje dagens vård förklarade även sjukhuspersonalen att arkitektens huvud inte längre var som det ska. Nitton och fyrtiotvå förklarades han död. Dödsorsaken var en allergisk reaktion på en lugnande injektion.