Dazed & Confused



Nu är det över. Till slut.



Jag minns hur jag för några år sedan lyckades bli en prisad ”nobelpristagare” i underground kretsarna och pryddes med guld, svenska flaggan i gult och blått och en storslagen balkläning, som slogs om uppmärksamheten med de andra prasslande kjolarna och stärkta skjortkragarna. Det var något jag skrev som hade orsakat det hela. Något jag skrev innan jag fullkomligt lät mig tas i besättning av ”jag orkar inte tänka eller göra någonting rätt”-anden. Som jag minns det var det jag skrev någonting annat. Det var inte mitt, det var något jag memorerat från någonting jag en gång läste, på engelska, från en medföljande pocketbok från ”Dazed & Confused”. Men jag har läst boken många gånger sedan dess, och orden finns inte där. Det finns inget om generalen hur noga jag än läser varje rad om och om igen. Jag borde ha förstått redan då, för några år sedan att gränserna började suddas ut. Jag borde ha anat att fantasin inte längre var fantasi och verkligheten inte längre var verklighet. Jag är inte dum. Jag visste nog. Jag anade förmodligen hur allt låg till. Men förnekelse är det jag gör bäst. Det har till och med jag accepterat.



Jag trodde aldrig att det skulle leda till det här. Jag trodde inte att förnekelse skulle ringa så högt i mina öron att det till slut blev ett olidligt tjut likt tinitus, som aldrig vill försvinna och förintar alla intentioner man har att göra något, röra på mig. RÖR PÅ MIG.



Det var inte från Dazed & Confused. Det var från mig. Tur att jag är ärlig i alla fall...



lalala...slut på egotrippar, stereotyper och katastrofer. Imorgon börjar jag på något nytt.