dramaqueen- som en fluffig shake’n’bake mix



17:00



Det handlar inte bara om att berätta en historia. Det handlar om att berätta den så att det gör ont i varje ben i kroppen, att man överväldigas av känslan att något exploderar inom och det enda som skulle kunna hindra explosionen är om man kunde ta tag i orden skaka om dem och hålla dem när.



Idag har jag ingenting att berätta. Det är för mycket som pågår som jag inte har lyckats ta tag i, inte lyckats fånga, och därmed inte heller förstår. Sådant som jag egentligen inte ens vet om det är menat för mig i min verklighet, eller bara är flyktiga ord från en docka till en annan som på något vis hamnat hos mig, och här fått mycket större innebörd än de någonsin var menade att få. Det är jakten som håller mig igång, den frustrerande men behagligt eggande jakten efter det som retsamt rör sig kring mig, precis lagom långt bort för att jag inte ska nå det, eller precis lagom snabbt för att mina unna skakande händer inte ska hinna med. Jag ger aldrig upp. Annat kan jag släppa utan minsta tanke på vad jag kanske går miste om, men jakten, den tänker jag aldrig ge upp till någon snabbare med längre armar, större förstånd och förmågan att kunna avgöra om något verklign borde betyda mycket, eller om det bara är flyktiga ord.



Jag är realistisk i alla fall, jag som inser att jag kanske ödslar min tid på att likt räven som springer efter sin egen svans, aldrig ge upp jakten efter förståelsen. Men realism hjälper inte längre än att det låter mig konstatera något. Efter dess isande kalla vatten som fått mig att vakna upp, hänger det fortfarande på mig att verkligen göra något åt mig själv. Det krävs inte mer än några tankar uttalade i enkla förståeliga ord till mig. Som vi alla vet kan dock den enklaste sak var svår för mig. Det kan var svårt att lyfta på luren för att säga till någons love child att; nej jag kommer inte till platsen jag skulle ha varit på för en timme sen. Det kan vara svårare att lyfta på luren för att svara när någons love schild själv tar initiativet att få mig att säga var jag håller hus. Det kan vara svårast att över huvud taget röra ett finger eller ens kroppen, för att göra någonting annat än att bara vara.



Det handlar inte ens om något komplicerat, såsom ett sjukdomstillstånd som kan försvara mitt val att sällan göra mer än att bara vara. Det finns alla anledningarna som får feta mostrar att lyda sina tvångstankar som säger åt dem att de måste rabla tomma artighetsfraser i min närvaro. Det finns orsaker til nattliga panikslagna samtal med vem än som finns till hands trots att både personen i fråga och jag själv är fullkomligt medvetna om att det inte finns något den kan göra åt någonting. Allt finns, de komplicerade försvaret, och mängder av tillfälliga lösningar, men det är inte det som det här handlar om. Det är inte det som förklarar eller orsakar MIG.



Jag tror att allt hänger ihop på något sätt. Jag tror att orden som jag ser något värt att hålla fast vid, i, den aldrig tillfredställda jaktlusten och allt som är så svårt för mig sitter ihop. Jag tror att det är pågrund av det först nämnda som det sist nämda dagligen får näring, och ständigt kan fortsätta att existera som en parasit som gör att min skugga blir större än hela mig.



Nu ska jag ut och förstöra ögonblick



Music just nu.

slumpvis utvalda och nerladdade Elvis Costello tunes. Lyssna och lär. Följ sedan upp med Clienteles ”bicycles” sedan de egentligen glätta Granada som liksom alltid utger sig för att vara melankoliska i ”sister” följt av Billie Holiday ”They can’t take that away from me” och avsluta till sist med Cat powers ”American Flag” för att det är det bästa du kan smickra dina öron och ögon med idag, imorgon och i förrgår.



Hopp och Hej sa farbror frej.



-----------------------------------------



13:00

Jag har fått en till tand längst bak i munnen, trots att jag enligt tandläkaren inte skulle få några mer änder. Ooh, sp ont det gör, min tand sitter helt fel, och jag biter sönder min mun med den. Mitt blackbean-rice blandas med blod när jag tuggar och äppeljuicen får en rödbrun färg som ser ut som de sällsynta lerfyllda vattenpölarna i Arizona.



Jag har suttit och titta på IFCs Lynch maraton i snart 12 timmar nu. Det är en halvtimmes paus nu, thank god for that, jag måste proppa i mig droger för att stilla värken i munnen, och försöka vänja ögonen vid dagsljuset som jag så noga isolerat mig från inne i mitt rum. Mitt rum ser för övrigt ut som en krigszon, med kuddar i stora högar som för att bilda skyddsvärn, och filtar och allt från jeans till min smashballväska, upphängda framför fönstrena så att inget ska kunna förstöra twin peaks världen, eller de stumma ögonblicken i lost highway. IFC visar inte Mulholand drive, eftersom den är för hot för deras budget för närvarande, men jag lyckades övertala Rey att spela av rullarna han visar om nätterna sittandes i sitt trånga rum överbelamrat med stora rullar med obskyra indiefilmer. It’s just like in the movies.



Jag tror att jag egentligen tycker väldigt illa om Independent Film Channel, det är dess fel att jag kan rättfärdiga att jag aldrig tar mig samman, och göra sådant jag borde. Är det inte Lynch så är det Nosferatu, Gummo, Suburbia, Slacker, Clerks, Hapiness, Welcome to the Dollhouse, nån oerhört jättemycket indie rulle av en tysk demonregissör eller något av skumma pubertala 30 åringar som gör svårgreppade filmer om the american suburbs, eller bmx-cyklande pojkar i små okända Amerikanska orter som inte får plats på kartan. Men well Sci-fi channel tcm och tnt är egentligen lika illa. Jag säger som lestadianpastorerna på 70-talet; TVn kan endast driva oss i fördärvet liksom gardiner, kaffebryggare och räknemaskiner.



Nu måste jag poppa popcorn, och snabbt baka scones, för att sedan fortsätta med min kravlösa filmtittande tillvaro. It’s good to be me.



Dagens läxa är att lyssna på Astrud gilberto- Girl from Ipanema

Samt att bli medlem på http://www.makeoutclub.com



Handtag famntag klapp och kysse.



Farbror Einar från min super8 hemmavideo hälsar.



/Mary Poppins aka The girl with blood in her mouth.





+++++++++++++++++



till de som faktiskt läste till slutet...välkommen på teparty med nybakade scones och körsbärste med mycket socker i, vid första bästa tillfälle.