Lokko on a bumpy ride to Lala-land



...idag har jag lyssnat på en northern soul tolva som jag i tron att jag vara Andres Lokko, snodde från en dj på mod nighten på blow up förra veckan. Fortfarande i tron att jag är herr Lokko, beslutade jag mig för att kontakta dj’n för att erbjuda honom möjligheten att få tillbak den. Eftersom jag är Andres Lokko och vet att jag kan få ut något av denna mycket betydelsefulla välkända DJ från storbritannien, så får han inte tillbaka den helt utan ansträngning dock. Vid det här laget har jag lyckats få DJn som känner den som känner den som känner den, att dels spika min intervju med Cat Power, som jag iofs inte kommer kunna genomföra, men ändå, och dessutom kirra en dejt med chemical brothers nästa gång jag kommer till London (jag har fått mobiltelefonummer adresesser och hang out ställen, allt som krävs för att stalka eventuella kemikaliebröder som inte håller sina dejtlöften), samt fått en bunt med skivor från ännu okända lovables varav en kan sjunga som billie holiday (som jag då) och en annan gör experimentell rock á la sonic youth men mer åt björk hållet(eeh alltså inte för att björk gör rock, men...) med en sångare som låter som skurt fast sjunger rent, och en som bara är allmänt loveable med soft pop á la Granada goes solskenspop i Nixon-anda... Detta innebär att jag inte behöver låta pressen att skriva något vettigt för ”SEMI”, krossa mig, då jag vet precis vad jag ska skriva och bidra med.



Angående det där med att jag inte kommer kunna intervjua Cat Power. Yes. Duh, jag kan inte ens gå på konserten... Nu skrattar Määäry och njuter av att jag är lika olycklig som hon. Damn it. Jag upptäckte att jag ju åker till L.A tre dagar innan Cat power, och inte kommer hem förän minuter innan eller långt efter konserten, på lördagen. UUUUuuuuääähhähäääää. Jag gråter verkligen den här gången. Inget kan göra mig olycklig, ingenting förutom detta. Jag missar Cat Power. Jag gråter floder av tårar och blöter ner min flanellpyjamas. Vad ska fluffa mellan mig och mina ben när jag gnuggar benen mot lakanen om nätterna när jag förgäves försöker mig på den ädla konsten at sova?



Fy tusan jag tror inte att jag är Andres Lokko längre. Min olycka har tagit ner mig på jorden.



Det åskar och blixtrar ute. Ur de mörklila molnen på himlen kommer ilskna tungor av ljus och som vanligt komemr de nog slå ner i nån stackars intet ont anande kostymnisse bakom skogen på andra sidan vägen. Det händer alltid. Blixten tar aldrig fel. Jag orkar inte ens dra ut alla mina elektroniska apparater längre. Verkar meningslöst att försökra sig mot något som aldrig kommer hända. Stackars kostymnisse. He never saw it coming.



Vad skriver man när man har suttit bakom samma vita spruckna väggar i sin varma åksjukeframkallande vattensäng och och i ren desperation knaprat i sig flera nävar med gifter från nycomed och pharmacia, fyra dar i rad. Fyra dar som föregicks av ytterligare fyra dar, i rad efter föregående fyra dar. Jag knaprar i mig piller för flera hundra, och provar badräkter virtuellt för att försöka hitta en söt liten sak med halterneck och rosett, rynkad lite fint precis som mammas ansikte numera, och lite tyg över my booty, så att pojkarna inte får för mycket att se på. Jag tänkte leva mitt liv i 50-talet ett tag, köra min nya vackra stereotypa 50-tals cab mentalt, medan jag gömmer mig bakom sätet och min vita vän (god forbid interracial relationships), kevin med den enormt stora samlingen rock’n’roll vinyler poserar framför ratten när gud tar en bild av hur vi rusar förbi mississippis landskap, för att skicka hem till Kevins mor hemma i villaidyllen.



Badräktsprovandet är inte det lättaste. Man måste kunna sin matematik, alla om siffror nummer och tal. det ska gå lekande lätt när man sluter ögonen för att se om ”35inch bust”, ”24inch waist” och ”35inch hips” är måtten för mig. Det är bara ett tidsfördriv dock. Något jag gör istället för något annat. Om jag sitter vid datorn i 14 timmar till och sysselsätter mig här i 14 timmar till, så har jag tänjt på tiden precis som det är tänkt att jag ska göra, och jag får ännu en bragdmedalj för god insats i min egna olympiska gren.



Jag tänke leva något annat, ja så var det ju. Jag tänkte att om jag lever i en annan tid ett annat liv, en annan tillvaro står min riktiga tid stilla. Jag tänkte att jag skulle slippa fatta några beslut, slippa köpa julklappar och födelsedagspresenter och slippa se min skyddande övertygelse falla, till förmån för Karlsson (som i på taket fast utan propellrar, köttbullesnatteri eller dvärgtendenser) som spelat hårt den senaste tiden, med sitt psykologiska våld, för att få mig att falla rakt i hans armar.



Titta på mig nu, jag vacklar som käglorna när jag spelar dvärgbowling. Vilken tur att alla är så jäkligt mycket sämre än mig på att kasta dvärg. Nu kan jag sluta vackla och stå stadigt igen, så fort jag återhämtat mig från min självrannsaknings-attack. Men de kommer oftare än för dvärgarna med hål i, om det fortsätter så här, med en sådan acceleration kommer det jag förväntas stå pall, vara som 111 rödlackerade ferarris maxade till högsta hastighet. Jag vet inte om jag klarar det. Jag vet inte om jag vill. jag vet inte varför jag alls skapar mig sådana här lyxproblem. Jag tror att det skulle vara mycket lättare alltihop om jag någon gång, om så bara en enda, vågade snudda vid vad jag faktiskt nästan har skrivit om. Som vi alla vet föddes jag invalid. Det är tryggt i mina lindor som stödjer mig när jag stapplande försöker ta mig fram. Och ännu tryggare är mina kryckor vars sjävutnämda roll som substitut för sådant jag inte vågar önska, jag villigt accepterar. Så om det hindrar din sikt, alla lager av apelsinskal, kvasi-metaforer, bitar med krossat glas som jag för att skapa dramatik låtsas har sårat mina knän istället för min väns, och högar (läs berg) av tomma dr pepperflaskor, finns det egentligen bara två saker du kan göra; ta den ständigt kvarblivna rosa spelpjäsen och hoppa in i spelet, eller börja slåss och ge mig slag efter slag under bältet, som jag inte har en chans att parera.



Men jag vet i alla fall om att jag är envis.





Nu ska jag dricka körsbärsthe som jag alltid gör nu för tiden. Till det ska jag äta scones som jag bakade för en stund sedan, och sen ska jag skruva upp miss Holiday på högsta volym, låtsas att det är Mary Poppins, och ha ett speedat teparty där jag hoppar upp och ner på heltäcknignsmattan, eftersom det verkligen är på tiden att jag kommer i form. Det är inte hälsosamt att vara smal på det sättet jag är det.