shake and bake or it will brake
poff...

Jag provade på att leva lite på låtsas, med fejkade förhållanden ,relationer och orgasmer.

Jag stod lutad mot väggen i en timme, och tittade på hur jag dansade med varande flicka och pojke i rummet. Jag kunde inte dansa med mig, vi var hemliga vänner. Jag skulle inte ha gjort det ändå. Jag bestämde att vi borde gå, och komma tilbaka när dansen var slut. Som om att vi var där hela tiden. Som om att jag hade stått lutad mot väggen i ytterligare en timme. Som om min svett var från att ha rört sig så nära alla människorna på dansgolvet, precis som de runt, runt. Stunder av berörning av gamla ex, gamla pojkar i kostymer.

Jag lät mig veta att vi borde gå så diskret som möjligt. Jag kan ha nickat med huvudet mot dörren; jag kan ha mimat orden ”vi går”. Hur som helst så gick vi där ifrån.
Vi pratade inte, vi visste att vi var på väg till en plats till och med mörkare än min skolas aula. Jag räckte mig ett nytt paket cigaretter. Vanligtvis hade jag köpt ett par från någon av rökarna på rökar trapporna i skolan. Jag fick dem när jag behövde dem. Men jag hade kontakter. Jag var äldre än jag.

Det verkade mycket lättare så här. Det verkade så otroligt mycket säkrare.

Nu kunde jag röka när jag inte behövde det.

Jag lade armen runt om när vi gick utmed gatan, även om jag ständigt tittade över min axel för att hålla utkik efter bilar, kompisar, människor, kristna.

Vi gick till skogen vi båda kände till, det var en tyst överenskommelse. Jag var nervös. Hur skulle jag veta vad jag skulle göra. Hur skulle jag veta var jag skulle sätta mina händer, eller hur jag skulle placera min kropp bredvid mig och hur jag skulle böja mitt huvud när jag kysste mig.

Vi kom till en kulle vid skogen kring en mellanstadieskola. Det är så landet låg här utanför stan, med skolor inte klädda i betong utan i stora trädkronor täta med löv. Jag berättade saker för mig som jag aldrig berättat för någon annan och jag höll min arm runt mig. Jag berättade att om jag någonsin lämnade mig skulle jag döda mig själv. Jag berättade att jag älskade mig och jag sa att jag skulle döda mig själv med. Det var spännande saker att säga och jag tittade faktiskt upp i himlen när jag sa dem. Som om att jag tackade gud att jag hade någon att säga dem till även om de inte betydde någonting.

Men sen kom synen tillbaka. Jag såg hur jag kunde ligga ner med mig ovanpå mig, där på backen i förortsskolans skog. Hur jag än vred mig skulle det göra lika ont i ryggen som skulle ligga rakt på en trädrot, och lika ont i kroppen som bara skulle ligga där medan vi gjorde det vi skulle och vi tappert väntade på att våra fumlande händer och klumpiga rörelser skulle bli klara och lämna mig i fred. Det vi delade skulle jag aldrig slippa känna. Det kunde bara göra tunga ord ännu tyngre.