För några månader sen skrev jag en poplåt. Inte en indiepoplåt utan en POPLÅT.
Jag var redlöst berusad och sjöng popsången för mig själv på väg hem från en kväll på stan. Stilla för mig själv tänkte jag att sången nog faktiskt var ganska bra för vad den var. Så när jag kom hem spelade jag in den på min bandare från en 1$-store i Seattle.
Tur att jag hade den inspelad. Inatt blev det någonting av låten.
Tack som tusan för det.
Den här natten/kvällen var inte mycket att hurra för innan dess.
PUSSS
13:59 Igår grät jag nästan för att jag saknade Frankie. Visserligen inte bara för honom som person utan framför allt för något mer monumentalt som är konnoterat till honom. Idag skrev han något om att det var alldeles för länge sen. Det var som att få en sådan där klapp på axeln som jag brukar försöka göra anspråk på att vara alldeles för sammansatt för att behöva. Jag är inte alldeles för sammansatt. Jag var väldigt tacksam.
Kalla mig korven om du vill.
15:09 Imorgon åker jag till Luleå. På någorlunda obestämd tid. Min mamma har ett välfyllt kylskåp. Om inte annat gillar jag henne för det. Folk i stan förstår inte vikten av att ha mat i huset.
Jag ska spela skivor på det nya jazzcaféet och på på en hemlig technofest. Jag ska hänga på stadsbiblioteket medan det ännu finns tid, och rita spökbilder av gamla folkan medan jag ännu kan minnas hur den tornade upp sig till vänster om Ebeneser innan någon använde den som brasved.
Sedan när jag kommer hem spelar jag här:
Senast jag var i Luleå stannade jag inte länge nog. Jag blev bortsliten alldeles för tidigt för att jag fick för mig att det vara en bra idé att ställa upp på att vara modell. Nu, några djungeltrummeskämt, skokräm i ansiktet och många suckar å det sociopolitiskas vägnar tycker jag väl att det var en ganska dålig idé. Mode är, den ointressanta ytligheten åsido eller egentligen snarare tack vare den, ett ganska utmärkt forum för att förmedla folks uppfattningar och gestalta beteendemallar som många klänger fast vid.

En liten sak

BASTARDER, BASTARDER, BASTARDER. OCH DET MENAR JAG INTE I ORDETS RÄTTA MENING, FÖR DÅ SKULLE DET ENBART VARA EN BESKRIVNING LÄMPAD ATT APPLICERAS PÅ MIG.

Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.


Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.

Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?

Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.

Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.

Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.

<3<3<3>

Pop Dakar

I fredags var jag på Rocket Room. Det gick ganska dåligt att dansa utan min blivande make Fanny Frannie men kul ändå. Så kul att jag glömde att hålla räkningen på de beska dropparna och därmed vaknade med bibehållen berusning i kroppen klockan fyra på morgonen dagen efter. Det tog därefter en timme att lära mig stå på benen igenom och sedan ytterligare två för att lära mig gå, men det är väl ganska adekvat att man även för bambieskapader ska kunna ta sig tid ibland.

När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.

På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.

Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.