Skalv och illusioner om himmelska valv

Om jag någonsin funderat på hur och vida jag är koleriskt lagd, kan jag nu sluta undra.

Jag fick ett dåligt besked.

En misshandlad vägg och ett golv täckt av krossat spegelglas senare står jag handfallen, huvudet lutat lite på sne och funderar på om jag kanske inte bara borde ha kokat mig en kopp te.

Min moster är fortfarande i en trälåda på ett flyg, på väg mot ett nygrävd grop på gammelstads kyrkogård. Min kusin likaså.

Jag har börjat fundera på begravningen. Det finns inte en möjlighet att jag kommer kunna närvara. Det slår mig, är jag verkligen så egoistiskt lagt? Nej jag tror inte det handlar om egoism (inte i det här fallet i alla fall), jag kan hantera att det känns jobbigt och vill kanske mer än något annat visa min respekt. Det fastän ett nära liggande (lockande) alternativ vore att gräva ner mig i min tekopp (jag tillredde mig en till slut, koleriskt utbrott till trots), tjuta och ombäddas av ekot från porslin.

Faktum kvarstår. Jag kommer inte att kunna närvara på begravningen.

Begravningar är något jag inte vet alldeles säkert om jag sympatiserar med. I någon form, ja visst. Men det här, det som kommer balansera på toppen av den skyhöga saltsod som utgör min släkts samlade kyrklighet. Det blir ett viderligt exempel i hur mycket man faktiskt kan urholka betydelsen ur något, vad som helst och allting. Jag förstår inte hur man hedrar något genom en tvångsmässig demonstration i hur väl man kan sina, prästerliga, diakonala och kristeliga regler. Samtidigt är jag kluven. Min släkts heliga samfund är något som min moster i allra högsta grad var delaktig i. Kanske hedrar jag henne visst genom att delta på begravningsspektaklet med dess givna villkor? Hade det varit någon annan i kistan hade hon och barnet gjort precis så som den övriga släkten nu kommer göra. Hon brukade göra det kanske bäst av alla. Jag kan finna ganska många argument för varför jag borde vara ok med tanken på den här kommande begravningen, kanske fler än jag kan finna som talar emot det. Men det räcker inte. Det som räcker är att jag vet att evenamnget inte kommer att ha något som helst att göra med vad någon tror på. Det kommer enbart ha att göra med hur de hävdar det de tror på. Det är hur man än vrider och vänder på det inte att hedra någon. Det är självupptaget och även om det egentligen inte har illvilliga avsikter, en smula osmakligt. Min överlevande morbrors då? Jag kanske borde tänka på honom. Det gör jag. Honom klappar jag på axeln bättre på andra sätt.

Nu blir det ett alternativ sörjande. Jag vet vad jag ska göra. Det är El Día de los Muerto idag, och jag ska börja med något jag egentligen inte har nog självdiciplin för. Ironiskt nog är det starkt konnoterat till det jag ägnat senaste veckan åt. Jag har utforskta konst relaterad till den mexikanske högtiden med samma namn som den här dagen och ett tacksamt förhållningssätt till de döda.

Min spanska kommer vid årets slut inte längre vara vad den varit.

Ett nytt slut

At first came the idea of mocking the conventions of subcultures. It seemed clever then. But I had to admit, you're not doing anything until you're doing it in writing. And a while passed by. Eventually the sun stopped working. By then the first idea had since long been replace by a second Idea, which as its precursor seemed clever during its reign.

Now that I'm writing, I think i might have chosen a different path. Or rather no path at all, truth be told. My mama must have hit the nail - this that I am, will do no better, than at its peak, host a stunning performance in juvenile delinquency and loathsome sloth.

Or so it shall seem at least.

I will at best, along the way, have found a way to make up for it.

I will on occasions, when I'm set on doing myself favors, try to write like wire's song "pieta" tastes. And on the days I manage to get out of bed I want to be able to read what I've written. I will read it as if it were the sound of my grandma's watercolour painting when it's fighting to grab the attention from a noisy (what manners... hmmpf!) midday radio show streaming nearby.

This has no ambition other than to put words in a not necessarily correct order. By definition, it will definitely be lawbreaking. I just hope I know the law well enough to make breaking it a somewhat glaring end in itself.

När jag vaknade var jag hungrig. Det blev ingen mat igår. Vi gick till Willys. Jag var tvungen att bestämma vad vi skulle köpa. Det ville jag inte. Men det var ganska lätt efter att jag kom ihåg att det rådde förbud på allt annat än bananer. Så vi köpte bananer och lite tillbehör och gjorde banangryta. Gott.

ett socialt alibi

Ni vet hur man ibland surfar runt på personliga communitysidor och nästan varje gång man är inne på någon ny tänker man, "han/hon är säkert kompis med den och den", och sedan kollar man kompislistan och märker att man har rätt nio gånger av tio. Då är dags att hitta ett nytt nöje i livet. Den passion som tillfallit mig är att äta tills jag spricker. Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.

Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).

Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.

Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?

Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.

Jag håller på att plugga ihjäl mig.

Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?

Det här är kanske det snyggaste på länge

The csn-path to sex

Mitt närvaro i laget har inte varit vad det borde vara. Det tar tid att ställa om sig från att vara soloseglare. Dessutom är mina fotbollsskydd längst inne i förrådet där jag förvarar mitt liv. Det är inte första gången jag förbannar det arrangemanget.

Som för att göra det hela värre ser det ut som att jag kommer packa ytterligare delar av mitt liv in i ett förråd. Shurgard kommer från och med månadsskiftet inneha rollen som en gestalt jag avundas mer än någonting annat. Svartsjukan jag kommer känna angående tiden det får spendera med mitt liv kommer vara av omåttliga proportioner. Allt jag själv kommer ha att stoltsera med är en närheten till London, staden jag älskar att hata och hatar att älska.

Det blir nog problematiskt att förbättra min närvaro i fotbollslaget när jag är i en överdimensionerad villa med tillhörande park i en håla bortom en större håla bortom amateurville i England.

Jag skyller allt på CSN. De tror fel och vägrar höra mina argument som bevisar det. Och de har uppenbarligen missat universalsanningen och riktlinjen "Kinky Cantible har alltid rätt". Det innebär attt de nu helt utan förvarning har reducerat mina utbetalningar till 140 kr i månaden. Det räcker ju alla gånger till både hyra, råvaror och det där Givenchy-armbandet jag vill ha. Att jag säljer min integritet en del parallellt med skolan känns ungefär som att pissa i sjön.

Jag trodde att CSN fanns till för att uppmuntra vidareutbildning. Eftersom deras agerande nu tvingar mig byta land antar jag att det är där borta jag förväntas utveckla min bildning. Jag måste dock finna ett sätt att tillgodogöra mig det jag lär mig där bortai mitt övriga kunnande. Det enda folk lär sig i England, är att ligga, göka, gänga, pippa, ja, ni vet, kopulera. Ibland är genom andra forum, men i slutändan ligger fokuset ända alltid på att bli bättre på och att få, sex.

Hemkomsten

Det är tröttsamt att diskutera vissa ämnen med folk som har läst samma böcker med ungefär samma utgångspunkt som jag själv. Jag har däremot inget emot att diskutera användandet av det jag ur böckerna har tillgodogjort mig. Helst utan att man berör utläggningar om respektive diskuterandes referensgrund. "Hej jag läser Nietzsche" är ganska avtändande om det framkommer i annan form än en praktisk. Lättare sagt, jag är svag för när folk berättar historier oavsett hur klyftiga de är. Jag slipper gärna folk som formulerar analyser till självändamål.

Därför gick jag hem och sov i fredags morse. Fastän jag hade kunnat stanna på en efterfest full av repriser och apelsinlikör. Apelsinlikören fick mig att tveka lite. Jag skulle ha kunnat stanna. Bara för den. Då hade sammanfattningen av kvällen blivit lite mer sötsliskig, lite mjuk. Jag har en del att ta igen. Min sötsliskighet är på en bottennivå, hårt ransonerad av en del sidor av mig själv som jag just nu inte är sa glad över.

Men när jag stod i valet och kvalet var det någon som sa något för att hålla mig kvar. Det var inte en fråga, det var en provokation. Jag blev vidögd och vindögd. Över att jag förväntades bry mig. Vidögd och vindögd kan jag bli hemma. Efter två dygn framför datorn eller så. Jag vände mig alltså om och gick.

I lördags var jag på premiären av Harold Pinter-uppsättningen. Han verkar ha en vinnande arbetsstruktur.

AKT 1. Hej jag heter Harold Pinter. Jag har vunnit nobelpris och utan tabetter får jag inte riktigt upp den. Mitt liv blev bättre när jag började ta Viagra. Ibland är jag en riktig Tiger.

AKT 2. Min dotter är en hora. Min Fru är en hora. Man skulle kuna tolka in något i det. Men jag skjuter hellre upp horse under tånaglarna och gör din fru till en hora. Var det något mer du ville veta? Fyllning? Som i en tårta? Jaha, nä, det går inte. Men du kan få en bra skådespelare på sex och ett gäng skämt byggda på prima dussinsarkasm.

DISLAIMER: THE ABOVE CONTAINED SPOILERS. IF YOU READ IT AND HAVE A PROBLEM WITH THAT, TOUGH SHIT.

Efteråt gick jag till Anchor Bar och försågs med ett bord som aldrig tömdes på öl. Det sägs att jag blev full och sedan omvärderad av Ola för att jag sa roliga saker. Jag kände mig ganska nykter och långt ifrån mitt esse. Men nåja.

Därefter Spy Bar. Mest för att jag inte ville gå hem, men samtidigt tyckte att fenomenet Anchor Bar är bäst i lagom dos. Jag kollade om en flört från gårdagen var där. Det var han inte, och inte min bästa vän heller, så jag gick efter en kvart.

Mitt bråk med CSN är inte i ett bättre läge nu än vad det var förra veckan. Så jag ratade uppmaningar om att ta en taxi hem och plankade på bussen istället.

När jag sen gick folkungagatan ner var det i vanlig ordning plåtskrällen med tillhörande män (40 plus, kulmage, olivhy) som erbjöd sig att blåsa mig på min förmögenhet mot skjuts hem till dörren. Jag tänkte "Fuck you, jag bor hundra meter åt det hållet" och var glad för att jag inte längre bor i mina kära men färdigspelade förort.

För övrigt är min Katt smartare än jag och dansar dessutom mycket snyggare. Mitt självförtroende är bottenlågt.

TATA.

För några månader sen skrev jag en poplåt. Inte en indiepoplåt utan en POPLÅT.
Jag var redlöst berusad och sjöng popsången för mig själv på väg hem från en kväll på stan. Stilla för mig själv tänkte jag att sången nog faktiskt var ganska bra för vad den var. Så när jag kom hem spelade jag in den på min bandare från en 1$-store i Seattle.
Tur att jag hade den inspelad. Inatt blev det någonting av låten.
Tack som tusan för det.
Den här natten/kvällen var inte mycket att hurra för innan dess.
PUSSS
13:59 Igår grät jag nästan för att jag saknade Frankie. Visserligen inte bara för honom som person utan framför allt för något mer monumentalt som är konnoterat till honom. Idag skrev han något om att det var alldeles för länge sen. Det var som att få en sådan där klapp på axeln som jag brukar försöka göra anspråk på att vara alldeles för sammansatt för att behöva. Jag är inte alldeles för sammansatt. Jag var väldigt tacksam.
Kalla mig korven om du vill.
15:09 Imorgon åker jag till Luleå. På någorlunda obestämd tid. Min mamma har ett välfyllt kylskåp. Om inte annat gillar jag henne för det. Folk i stan förstår inte vikten av att ha mat i huset.
Jag ska spela skivor på det nya jazzcaféet och på på en hemlig technofest. Jag ska hänga på stadsbiblioteket medan det ännu finns tid, och rita spökbilder av gamla folkan medan jag ännu kan minnas hur den tornade upp sig till vänster om Ebeneser innan någon använde den som brasved.
Sedan när jag kommer hem spelar jag här:
Senast jag var i Luleå stannade jag inte länge nog. Jag blev bortsliten alldeles för tidigt för att jag fick för mig att det vara en bra idé att ställa upp på att vara modell. Nu, några djungeltrummeskämt, skokräm i ansiktet och många suckar å det sociopolitiskas vägnar tycker jag väl att det var en ganska dålig idé. Mode är, den ointressanta ytligheten åsido eller egentligen snarare tack vare den, ett ganska utmärkt forum för att förmedla folks uppfattningar och gestalta beteendemallar som många klänger fast vid.

En liten sak

BASTARDER, BASTARDER, BASTARDER. OCH DET MENAR JAG INTE I ORDETS RÄTTA MENING, FÖR DÅ SKULLE DET ENBART VARA EN BESKRIVNING LÄMPAD ATT APPLICERAS PÅ MIG.

Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.


Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.

Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?

Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.

Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.

Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.

<3<3<3>

Pop Dakar

I fredags var jag på Rocket Room. Det gick ganska dåligt att dansa utan min blivande make Fanny Frannie men kul ändå. Så kul att jag glömde att hålla räkningen på de beska dropparna och därmed vaknade med bibehållen berusning i kroppen klockan fyra på morgonen dagen efter. Det tog därefter en timme att lära mig stå på benen igenom och sedan ytterligare två för att lära mig gå, men det är väl ganska adekvat att man även för bambieskapader ska kunna ta sig tid ibland.

När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.

På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.

Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.

Post Carmen

Det är en dum brud här. jag vet inte vad hon heter. jag vet inte varför madrassen från min extrasäng har lånats av han där uppe å hennes vägnar. jag gillar henne inte. hon frågade om jag ville göra rastaflätor i hennes hår, och sa att hon skulle köpa olja till mina naglar. nu när jag kom hem upptäckte jag att hon har ätit upp min aubergine. hon har dessutom tagit av min broccoli. alltså jag gillar att dela med mig, men till folk jag tycker om, när det är rimligt. just nu är det inte rimligt att jag delar med mig mer än vad jag känner att jag behöver. jag är skyldig 500 kronor i hyra och har 12 kronor att leva på de närmsta fem dagarna (om jag har tur). Vet ni hur många aubergine man får för tolv kronor. JÄVLA WIGGERBENCHER (förolämpning anno min bror -96). JÄVLA JÄVLA BRUD.

förlåt.

P.S Jag såg en gammal vän i parken. Hon såg nog inte mig. Hon såg helt annorlunda ut. Inte alls som jag minns henne. Inte alls som när hon var ihop med en indiepopare och aldrig bar annat än kjol. Undrar om hon fortfarande gillar Ella Fitzgerald väldigt starkt, och om hon fortfarande uttalar Ella fitzgerald på det där lite halvt väsande sättet som brukade fånga min uppmärksamhet för några år sedan? Vår vänskap känns väldigt passé.

And everyone would dance like falling paper birds

J -You could have had all you wanted but you blew it you fool. So busy looking inside that you can't see out. Do you really think the world is in your head? I hope not as that makes it very small. You have trapped yourself baby. Sorry if I hurt you, but I would hate to see all that talent wasted. Then again, I guess I won't.
You are lucky because you have more going for you than most.

M -The world is in my head. Don't fucking question that. I do what I can to make up for it. I mock myself on a daily basis, tell people that I'm right and they're wrong, give candy to horrible little children, n you know things like that, things that don't require a whole lot of thinking.

J -I love you but that's a whole lot of nonsense. Feel the fear n slap it around.

M -I'm sorry I don't love you.

J -I feel like the bottom end of a cow's arse today.

M -Tell me about it. I feel like I'm standing right behind the bottom end of a cow's arse today. And, well... no enough said.

J -That's refined.

M -Thank you.

Första raden

Idag hittade jag en bokaffär som är precis som sådana ska vara. Där inne doftade det som i den där boken som börjar precis som en annan berättelse slutar. Jag menar boken om författaren och inbrottet, om döden på ett hotellrum, naivism och om någon annans fru. Efter att författaren köper en olycksalig anteckningsbok av en världsfrånvänd pappershandelsinnehavare går allting utför.

Jag såg mig omkring i butiken och fick för mig att jag kunde vänta mig ett scenarion likt det i boken. Doften antydde att jag var på väg att finna någonting nytt att skriva i. Antydan lockade mig in i föreställningar om händelseförlopp som jag kunde tänkas ha framför mig. Alla såg ut att vara värda att offra min nuvarande gång uppåt för.

Sedan kom tvivel och missnöje. Jag fann ingen anteckningsbok. Jag kände mig bedragen av mitt missledande luktsinne. Allt som syntes utmed hyllraderna och de rivna tapeterna var fula löfteslösa ting, med linjer som var för raka, eller sidor som borde ha varit blanka. Det fanns några inbundna í skinn och någon hade ringbindning. Det var några korta och tjocka och en i det där trista formatet som plötsligt blivit spännande i och med att människor står upp och ner.

Men mitt luktsinne missleder mig inte trots allt. Det leder visserligen inte mycket alls, men det är en annan historia. Jag fann min bok. Den stod på handlarens disk. Dess papper är tunna, nästan genomskinliga. Och dess rader är raka, men inte för raka, den grova pappersmassan skapar strukturer som ger optiska illusioner av skevhet och snedvridenhet. Omslaget är fult, men kommer bli en svan efter att jag orsakat det lite slitage.

Nu ska jag sätta mig på mitt tak. Jag har en bunt Optic nerve och the scientist i bandspelaren. Snart kommer kanske Stina. Hoppas hon tar med sig vin. Till soppan.

[SENARE]

Jag och Stina gjorde en plan igår. Den involverar att hon fortsätter öva på sitt nya dragspel tills hon låter som Lasse i pörtet nittonhundraåttionio, och att jag får sjunga som om att jag vore en Aki Kaurismäki-film. Vi behöver finsk litteratur, finska översättningar av Eeferov och den pornografiske polacken, och eventuellt lite hjälp av någon som sitter inne med ett välfyllt kniv och bandit-relaterat finskt vokabulär. Vi söker även någon som är bra på att blåsa. Klarinett, trombon eller trumpet. Inget annat blås.

/Festen fortsätter.

It could have been a brilliant career. OLD

Published Friday, March 08, 2002 by mary.



Damn you.
Good people should be a little bit stuck up.

Sitting by the bar in a dark room with no air, drinking water from a glass that looks like it contains a dry martini (without the olive), and slowly eating a sandwich with ketchup between the two soft slices of ”Franz Premium white” bread. In a room somewhere else in this building, behind it’s white cracked walls (they keep the memory of the earthquake fresh and clear) , there she is, sleeping, making weird sounds that I sure don’t make when I sleep, sounding like my old grandfather when he comes down the stairs in our old house grumbling something about the good ol’ days. I wish I could sleep like her. Lying on my back, acting like I’m dead, and looking like there is not a thing in the world that could bother me. Instead I’m sitting here, behind he same white, cracked walls, but wide awake, and wandering what i’ll be doing at the exact same time, 04:27 am, a month from now. I’m wondering i I’ll be sleeping (Yeah right, that’s likely!), and if I will have something better to do than sit around typing on my love with the left hand, eating my fifteenth ketchup-sandwich for the evening, and drinking fake-martinis while pretending to be James Bond. I probably won’t. Tomorrow it would be a great idea to go across the street to QFC and buy ”Franz Pemium white” for amost all my money, they’re at half price right now. I can buy a lot and freeze ’em, it’ll last two months if i buy enogh to fill the whole freezer. Oh, and yeah, I have to get some ketchup to. That’ll make my day. I should get brilliant ideas like this more often... huh.

GAWD. I’d like those sassy levi’s-jeans I saw the other day, and maybe the $400 James Dean Lees, damn it they were cool. It’s all in the jeans you know. When my ”ACNEs” were still wearable, I could do anything. Like the ”attacking strangers with sassy shoes, and asking them to go for a cup of coffe”-thing. That was totally not a big deal. But now, when my JEANS are RIPPED, I’m suddenly acting like a stupid meaningless ant, just waiting for someone to come and kill me. STEP ON ME. I’m crushed easily.

I bet you didn’t expect this from me. I bet you expected me to be something better. Something to hold on to. Like the handle on a suitcase filled with money. I guess you were expecting me to be something that you could give to da fat guy in da ol hood, were yo mama n ol homies that yo ain’t speaking to anymo, are at. But I’m still a pretty face on pretty legs, for what that’s worth. You can buy me a mercedes and a gucci-purse, then you and I will look just fine together. You and I. Damn. It’s only me here.

It’s me, my ketchup, fake-martini, imaginary bartender and a piano I don’t know how to play any longer.

Love

/Mary Poppins



--------------------------------------------------------------------------------

Published Thursday, February 21, 2002 by mary.



Well I suddely had to accept the fact that everyone else lives in the real world, and I live in lala-land. WEEE


--------------------------------------------------------------------------------

Published by mary.



gosh

less of this melodramatic shite.


--------------------------------------------------------------------------------

Published by mary.



So i burnt out and faded away

It's going to take a long time to get to where I was before everything that came inbetween me and myself.


--------------------------------------------------------------------------------

Published by mary.



What nobody needs to know...

But here I am, choking on my words, choking on adorable, as I compulsivly write them again and again. I never seem to say anyhing new. What I say never seems to help. It doesn't make anything better, and i don't feel relieved to have shared my words with my love; the computer. But I keep on doing it. keep on choking, and keep on getting disappointed that nor this time, or any other time did my writing, my words, make me rise to the sky on small light clouds relived from the heavy rain they unwillingly have been carrying around, by force of nature.

Today I had planned yet another "hello dear love, i miss you why did you have to go"-piece, but I sat down trying to form the sentences of glorified memories, and realised that I can't do it any more. I guess I'm giving up. I guess this is my final way of telling myself that it's about time I accept that easy comes, easy goes. But I've got the images inside my head. They are really all I ever wanted. Images put together to wonderful memories. That beats the trouble of having to deal with people.

I made an attempt to adapt to what I though was better. I tried to reach the greener grass on the other side of the lawn. I tried and tried and even though every attempt failed I kept on trying. There's really not anything else I can do. I have fiction, a pocket full of things, not even I am sure are real. Life can take a life in a blink of a second. Life can take a circumstances, tear it to shreds and throw it away. But I've got something here, inside of me. At this point, al I can do, is be thankful for that. They can't take that away from me.


--------------------------------------------------------------------------------

Published Wednesday, February 20, 2002 by mary.



welcome to lalaland

shake and bake or it will brake
poff...

Jag provade på att leva lite på låtsas, med fejkade förhållanden ,relationer och orgasmer.

Jag stod lutad mot väggen i en timme, och tittade på hur jag dansade med varande flicka och pojke i rummet. Jag kunde inte dansa med mig, vi var hemliga vänner. Jag skulle inte ha gjort det ändå. Jag bestämde att vi borde gå, och komma tilbaka när dansen var slut. Som om att vi var där hela tiden. Som om att jag hade stått lutad mot väggen i ytterligare en timme. Som om min svett var från att ha rört sig så nära alla människorna på dansgolvet, precis som de runt, runt. Stunder av berörning av gamla ex, gamla pojkar i kostymer.

Jag lät mig veta att vi borde gå så diskret som möjligt. Jag kan ha nickat med huvudet mot dörren; jag kan ha mimat orden ”vi går”. Hur som helst så gick vi där ifrån.
Vi pratade inte, vi visste att vi var på väg till en plats till och med mörkare än min skolas aula. Jag räckte mig ett nytt paket cigaretter. Vanligtvis hade jag köpt ett par från någon av rökarna på rökar trapporna i skolan. Jag fick dem när jag behövde dem. Men jag hade kontakter. Jag var äldre än jag.

Det verkade mycket lättare så här. Det verkade så otroligt mycket säkrare.

Nu kunde jag röka när jag inte behövde det.

Jag lade armen runt om när vi gick utmed gatan, även om jag ständigt tittade över min axel för att hålla utkik efter bilar, kompisar, människor, kristna.

Vi gick till skogen vi båda kände till, det var en tyst överenskommelse. Jag var nervös. Hur skulle jag veta vad jag skulle göra. Hur skulle jag veta var jag skulle sätta mina händer, eller hur jag skulle placera min kropp bredvid mig och hur jag skulle böja mitt huvud när jag kysste mig.

Vi kom till en kulle vid skogen kring en mellanstadieskola. Det är så landet låg här utanför stan, med skolor inte klädda i betong utan i stora trädkronor täta med löv. Jag berättade saker för mig som jag aldrig berättat för någon annan och jag höll min arm runt mig. Jag berättade att om jag någonsin lämnade mig skulle jag döda mig själv. Jag berättade att jag älskade mig och jag sa att jag skulle döda mig själv med. Det var spännande saker att säga och jag tittade faktiskt upp i himlen när jag sa dem. Som om att jag tackade gud att jag hade någon att säga dem till även om de inte betydde någonting.

Men sen kom synen tillbaka. Jag såg hur jag kunde ligga ner med mig ovanpå mig, där på backen i förortsskolans skog. Hur jag än vred mig skulle det göra lika ont i ryggen som skulle ligga rakt på en trädrot, och lika ont i kroppen som bara skulle ligga där medan vi gjorde det vi skulle och vi tappert väntade på att våra fumlande händer och klumpiga rörelser skulle bli klara och lämna mig i fred. Det vi delade skulle jag aldrig slippa känna. Det kunde bara göra tunga ord ännu tyngre.

dramaqueen- som en fluffig shake’n’bake mix



17:00



Det handlar inte bara om att berätta en historia. Det handlar om att berätta den så att det gör ont i varje ben i kroppen, att man överväldigas av känslan att något exploderar inom och det enda som skulle kunna hindra explosionen är om man kunde ta tag i orden skaka om dem och hålla dem när.



Idag har jag ingenting att berätta. Det är för mycket som pågår som jag inte har lyckats ta tag i, inte lyckats fånga, och därmed inte heller förstår. Sådant som jag egentligen inte ens vet om det är menat för mig i min verklighet, eller bara är flyktiga ord från en docka till en annan som på något vis hamnat hos mig, och här fått mycket större innebörd än de någonsin var menade att få. Det är jakten som håller mig igång, den frustrerande men behagligt eggande jakten efter det som retsamt rör sig kring mig, precis lagom långt bort för att jag inte ska nå det, eller precis lagom snabbt för att mina unna skakande händer inte ska hinna med. Jag ger aldrig upp. Annat kan jag släppa utan minsta tanke på vad jag kanske går miste om, men jakten, den tänker jag aldrig ge upp till någon snabbare med längre armar, större förstånd och förmågan att kunna avgöra om något verklign borde betyda mycket, eller om det bara är flyktiga ord.



Jag är realistisk i alla fall, jag som inser att jag kanske ödslar min tid på att likt räven som springer efter sin egen svans, aldrig ge upp jakten efter förståelsen. Men realism hjälper inte längre än att det låter mig konstatera något. Efter dess isande kalla vatten som fått mig att vakna upp, hänger det fortfarande på mig att verkligen göra något åt mig själv. Det krävs inte mer än några tankar uttalade i enkla förståeliga ord till mig. Som vi alla vet kan dock den enklaste sak var svår för mig. Det kan var svårt att lyfta på luren för att säga till någons love child att; nej jag kommer inte till platsen jag skulle ha varit på för en timme sen. Det kan vara svårare att lyfta på luren för att svara när någons love schild själv tar initiativet att få mig att säga var jag håller hus. Det kan vara svårast att över huvud taget röra ett finger eller ens kroppen, för att göra någonting annat än att bara vara.



Det handlar inte ens om något komplicerat, såsom ett sjukdomstillstånd som kan försvara mitt val att sällan göra mer än att bara vara. Det finns alla anledningarna som får feta mostrar att lyda sina tvångstankar som säger åt dem att de måste rabla tomma artighetsfraser i min närvaro. Det finns orsaker til nattliga panikslagna samtal med vem än som finns till hands trots att både personen i fråga och jag själv är fullkomligt medvetna om att det inte finns något den kan göra åt någonting. Allt finns, de komplicerade försvaret, och mängder av tillfälliga lösningar, men det är inte det som det här handlar om. Det är inte det som förklarar eller orsakar MIG.



Jag tror att allt hänger ihop på något sätt. Jag tror att orden som jag ser något värt att hålla fast vid, i, den aldrig tillfredställda jaktlusten och allt som är så svårt för mig sitter ihop. Jag tror att det är pågrund av det först nämnda som det sist nämda dagligen får näring, och ständigt kan fortsätta att existera som en parasit som gör att min skugga blir större än hela mig.



Nu ska jag ut och förstöra ögonblick



Music just nu.

slumpvis utvalda och nerladdade Elvis Costello tunes. Lyssna och lär. Följ sedan upp med Clienteles ”bicycles” sedan de egentligen glätta Granada som liksom alltid utger sig för att vara melankoliska i ”sister” följt av Billie Holiday ”They can’t take that away from me” och avsluta till sist med Cat powers ”American Flag” för att det är det bästa du kan smickra dina öron och ögon med idag, imorgon och i förrgår.



Hopp och Hej sa farbror frej.



-----------------------------------------



13:00

Jag har fått en till tand längst bak i munnen, trots att jag enligt tandläkaren inte skulle få några mer änder. Ooh, sp ont det gör, min tand sitter helt fel, och jag biter sönder min mun med den. Mitt blackbean-rice blandas med blod när jag tuggar och äppeljuicen får en rödbrun färg som ser ut som de sällsynta lerfyllda vattenpölarna i Arizona.



Jag har suttit och titta på IFCs Lynch maraton i snart 12 timmar nu. Det är en halvtimmes paus nu, thank god for that, jag måste proppa i mig droger för att stilla värken i munnen, och försöka vänja ögonen vid dagsljuset som jag så noga isolerat mig från inne i mitt rum. Mitt rum ser för övrigt ut som en krigszon, med kuddar i stora högar som för att bilda skyddsvärn, och filtar och allt från jeans till min smashballväska, upphängda framför fönstrena så att inget ska kunna förstöra twin peaks världen, eller de stumma ögonblicken i lost highway. IFC visar inte Mulholand drive, eftersom den är för hot för deras budget för närvarande, men jag lyckades övertala Rey att spela av rullarna han visar om nätterna sittandes i sitt trånga rum överbelamrat med stora rullar med obskyra indiefilmer. It’s just like in the movies.



Jag tror att jag egentligen tycker väldigt illa om Independent Film Channel, det är dess fel att jag kan rättfärdiga att jag aldrig tar mig samman, och göra sådant jag borde. Är det inte Lynch så är det Nosferatu, Gummo, Suburbia, Slacker, Clerks, Hapiness, Welcome to the Dollhouse, nån oerhört jättemycket indie rulle av en tysk demonregissör eller något av skumma pubertala 30 åringar som gör svårgreppade filmer om the american suburbs, eller bmx-cyklande pojkar i små okända Amerikanska orter som inte får plats på kartan. Men well Sci-fi channel tcm och tnt är egentligen lika illa. Jag säger som lestadianpastorerna på 70-talet; TVn kan endast driva oss i fördärvet liksom gardiner, kaffebryggare och räknemaskiner.



Nu måste jag poppa popcorn, och snabbt baka scones, för att sedan fortsätta med min kravlösa filmtittande tillvaro. It’s good to be me.



Dagens läxa är att lyssna på Astrud gilberto- Girl from Ipanema

Samt att bli medlem på http://www.makeoutclub.com



Handtag famntag klapp och kysse.



Farbror Einar från min super8 hemmavideo hälsar.



/Mary Poppins aka The girl with blood in her mouth.





+++++++++++++++++



till de som faktiskt läste till slutet...välkommen på teparty med nybakade scones och körsbärste med mycket socker i, vid första bästa tillfälle.

Lokko on a bumpy ride to Lala-land



...idag har jag lyssnat på en northern soul tolva som jag i tron att jag vara Andres Lokko, snodde från en dj på mod nighten på blow up förra veckan. Fortfarande i tron att jag är herr Lokko, beslutade jag mig för att kontakta dj’n för att erbjuda honom möjligheten att få tillbak den. Eftersom jag är Andres Lokko och vet att jag kan få ut något av denna mycket betydelsefulla välkända DJ från storbritannien, så får han inte tillbaka den helt utan ansträngning dock. Vid det här laget har jag lyckats få DJn som känner den som känner den som känner den, att dels spika min intervju med Cat Power, som jag iofs inte kommer kunna genomföra, men ändå, och dessutom kirra en dejt med chemical brothers nästa gång jag kommer till London (jag har fått mobiltelefonummer adresesser och hang out ställen, allt som krävs för att stalka eventuella kemikaliebröder som inte håller sina dejtlöften), samt fått en bunt med skivor från ännu okända lovables varav en kan sjunga som billie holiday (som jag då) och en annan gör experimentell rock á la sonic youth men mer åt björk hållet(eeh alltså inte för att björk gör rock, men...) med en sångare som låter som skurt fast sjunger rent, och en som bara är allmänt loveable med soft pop á la Granada goes solskenspop i Nixon-anda... Detta innebär att jag inte behöver låta pressen att skriva något vettigt för ”SEMI”, krossa mig, då jag vet precis vad jag ska skriva och bidra med.



Angående det där med att jag inte kommer kunna intervjua Cat Power. Yes. Duh, jag kan inte ens gå på konserten... Nu skrattar Määäry och njuter av att jag är lika olycklig som hon. Damn it. Jag upptäckte att jag ju åker till L.A tre dagar innan Cat power, och inte kommer hem förän minuter innan eller långt efter konserten, på lördagen. UUUUuuuuääähhähäääää. Jag gråter verkligen den här gången. Inget kan göra mig olycklig, ingenting förutom detta. Jag missar Cat Power. Jag gråter floder av tårar och blöter ner min flanellpyjamas. Vad ska fluffa mellan mig och mina ben när jag gnuggar benen mot lakanen om nätterna när jag förgäves försöker mig på den ädla konsten at sova?



Fy tusan jag tror inte att jag är Andres Lokko längre. Min olycka har tagit ner mig på jorden.



Det åskar och blixtrar ute. Ur de mörklila molnen på himlen kommer ilskna tungor av ljus och som vanligt komemr de nog slå ner i nån stackars intet ont anande kostymnisse bakom skogen på andra sidan vägen. Det händer alltid. Blixten tar aldrig fel. Jag orkar inte ens dra ut alla mina elektroniska apparater längre. Verkar meningslöst att försökra sig mot något som aldrig kommer hända. Stackars kostymnisse. He never saw it coming.



Vad skriver man när man har suttit bakom samma vita spruckna väggar i sin varma åksjukeframkallande vattensäng och och i ren desperation knaprat i sig flera nävar med gifter från nycomed och pharmacia, fyra dar i rad. Fyra dar som föregicks av ytterligare fyra dar, i rad efter föregående fyra dar. Jag knaprar i mig piller för flera hundra, och provar badräkter virtuellt för att försöka hitta en söt liten sak med halterneck och rosett, rynkad lite fint precis som mammas ansikte numera, och lite tyg över my booty, så att pojkarna inte får för mycket att se på. Jag tänkte leva mitt liv i 50-talet ett tag, köra min nya vackra stereotypa 50-tals cab mentalt, medan jag gömmer mig bakom sätet och min vita vän (god forbid interracial relationships), kevin med den enormt stora samlingen rock’n’roll vinyler poserar framför ratten när gud tar en bild av hur vi rusar förbi mississippis landskap, för att skicka hem till Kevins mor hemma i villaidyllen.



Badräktsprovandet är inte det lättaste. Man måste kunna sin matematik, alla om siffror nummer och tal. det ska gå lekande lätt när man sluter ögonen för att se om ”35inch bust”, ”24inch waist” och ”35inch hips” är måtten för mig. Det är bara ett tidsfördriv dock. Något jag gör istället för något annat. Om jag sitter vid datorn i 14 timmar till och sysselsätter mig här i 14 timmar till, så har jag tänjt på tiden precis som det är tänkt att jag ska göra, och jag får ännu en bragdmedalj för god insats i min egna olympiska gren.



Jag tänke leva något annat, ja så var det ju. Jag tänkte att om jag lever i en annan tid ett annat liv, en annan tillvaro står min riktiga tid stilla. Jag tänkte att jag skulle slippa fatta några beslut, slippa köpa julklappar och födelsedagspresenter och slippa se min skyddande övertygelse falla, till förmån för Karlsson (som i på taket fast utan propellrar, köttbullesnatteri eller dvärgtendenser) som spelat hårt den senaste tiden, med sitt psykologiska våld, för att få mig att falla rakt i hans armar.



Titta på mig nu, jag vacklar som käglorna när jag spelar dvärgbowling. Vilken tur att alla är så jäkligt mycket sämre än mig på att kasta dvärg. Nu kan jag sluta vackla och stå stadigt igen, så fort jag återhämtat mig från min självrannsaknings-attack. Men de kommer oftare än för dvärgarna med hål i, om det fortsätter så här, med en sådan acceleration kommer det jag förväntas stå pall, vara som 111 rödlackerade ferarris maxade till högsta hastighet. Jag vet inte om jag klarar det. Jag vet inte om jag vill. jag vet inte varför jag alls skapar mig sådana här lyxproblem. Jag tror att det skulle vara mycket lättare alltihop om jag någon gång, om så bara en enda, vågade snudda vid vad jag faktiskt nästan har skrivit om. Som vi alla vet föddes jag invalid. Det är tryggt i mina lindor som stödjer mig när jag stapplande försöker ta mig fram. Och ännu tryggare är mina kryckor vars sjävutnämda roll som substitut för sådant jag inte vågar önska, jag villigt accepterar. Så om det hindrar din sikt, alla lager av apelsinskal, kvasi-metaforer, bitar med krossat glas som jag för att skapa dramatik låtsas har sårat mina knän istället för min väns, och högar (läs berg) av tomma dr pepperflaskor, finns det egentligen bara två saker du kan göra; ta den ständigt kvarblivna rosa spelpjäsen och hoppa in i spelet, eller börja slåss och ge mig slag efter slag under bältet, som jag inte har en chans att parera.



Men jag vet i alla fall om att jag är envis.





Nu ska jag dricka körsbärsthe som jag alltid gör nu för tiden. Till det ska jag äta scones som jag bakade för en stund sedan, och sen ska jag skruva upp miss Holiday på högsta volym, låtsas att det är Mary Poppins, och ha ett speedat teparty där jag hoppar upp och ner på heltäcknignsmattan, eftersom det verkligen är på tiden att jag kommer i form. Det är inte hälsosamt att vara smal på det sättet jag är det.

En dag utan mig



Det finns en anledning till att jag aldrig ens försöker sätta fingret på mina tankar, att jag inte ens försöker placera in dem i små fack, meningar på mitt gapande tomma papper och att jag aldrig någonsin ens antyder något om dess existens.



Det är lättare att låtsas var hjärndöd. Jag lever ett high-speed slackerliv med heta ord och termer, feta accessoarer och hundratals lövtunna lager av obskyra men triviala företeelser som med stor talang tillsammans, förslaget spelar mig i filmerna. Det är lättast att låta folk tro detta. God knows att de flesta inte ens har kommit så långt i sin analys av mig att de förstått de obskyra med triviala lagrenas roll i det hela, i min uppenbarelse. Men det är en helt annan sak, något som jag inte behöver föra till diskussion i denna stund. Poängen är att folk tror, för att jag säger åt dem att tro, stackars människor, lyder mig som små hundar. Sitt Bobo sitt.



Det finns någon som lever min tankar, mitt liv, fruktansvärt mycket bättre än jag gör det. Samma person är även fruktansvärt mycket bättre än mig på att föreviga detta, genom att hitta precis rätt ord i precis rätt följd, utan att komplicera något mer än nödvändigt, förklarar hon allt som är och lite till. Det var flera år sedan jag upptäckte deta. Vad mer kunde jag då göra än att brutalt hänge mig till att skildra någonting annat än det jag borde skildra. Vad annat kunde jag då göra än att vända mig till något som jag kan vara bäst på. Jag tror att jag hatar dig för att jag alltid måste vara bäst. Jag tror att jag hatar dig för att du är bättre än mig på detta. Men allra mest hatar jag dig för att du inte vet om att du lever mitt liv och tänker mina tankar.



I denna stund skäms jag enormt för att jag gång på gång sagt att jag ska sluta med det enorma slöseri jag har sysselsatt mig med i flera år. Jag skäms för att jag inte kan hålla löften till mig själv, och efter denna ytterligare självrannsakansattack fortfarande inte kommer göra något för att sluta slösa.



Förlåt för att jag är ”a lot of talking and no doing”.

Förlåt för att jag om 10 år kommer ha slösat bort en livstid på att inte göra något av det jag hade kunnat göra.

Förlåt för att jag inte orkar med det här längre



Jag tror inte att jag orkar vänta i 10 år bara för att konstatera ovanstående. Det verkar helt enkelt som slöseri på min omgivnings tid. Det enda jag lovat mig själv och faktiskt hållt hittills, är att jag skall var en av de människor som faktiskt genuint bryr sig om, vare sig det betyder att stå och vara en grötkokande snäll-Miriam vid Lindas spis, eller en inte genom ord, men genom avsikt och tankar tröstande lyssnar-Miriam. Det är det enda jag hållt, hittills, och jag vill och tänker inte sluta med det nu. Jag tänker inte slösa 10 år av din tid. Jag tänker bry mig om dig.



/Miriam

Gömma mig i tröjans trygga famn



plötsligt är nu, det som för två timmar sedan var om en längre evighet. Tiden hinner i kapp. Allting ligger i hälarna på mig, snart nära att helt och hållet hinna upp vid min sida och sedan överskölja mig som en stor havsvåg med potential att dränka.



Jag har drivit ormarna till vansinne. De som hugger, bara man retar dem lite. Jag ser ärren efter ormbett, vars gift ingen finns i närheten för att suga ut. Och mina ögon fylls av tårar av löken som jag stekte i köket för en timma sen. Sluta gnugga Miriam. Sluta gnugga. Jag har lök på fingrarna också.



För att jag lyckats ta mig tillräckligt långt bort finns det ingen som kan säga ”säg förlåt Miriam, säg förlåt till dig själv”, och ingen som själv kan förlåta mig. Ingen här. Det är tyst och mörkt, bortsett från tv’n i hörnet som surrar av dämpade röster och lyser upp tillräckligt för att jag nästan ska kunna se mina händer när jag skriver.



Under Rudie’s-tröjan bär jag snoopy t-shirten från det ljuva åttiotalet, som jag sett min mamma bära den tusen gånger förut. Det är bra att jag har den. Jag kan krypa upp i min stora surrstol och snurra snurra snurra. Jag kan krypa upp i snurrstolen, gömma benen inne i tröjans trygga famn och snurra snurra snurra. Jag ska snurra tills jag blir yr, så att jag glömmer allting.



Det vore fint att bara få ligga på golvet, om så bara för en minut. Ligga där och lida av amnesia. Inga ord, inga skrikande minnen, inga uppmärksamhetskrävande måsten, och framför allt ingen som helst koll på tid och rum.



Undrar om någon anade, när jag oskyld i kalix mörka vinternatt, att jag skulle bli sådan här. Undrar om det gick att se att jag inte skulle stå pall...NÅGONTING. Någonting.



Nu ska jag äta den ljuva maten











som fellinis vattenmeloner.











och...



”Here is the result of your Movie Nerd Purity Test.

You answered ”yes” to 261 of 400 questions, making you 34.8% movie pure (65.2% movie corrupt); that is, you are 34.8% pure in the Movie Nerd domain (your Nerdiness is 65.2%).

According to the scoring guide, your Movie Nerd experience level is: Hey, whoa, take it easy. There’s more to life than just the movies. Go out, see the beach, go on a hike, find some nice gal/guy to spend time with. Read a book! ”