En dag utan mig



Det finns en anledning till att jag aldrig ens försöker sätta fingret på mina tankar, att jag inte ens försöker placera in dem i små fack, meningar på mitt gapande tomma papper och att jag aldrig någonsin ens antyder något om dess existens.



Det är lättare att låtsas var hjärndöd. Jag lever ett high-speed slackerliv med heta ord och termer, feta accessoarer och hundratals lövtunna lager av obskyra men triviala företeelser som med stor talang tillsammans, förslaget spelar mig i filmerna. Det är lättast att låta folk tro detta. God knows att de flesta inte ens har kommit så långt i sin analys av mig att de förstått de obskyra med triviala lagrenas roll i det hela, i min uppenbarelse. Men det är en helt annan sak, något som jag inte behöver föra till diskussion i denna stund. Poängen är att folk tror, för att jag säger åt dem att tro, stackars människor, lyder mig som små hundar. Sitt Bobo sitt.



Det finns någon som lever min tankar, mitt liv, fruktansvärt mycket bättre än jag gör det. Samma person är även fruktansvärt mycket bättre än mig på att föreviga detta, genom att hitta precis rätt ord i precis rätt följd, utan att komplicera något mer än nödvändigt, förklarar hon allt som är och lite till. Det var flera år sedan jag upptäckte deta. Vad mer kunde jag då göra än att brutalt hänge mig till att skildra någonting annat än det jag borde skildra. Vad annat kunde jag då göra än att vända mig till något som jag kan vara bäst på. Jag tror att jag hatar dig för att jag alltid måste vara bäst. Jag tror att jag hatar dig för att du är bättre än mig på detta. Men allra mest hatar jag dig för att du inte vet om att du lever mitt liv och tänker mina tankar.



I denna stund skäms jag enormt för att jag gång på gång sagt att jag ska sluta med det enorma slöseri jag har sysselsatt mig med i flera år. Jag skäms för att jag inte kan hålla löften till mig själv, och efter denna ytterligare självrannsakansattack fortfarande inte kommer göra något för att sluta slösa.



Förlåt för att jag är ”a lot of talking and no doing”.

Förlåt för att jag om 10 år kommer ha slösat bort en livstid på att inte göra något av det jag hade kunnat göra.

Förlåt för att jag inte orkar med det här längre



Jag tror inte att jag orkar vänta i 10 år bara för att konstatera ovanstående. Det verkar helt enkelt som slöseri på min omgivnings tid. Det enda jag lovat mig själv och faktiskt hållt hittills, är att jag skall var en av de människor som faktiskt genuint bryr sig om, vare sig det betyder att stå och vara en grötkokande snäll-Miriam vid Lindas spis, eller en inte genom ord, men genom avsikt och tankar tröstande lyssnar-Miriam. Det är det enda jag hållt, hittills, och jag vill och tänker inte sluta med det nu. Jag tänker inte slösa 10 år av din tid. Jag tänker bry mig om dig.



/Miriam