den överförfriskade bloggen

Få se. Jag har knappt lämnat hemmet sedan i tisdags. Då var jag på Franska institutet och firade franskspråkighetens dag. Jag blev uppchattad på lyondialekt av en nätt liten kvinna som tyckte att jag skulle skaffa mig en fransk man som motiverar mig att lära mig prata med flytande. De där Fransmännen, de tycks ha svårt att ge upp. Försöken att ständigt värva folk till sin mindre framgångsrika kampanj för att göra franskan till världsspråk har slutat vara gulliga.

Näst efter lyondvärger, bland överförfriskade och därmed obarmhärtigt sociala fransoser och kvarlämningar av en ålderstigen imperialism, stod min mammas kusin. Vi brukar alltid mötas på ambassadörsfester av någon anledning*. Jag förstår inte riktigt hur han hamnar där men jag klagar inte. Han råkar vara ovanligt vältalig och är dessutom den enda i min släkt som är någorlunda au jour med mina dagliga aktiviteter. Jag får dock alltid känslan av att han tänker snuskiga tankar om mig när vi ses. Han tittar på mig som om att jag är tjejen han vill sitta och dricka ett glas vin med, i soffan hemma hos sig, efter en lyckad middagsdejt. Och han pratar om mina läppar. Det kan bero på att jag av en slump varit iförd pin-up utstyrslar varje gång jag stött på honom de senaste åren. De är egentligen inte så utmanande, men de spelar på en del dräpande sensuella referenser. Klädseln för kvällen viskade "Deeta Von Teese på begravning" ackompanjerad av en ofrivillig "fransos med baskern på sne´ och en baguette i högsta hugg"-twist. Det tycktes få alla möjliga att tänka snuskiga tankar. Eller så var det rödvinet viskade saker till mannen som på något sätt råkade tappa bort sina händer innan för linningen på min kjol. Oavsett vilket verkade det lämpligt att förära hans glesvuxna hår en dusch i schweiziskt körsbärsöl.

Vilken fest! Speciellt vid halv tio när alla helt plötsligt var jättefulla och drog sig ner mot institutets källare för att dansa till Afrofransk techno och April March. Jag, Dan och Alex var inte riktigt lika ivriga, men vi hade kul ändå. Det fanns trots allt en vidunderlig buffe med mat från Franska vänländer, en gummiman, ett jazzband & en trummande karl som såg ut att vara som hämtad från rasbiologiska institutets gamla kollektion barnkammartapeter (eller hur var det nu?).

Egentligen var Markus Mårtenssons installation syftet för min utflykt i franskspråkigheten. Den var ett mexikanskt lapptäcke av stympade kramdjur, plottriga mönster, demoner och naivistiska symboler. Samt blinkande neontatueringar och nakna vita babydockor iförda mexikanska brottarmasker i multifärgar spandex också, eller? Nej, förstå mig rätt, hans konst är inte new rave. Den är snarare Barragán, collageformens Barragán. Med något väldigt anspråkslöst i sammansättningen av chockelement. På Franska institutet delvis beroende på sammanhanget och på vad jag tyvärr har för konnotationer till allting franskt. Men det är inte fundamentalt. Det är istället det inte helt uppenbara som gör att en balans uppnås. Det kontraster. Spartanskt och flådigt, rått kött på ett skört skelett. Eller att hitta ett sätt att formulera sig, med hjälp av lastpallar och superlim vilket här var fallet.


*Antalet ambassadfester jag går på är naturligtvis oräkneliga. Av årets dagar ägnas säkert minst femhundra åt ambassadfester. Man skulle kunna säga att jag är en rutinerad ambassadfestare.

late night snack(s) underneath the kitchen table

Om 300 dagar räddar jag världen

Ibland känner jag mig som en apa på en cirkus. Direktören säger hoppa och jag sätter iväg genom ringar konstruerade till svårnavigerade metalldjunglar. Jag balanserar på hårstrån medan jag skalar en mosig banan med lillfingret och med pekfingret skriver ”I love you” på en grönblinkande stenåldersdator. Allt medan jag använder den vänstra handens fulla yta för att bäst jag kan skyla min babianröv, eftersom jag utöver lydig faktiskt är ganska pryd. Det är en känsla som tycks vara destinerad att infinna sig i samband med mina ambitioner.

Jag pratar högt och gestikulerar med långa armar, ”De intellektuella måste erkänna djupet av sitt beroende – ett såväl andligt som ekonomiskt beroende – av den borgerliga värld som de föraktar. Att i sin självbelåtenhet över avantgardistiska bedrifter, tro att man har makt att överskrida det man separerar sig från, är att ställa sig på toppen av ett berg av renhet och frihet vars fundament omöjligt kan göra annat än rämna. Vikten av en likriktning som helt frånsvurit sig sin den rådande hegemonin är mer än vad några ideal kan bära. Problemet ligger i frånvaron av särskiljande mellan etablissemang och personlig identitet, I att man tillämpar bettenderepresentation som utgångspunkt för en samhällelig norm”.
Men utläggningar om den rådande hegemonin övergår till ofrivilliga hägringar av den porslinsvita insidan av toalettskålen och jag rusar iväg för att avsäga mig bekantskapen med dagens lunch istället för att fullfölja diskussionen.

Jag ifrågasätter min rätt att tro någonting för mycket för att kunna tycka något. Jag ser min skugga peka på mig och vrida sig i hånskratt när jag står framför spegeln och tycker att den där gropen jag har i hakan kanske är ganska fin ändå. Inte för att jag med rimlighetens alla mått mätt kommit fram till någonting annat än att gropen i hakan faktiskt är helt ok. Utan för att jag vid något tillfälle, lärt mig, att jag inte har rätt.

Jag har tystnat. Platsen är ett ekande rum. Den almänna toaletten i uttryckslöst hus. När huset var färdigbyggt var det ingen som ville klippa några röda band och inviga det med fanfarer. Arkitekten hade för länge sedan tvagat sina händer från kolossen och hoppats att jobb som den inte skulle definiera resten av hans karriär. Det mest intressanta man kan säga om huset är väl att det kan kalla sig fallossymbol, men det kan väl de flesta skyskrapor i den här delen av stan, pekandes upp mot himlen som om att de innehåller betydligt mycket mer virilitet än de i de flesta fallen gör. Någon måste ha känt sig som en väldigt mycket viktigare man när fick sätta sitt namn på en sån här storstadens ståndare. Arkitekten till just det här huset sägs dock ha hoppat från taket av sitt hus på staten island några år efter att skrapan stod klar. Fallet var inte så högt och han klarade sig undan incidenten nästan med alla ben på sin rätta plats. Men frun hans, sedan tretton år sa att ingenting längre var detsamma. Hon menade att hans huvud inte längre var som det ska. På sjukhuset kallade de det för trauma, och sa att han skulle bli bättre med hjälp av samtal och närhet. Efter tre dagars vård och sönderkokta beiga grönsaker började arkitekten skrika hejdlöst. Han slet i sin sjukhusrock som om att den var en alldeles för trång strumpa och visade reflekterade skräckscenarion i glansen i hans ögon. Man försökte lugna honom med en injektion i armen. Han slutade röra på sig. Strax efter klockan nitton under den tredje dagens vård förklarade även sjukhuspersonalen att arkitektens huvud inte längre var som det ska. Nitton och fyrtiotvå förklarades han död. Dödsorsaken var en allergisk reaktion på en lugnande injektion.

http://uk.gamespot.com/features/6129276/p-5.html

Den store soldaten har ett kors på bröstet. Det har lämnat ett märke där det hänger, i vägen för solen. Resten av hans kropp är blekt brun, han ser nästan ut som en av dem som inte får plats någon stans, en av de man egentligen inte talar om men som på något sätt ändå lyckats bli allas hemlighet. Det jobbar en sådan i köket hos grannen till min moster. Den sägs vara någons dotter. Alla är väl någons dotter. Men halvblodet sägs kalla sin far för Massa, hon antas vara sin herres dotter. Frun i huset var borta under en väldigt lång tid. Hos en död en i Boston säger Ma Batiste. Det sägs att herrn inte saknade sin fru och att han spenderade mycket tid i bostäderna för negrerna.

Jag och den stora soldaten brukar leka under vagnarna vid den västra vingen av vårt hus. De ligger alltid skuggade av cederträd som på senaste åren vuxit till sig riktigt mycket. För några år sedan var träden bara taniga ynglingar, med insjunken hud och felmonterade skelett. Grenarna spretade alla åt ett håll och löven utgjorde ett glest spetsmönster. Den store soldaten grävde ner hunden bland myllan vid trädens rötter. Det var långt mellan dagarna då. Jag kan inte ha varit mer än fem. Det kändes som om jag sörjde i ett helt år. En död hund. Det verkar så löjligt nu.

Dagarna är heta i södern. På morgnarna är det ibland tack vare cederträden jag står ut. På eftermiddagarna kommer skuggan från andra hållet. Där ligger våra negrers inkvartering. Där ligger barnen på bäddar av säckväv och ljuset räcker inte riktigt till. Jag har egentligen aldrig varit inne i något av de två husen. Far vill att jag håller mig borta, säger att jag kan bli sjuk om jag går dit, för att negrerna inte kan hålla rent efter sig. Vårt hus däremot, och mitt sovrum i dess östra vinge, har alltid varit fläckfritt. När jag var liten och otåligt rände runt i köket i väntan på middagen brukade jag plocka bitar av mat som fallit ner på golvet. Jag var tvungen att vara snabb. Celeste hann ofta fram med kvasten före mig. Och om mamma råkade komma in när jag hade turen med mig, var utgången alltid given. Jag ömkade mig själv i timmar efter smällarna från mors elfenbensvita käpp, och synade fingrarna noggrant after utgutelser av blod. Men ibland fick jag tag på så många bitar att när middagen väl blev serverad, var jag alldeles för mätt för att rymma mer än förrätten. Negrerna tappade ganska mycket mat på golvet när de stod i köket. Jag åt under åren säkert hälften av den, utan att bli sjuk. Negrerna har alltid hållit våra golv väldigt rena. Celeste byter vatten i skurhinken flera gånger om dagen. Till och med under torkan, när det bara kommer droppar ur kranarnas tappar. Då måste hon gå till brunnen vid gränsen mellan våra och Nordmanns ägor. Den ligger bakom negrernas inkvartering, bortom det lilla majsfältet och hästarnas hage. Jag får egentligen inte gå nära den. Mor säger att det kan vara farligt. Men en gång när Celeste låg sjuk och hennes bror Gabriel, fick göra sysslor i hennes ställe, följde jag med ändå. När Gabriel har jobbat klart för dagen brukar han och den stora soldaten jaga syrsor i det höga gräset mellan husen. De senaste åren har de också fiskat mellan floden. Först satt de tillsammans vid skuggan under cederträden och läste en bok om alla olika sorters fiskar. Till boken hörde bilder som visade hur några av fiskarna såg ut. En hade ögon som plommon.

Om abstraktioner vore tuggummi

Jag har latinamerikansk politik att följa. Avsikten är att generera en för mig mer underhållande version av mina åsikter än vad "hej-jag-har-bott-i-hela-världen-jag-
tycker-att-jag-ser-allt-ur-ett-rimligt-och-förstående-perspektiv-men-är-för-blasé-
för-att-prata-om-det-och-mest-orkar-jag-bara-inte-hålla-på-och-hävda-mig" har gjort. Jag måste börja någonstans. Jag är i det närmsta lärarlös i 8 månader framöver. Det bör jag göra det bästa av.

Sängvätarkonservatismen och dess mest aktuella katastrofeffekt på gränspolitiken skulle kunna vara en tacksam utgångspunkt. Den alarmism som bedrivits i USA krävs det inte mycket ansträngning för att rannsaka. Den är uppmärksammad och framför allt relevant i diskussionen om Latinamerikas förhållande till omvärlden. Dock handlar den rent fundamentalt inte om Latinamerika. Precis som en hel del annan problematik är det oerhört tröttsamt att ständigt återvända till samma mångsidigt problemskapande epicentra, USA. Jag vill gärna föra en diskussion som rotar sig i något annat än det direkta resultatet av en skrupellös kvacksalvare till landshövding - med tillhörande stab av lika tvivelaktiga expertrådgivare - och dess medborgares xenofobiska nojor.

Jag tror att jag kommer att försöka föra två vid varandras sida liggande diskussioner. Frågeställningen och grundtesen är ämnad att utreda en Latinamerikansk situation, inget annat. Men eftersom jag nu är ganska insatt i ett Ryskt perspektiv och dess sociopolitiska och finansiella aspekter kan jag lika gärna använda det som bollplank.

Det behövs tvivellöst en dos pretentioner för att balansera mitt plötsligt omåttliga engagemang i diverse dansgolv. Visst, musik gör mig till en bättre, smartare, högfunktionell människa. År av musik gör att jag bearbetar abstraktioner som om de vore tuggummi och kan pussla subtiliteter till sanningar i svart och vitt. Framför allt kan jag ibland florera i sociala sammanhang. Genom att veta att It Only Takes a Flashlight to Create a Monster och att jag när jag sjöng med i Working Class Hero sände ut inbjudande signaler till visst folks flockmentalitet. Det sistnämnda hade tagit ett år att åstadkomma på annat sätt. Att spela skivor för folk med hål i huvudet och ingen högre agenda än en sådan som involverar sängsällskap, det beskrivs dock bättre på annat sätt. Med adjektiv som inte på något sätt kan anses grundläggande för ett välsvarvat intellekt. Dåligt är det dock inte. Kombinationen av sysselsättningar som väntar mig, kommer garanterat att vara roligare än alternativet. Jag kan sitta hemma på telefonplan och bygga min tillvaro kring en fånig komvuxkurs i Matematik, att försöka hitta något symboliskt givande i att titta på temperaturens upp- och nergångar på termometern utanför mitt fönster. Men jag kan hellre åka till London, några städer jag aldrig varit i och, hoppas jag, Istanbul. Det verkar roligare. Bortsett från själva akten, plattvändandet som mest är bra för egot, blir det också ganska stimulerande. Kom och dansa när jag spelar Beat The Devil.

...

Utöver det har jag ett kartprojekt att fullfölja. Därför måste jag, helst utan att gå in på fler detaljer, efterlysa dels Svenska fjällkartor, dels diverse kartor över träskmark och bergsområden rika på flora och fauna, men framför allt kartor över Mexiko och nordvästra Sydamerika.

PS. Jag vill bara kopiera kartorna, inte åsamka dem några permanenta förändringar.

Om min lättjefyllda agenda

Eftersom ingan fanns här för att hindra mig, öppnade jag alla klappar utom en samtidigt som jag drack frukostté ur Katarinas stora Indiska kopp. Alla presenter som kom med det stora pospaketet från Norrland var fantastiska. Bortsett från att färgen blev fel, blå istället för svart, på de pennor jag kanaliserar alla mina abstinenstyngda behov in i. Jag vet inte om jag ska försöka hustla akademibokhandeln och försöka byta mina blå pennor mot svart trots att jag saknar kvitto. Det kan väl inte vara så svårt, de har egentligen ingenting att förlora på lite förstående välvillighet. Så, gott folk, håll tummarna för att Akademibokhandlen drabbade av en vibrerande julanda, klappar mig på huvudet och ger mig det jag vill ha.

Om allt går väl ska kan jag ägna de närmsta veckorna åt att förstöra mina nya böcker med anteckningar i marginalerna. De är bara fyra till antal. Böckerna alltså. Men likafullt kommer det nog som sagt var ta några veckor för mig att läsa igenom dem. Jag har tunga skuggor av rysk litteratur att ta igen. Det kommer först och sist eftersom jag är inkapabel till att hantera dåliga betyg. Jag gråter inverterade floder när jag inte vinner. Underligt nog gäller det dock inte i sport- eller spelsammanhang. Vad kan jag säga, min mor har orsakat att ribban för allt akademiskt ligger obarmhärtigt högt. För att inte bli familjens svarta får bör jag helst inte bara skriva hyllade c-uppsatser och ha 240 universitetspoäng. Om något extraordinärt - mina c-uppsatser bör cementera en grund som så småning om ger mig nobelpris (eller ett osedvanligt tragiskt livsöde) - inte också blir resultatet av det hela, har jag misslyckats på mer än ett plan. Inte för att min mor bryr sig. Utan för att mycket annat, som råkar vara ganska beklagligt, inte skulle kunna ursäktas om det inte avfärdades som casualties of war. MINA JAG OCH MINA BÖCKER, ENADE, FÖR OCH MED KAMPEN

CHKCHKCHKCHKCHK

Om hur det går med mina måsrelaterade förolämpningsreferenser

Jag minns inte när jag senast var så här pigg. Och okomplicerad. De tu går hand i hand. Nu ska skriva ett kort tal om effekterna av punkens närvaro i Brittisk kultur. Inget världsomvändande direkt, men jag har som bekant en period av vurmande för mycket punkrelaterat. Jag tar alla tillfällen jag får att låta det höras. Det dock utan att aktivt lobba för dess plats i tillvaron.

För övrigt. Är ett nyansrikt språk alltid att föredra? Jag brukar tycka det, förutsatt att den relevanta skriften inte är betingad av en agenda som är avsedd att hållas någorlunda dold. Ändå fick användandet av ordet changerat mig att göra en helomvändning vad gäller min uppskattning för en herre på Jet Set Junta. När jag läste det kom frasen "din förbenade gamla fiskmås, håll snattran" mig till minnes. Den ter sig lika intetsägande som jag känner mig dum över att göra en så stor grej av ett litet ord. Vad ett gammalt utrop från kapten haddock - det kan hända att det kommer någon från någon/något annat, jag är inte au jour med mina måsrelaterad förolämpningsreferenser - fyller för funktion i sammanhanget vet jag inte. För att ventilera min åsikt om att changerat är ett monumentalt exempel på olidlig ordnödighet, skulle jag om jag var vid mina sinnens fulla bruk hellre sagt något mer träffande.

...Hmm, ironin i ovanstående är påtaglig.

Just det, punken var det. När jag är klar ska jag belöna mig, Renée och vem som helst annars som vill vara med, på veganska blueberry pancakes och uppesittar-dopp i kopp.

Imorgon ska jag fira jul med Jakobs familj, förutsatt att han inte backar på sin ölstinna inbjudan från igår. Det är lite nervöst. Familjer är ofta det jag inte önskar min värsta fiende. Inte för att de är så fruktansvärda, utan för att de har sina sätt, språk som bygger på fläskiga subtiliteter och ryckningar i ögonvrån som för den utomstående är omöjliga att tolka och hantera rätt. Det här, mitt nya sätt att vara föräldralös på, är spännande.

Skalv och illusioner om himmelska valv

Om jag någonsin funderat på hur och vida jag är koleriskt lagd, kan jag nu sluta undra.

Jag fick ett dåligt besked.

En misshandlad vägg och ett golv täckt av krossat spegelglas senare står jag handfallen, huvudet lutat lite på sne och funderar på om jag kanske inte bara borde ha kokat mig en kopp te.

Min moster är fortfarande i en trälåda på ett flyg, på väg mot ett nygrävd grop på gammelstads kyrkogård. Min kusin likaså.

Jag har börjat fundera på begravningen. Det finns inte en möjlighet att jag kommer kunna närvara. Det slår mig, är jag verkligen så egoistiskt lagt? Nej jag tror inte det handlar om egoism (inte i det här fallet i alla fall), jag kan hantera att det känns jobbigt och vill kanske mer än något annat visa min respekt. Det fastän ett nära liggande (lockande) alternativ vore att gräva ner mig i min tekopp (jag tillredde mig en till slut, koleriskt utbrott till trots), tjuta och ombäddas av ekot från porslin.

Faktum kvarstår. Jag kommer inte att kunna närvara på begravningen.

Begravningar är något jag inte vet alldeles säkert om jag sympatiserar med. I någon form, ja visst. Men det här, det som kommer balansera på toppen av den skyhöga saltsod som utgör min släkts samlade kyrklighet. Det blir ett viderligt exempel i hur mycket man faktiskt kan urholka betydelsen ur något, vad som helst och allting. Jag förstår inte hur man hedrar något genom en tvångsmässig demonstration i hur väl man kan sina, prästerliga, diakonala och kristeliga regler. Samtidigt är jag kluven. Min släkts heliga samfund är något som min moster i allra högsta grad var delaktig i. Kanske hedrar jag henne visst genom att delta på begravningsspektaklet med dess givna villkor? Hade det varit någon annan i kistan hade hon och barnet gjort precis så som den övriga släkten nu kommer göra. Hon brukade göra det kanske bäst av alla. Jag kan finna ganska många argument för varför jag borde vara ok med tanken på den här kommande begravningen, kanske fler än jag kan finna som talar emot det. Men det räcker inte. Det som räcker är att jag vet att evenamnget inte kommer att ha något som helst att göra med vad någon tror på. Det kommer enbart ha att göra med hur de hävdar det de tror på. Det är hur man än vrider och vänder på det inte att hedra någon. Det är självupptaget och även om det egentligen inte har illvilliga avsikter, en smula osmakligt. Min överlevande morbrors då? Jag kanske borde tänka på honom. Det gör jag. Honom klappar jag på axeln bättre på andra sätt.

Nu blir det ett alternativ sörjande. Jag vet vad jag ska göra. Det är El Día de los Muerto idag, och jag ska börja med något jag egentligen inte har nog självdiciplin för. Ironiskt nog är det starkt konnoterat till det jag ägnat senaste veckan åt. Jag har utforskta konst relaterad till den mexikanske högtiden med samma namn som den här dagen och ett tacksamt förhållningssätt till de döda.

Min spanska kommer vid årets slut inte längre vara vad den varit.

Ett nytt slut

At first came the idea of mocking the conventions of subcultures. It seemed clever then. But I had to admit, you're not doing anything until you're doing it in writing. And a while passed by. Eventually the sun stopped working. By then the first idea had since long been replace by a second Idea, which as its precursor seemed clever during its reign.

Now that I'm writing, I think i might have chosen a different path. Or rather no path at all, truth be told. My mama must have hit the nail - this that I am, will do no better, than at its peak, host a stunning performance in juvenile delinquency and loathsome sloth.

Or so it shall seem at least.

I will at best, along the way, have found a way to make up for it.

I will on occasions, when I'm set on doing myself favors, try to write like wire's song "pieta" tastes. And on the days I manage to get out of bed I want to be able to read what I've written. I will read it as if it were the sound of my grandma's watercolour painting when it's fighting to grab the attention from a noisy (what manners... hmmpf!) midday radio show streaming nearby.

This has no ambition other than to put words in a not necessarily correct order. By definition, it will definitely be lawbreaking. I just hope I know the law well enough to make breaking it a somewhat glaring end in itself.

När jag vaknade var jag hungrig. Det blev ingen mat igår. Vi gick till Willys. Jag var tvungen att bestämma vad vi skulle köpa. Det ville jag inte. Men det var ganska lätt efter att jag kom ihåg att det rådde förbud på allt annat än bananer. Så vi köpte bananer och lite tillbehör och gjorde banangryta. Gott.

ett socialt alibi

Ni vet hur man ibland surfar runt på personliga communitysidor och nästan varje gång man är inne på någon ny tänker man, "han/hon är säkert kompis med den och den", och sedan kollar man kompislistan och märker att man har rätt nio gånger av tio. Då är dags att hitta ett nytt nöje i livet. Den passion som tillfallit mig är att äta tills jag spricker. Det går ruskigt illa tack vare på min gapande tomma kyl. Istället gör jag det näst bästa; kollar på människor som äter tills de spricker. De där förkastliga programmen med tjockisar som hängs ut i tv har plötsligt stigit i rank.

Utöver det ägnar jag mig åt att plugga ihjäl mig. Eller det är en halv osanning. Jag pluggar lite, det tar inte mycket tid. Men plugget leder mig in på andra spår, och rätt vad det är har jag utslaget på sju powernaps sovit tre timmar under de senaste två dygnen (jag är relativt misslyckad på att vara en recovering insomniac).

Jag har tolv vitt skilda historier med tillbehörande lagom labila eventuellt överdrivet cyniska karaktärer som trasslar in sig i min pågående diskussion om situationism. På några hörn läggger sig en del av dem även i min fundering kring varför den vanligaste frågan jag får av någon outgrundlig anledning är "Gillar du Add N to X?". Det leder i sin tur till att jag gör en mental rangordning av band jag faktiskt gillar. Jag radar upp Gun Club, X, Wire, Blue Willie McTell och Hefner prydligt utan någon inbördes rangordning. Sedan kommer jag av mig.

Jag funderar på en av de labila i en av historierna jag nyligen läst. Han gillade ett band jag inte lyssnar så mycket på. Det beskrevs så väl. Jag har plötsligt svårt att argumentera mot att bandet skulle kunna vara mitt favoritband. Därefter hamnar jag oudvikligen på spåret blandskivor. Vad skulle jag göra för blandskiva till en lagom labil person som jag för att jag läst en historia vet så mycket om och som gillar just det där bandet?

Jag går igenom mitt winamp library och börjar komponera ihop en playlist. Sedan kommer jag av mig. Jag hittar den där låten som alltid ha påmint mig om en man av gänglig kaliber. Vi skulle utbyta skivor. Han måste ha glömt det. Jag hade glömt det. Riktiga personer bör gå före fiktiva. Så jag börjar på en ny playlist. Mitt ansikte förvrids till ett självgott smil när jag finner några perfekta låtar att ha efter varandra och den perfekta låten att ha i slutet och den perfekta låten att ha i början. Längre hinner jag inte. Det kurrar i magen. Det känns visserligen inte tack vare den kvävande smärta jag håller mig med varje gång jag är bundis med apotekets intimhygienprodukter. Hungrig tänker jag dock att jag är för det mesta. Ute i köket finner jag en mosig avokado.

Jag håller på att plugga ihjäl mig.

Och bibliotekarien på medborgarplatsen, hon med det kortklippta håret, breda axlarna, smala mandelögon, som ser lite grann ut som en uteliggare jag en gång i Seattle köpte varmkorv till, hon har börjat le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar. Hon som inte ens registrerar böckerna man lånar nuförtiden. Jag undrar när streckkodsmaskinen kommer börja le mot mig när jag kommer in genom bibliotekets automatiska glasdörrar?

Det här är kanske det snyggaste på länge

The csn-path to sex

Mitt närvaro i laget har inte varit vad det borde vara. Det tar tid att ställa om sig från att vara soloseglare. Dessutom är mina fotbollsskydd längst inne i förrådet där jag förvarar mitt liv. Det är inte första gången jag förbannar det arrangemanget.

Som för att göra det hela värre ser det ut som att jag kommer packa ytterligare delar av mitt liv in i ett förråd. Shurgard kommer från och med månadsskiftet inneha rollen som en gestalt jag avundas mer än någonting annat. Svartsjukan jag kommer känna angående tiden det får spendera med mitt liv kommer vara av omåttliga proportioner. Allt jag själv kommer ha att stoltsera med är en närheten till London, staden jag älskar att hata och hatar att älska.

Det blir nog problematiskt att förbättra min närvaro i fotbollslaget när jag är i en överdimensionerad villa med tillhörande park i en håla bortom en större håla bortom amateurville i England.

Jag skyller allt på CSN. De tror fel och vägrar höra mina argument som bevisar det. Och de har uppenbarligen missat universalsanningen och riktlinjen "Kinky Cantible har alltid rätt". Det innebär attt de nu helt utan förvarning har reducerat mina utbetalningar till 140 kr i månaden. Det räcker ju alla gånger till både hyra, råvaror och det där Givenchy-armbandet jag vill ha. Att jag säljer min integritet en del parallellt med skolan känns ungefär som att pissa i sjön.

Jag trodde att CSN fanns till för att uppmuntra vidareutbildning. Eftersom deras agerande nu tvingar mig byta land antar jag att det är där borta jag förväntas utveckla min bildning. Jag måste dock finna ett sätt att tillgodogöra mig det jag lär mig där bortai mitt övriga kunnande. Det enda folk lär sig i England, är att ligga, göka, gänga, pippa, ja, ni vet, kopulera. Ibland är genom andra forum, men i slutändan ligger fokuset ända alltid på att bli bättre på och att få, sex.

Hemkomsten

Det är tröttsamt att diskutera vissa ämnen med folk som har läst samma böcker med ungefär samma utgångspunkt som jag själv. Jag har däremot inget emot att diskutera användandet av det jag ur böckerna har tillgodogjort mig. Helst utan att man berör utläggningar om respektive diskuterandes referensgrund. "Hej jag läser Nietzsche" är ganska avtändande om det framkommer i annan form än en praktisk. Lättare sagt, jag är svag för när folk berättar historier oavsett hur klyftiga de är. Jag slipper gärna folk som formulerar analyser till självändamål.

Därför gick jag hem och sov i fredags morse. Fastän jag hade kunnat stanna på en efterfest full av repriser och apelsinlikör. Apelsinlikören fick mig att tveka lite. Jag skulle ha kunnat stanna. Bara för den. Då hade sammanfattningen av kvällen blivit lite mer sötsliskig, lite mjuk. Jag har en del att ta igen. Min sötsliskighet är på en bottennivå, hårt ransonerad av en del sidor av mig själv som jag just nu inte är sa glad över.

Men när jag stod i valet och kvalet var det någon som sa något för att hålla mig kvar. Det var inte en fråga, det var en provokation. Jag blev vidögd och vindögd. Över att jag förväntades bry mig. Vidögd och vindögd kan jag bli hemma. Efter två dygn framför datorn eller så. Jag vände mig alltså om och gick.

I lördags var jag på premiären av Harold Pinter-uppsättningen. Han verkar ha en vinnande arbetsstruktur.

AKT 1. Hej jag heter Harold Pinter. Jag har vunnit nobelpris och utan tabetter får jag inte riktigt upp den. Mitt liv blev bättre när jag började ta Viagra. Ibland är jag en riktig Tiger.

AKT 2. Min dotter är en hora. Min Fru är en hora. Man skulle kuna tolka in något i det. Men jag skjuter hellre upp horse under tånaglarna och gör din fru till en hora. Var det något mer du ville veta? Fyllning? Som i en tårta? Jaha, nä, det går inte. Men du kan få en bra skådespelare på sex och ett gäng skämt byggda på prima dussinsarkasm.

DISLAIMER: THE ABOVE CONTAINED SPOILERS. IF YOU READ IT AND HAVE A PROBLEM WITH THAT, TOUGH SHIT.

Efteråt gick jag till Anchor Bar och försågs med ett bord som aldrig tömdes på öl. Det sägs att jag blev full och sedan omvärderad av Ola för att jag sa roliga saker. Jag kände mig ganska nykter och långt ifrån mitt esse. Men nåja.

Därefter Spy Bar. Mest för att jag inte ville gå hem, men samtidigt tyckte att fenomenet Anchor Bar är bäst i lagom dos. Jag kollade om en flört från gårdagen var där. Det var han inte, och inte min bästa vän heller, så jag gick efter en kvart.

Mitt bråk med CSN är inte i ett bättre läge nu än vad det var förra veckan. Så jag ratade uppmaningar om att ta en taxi hem och plankade på bussen istället.

När jag sen gick folkungagatan ner var det i vanlig ordning plåtskrällen med tillhörande män (40 plus, kulmage, olivhy) som erbjöd sig att blåsa mig på min förmögenhet mot skjuts hem till dörren. Jag tänkte "Fuck you, jag bor hundra meter åt det hållet" och var glad för att jag inte längre bor i mina kära men färdigspelade förort.

För övrigt är min Katt smartare än jag och dansar dessutom mycket snyggare. Mitt självförtroende är bottenlågt.

TATA.

För några månader sen skrev jag en poplåt. Inte en indiepoplåt utan en POPLÅT.
Jag var redlöst berusad och sjöng popsången för mig själv på väg hem från en kväll på stan. Stilla för mig själv tänkte jag att sången nog faktiskt var ganska bra för vad den var. Så när jag kom hem spelade jag in den på min bandare från en 1$-store i Seattle.
Tur att jag hade den inspelad. Inatt blev det någonting av låten.
Tack som tusan för det.
Den här natten/kvällen var inte mycket att hurra för innan dess.
PUSSS
13:59 Igår grät jag nästan för att jag saknade Frankie. Visserligen inte bara för honom som person utan framför allt för något mer monumentalt som är konnoterat till honom. Idag skrev han något om att det var alldeles för länge sen. Det var som att få en sådan där klapp på axeln som jag brukar försöka göra anspråk på att vara alldeles för sammansatt för att behöva. Jag är inte alldeles för sammansatt. Jag var väldigt tacksam.
Kalla mig korven om du vill.
15:09 Imorgon åker jag till Luleå. På någorlunda obestämd tid. Min mamma har ett välfyllt kylskåp. Om inte annat gillar jag henne för det. Folk i stan förstår inte vikten av att ha mat i huset.
Jag ska spela skivor på det nya jazzcaféet och på på en hemlig technofest. Jag ska hänga på stadsbiblioteket medan det ännu finns tid, och rita spökbilder av gamla folkan medan jag ännu kan minnas hur den tornade upp sig till vänster om Ebeneser innan någon använde den som brasved.
Sedan när jag kommer hem spelar jag här:
Senast jag var i Luleå stannade jag inte länge nog. Jag blev bortsliten alldeles för tidigt för att jag fick för mig att det vara en bra idé att ställa upp på att vara modell. Nu, några djungeltrummeskämt, skokräm i ansiktet och många suckar å det sociopolitiskas vägnar tycker jag väl att det var en ganska dålig idé. Mode är, den ointressanta ytligheten åsido eller egentligen snarare tack vare den, ett ganska utmärkt forum för att förmedla folks uppfattningar och gestalta beteendemallar som många klänger fast vid.

En liten sak

BASTARDER, BASTARDER, BASTARDER. OCH DET MENAR JAG INTE I ORDETS RÄTTA MENING, FÖR DÅ SKULLE DET ENBART VARA EN BESKRIVNING LÄMPAD ATT APPLICERAS PÅ MIG.

Hmm... nog om min allmänna känsla gentemot andra idag. Jag har faktiskt ingen lust att gå närmar in på den. Jag ville mest bara få utlopp för känslan i sig, inte varken motivera eller argumentera för den.


Idag fick jag pengar. För dem köpte jag pocketböcker, något jag alltid tycker att jag förtjänar, vare sig jag suttit och spelat SNES roms de senaste fyra dagarna (istället för att plugga) eller inte.

Jag varvade Treasure Hunter på fyrtiotvå timmar. Är det bra?

Det är så jobbigt att tycka något om saker jag bryr mig om. Jag blir väldigt uppeldad, eller kalla det passionerad. Det ger mig astmaattacker i huvudet. Så jag pratar hellre om SNES roms.

Idag har jag spelat Mario Cart. Jag funderar på att börja göra det med förbundna ögon för att göra det lite svårare. Jag kan nog banorna utantill vid det här laget.

Åter till ämnet pocketböcker. För några år sedan hade jag en vän som kallades King ink the kink. Han hade en sliten gammal pocketutgåva av Satansverserna med sig var han än gick. Den hade ett flagnat omslag som var bubbligt mitt på framsidan. Om man petade lite under en flik där pappret hade delat sig i det övre högra hörnet på bokens framsida kunde man nå in till bubblorna och peta lite i hålrummet. Jag brukade alltid vänta mig att bubblorna skulle förstöras när man petade. Eller att de skulle ändra skepnad. King ink the kink brukade likna bubblorna vid sin själ. "that's my soul you're feeling up there, not much of it, but it's there, like a skanky anorexic butt, it's gone so far you can't really do much to hurt it anymore. Howd'ya like to burn it". Första gången jag var med om det hela tog han fram en tändare formad som ett spelkort, tryckte dess övre kort åt sidan och upp blossade en låga hög som min handflata. Han höll den under boken varpå jag snabbt sträckte fram min hand mellan lågan och bokens undersida. Sedan sa han "Oh how sweet, you'd die for me". Därefter hörde jag honom likna satansversernas omslags bubblor vid sin själ ett flertal gånger. På något sätt fick han det det hela alltid att sluta med ett konstaterande om att någon var beredd att dö för honom.

<3<3<3>

Pop Dakar

I fredags var jag på Rocket Room. Det gick ganska dåligt att dansa utan min blivande make Fanny Frannie men kul ändå. Så kul att jag glömde att hålla räkningen på de beska dropparna och därmed vaknade med bibehållen berusning i kroppen klockan fyra på morgonen dagen efter. Det tog därefter en timme att lära mig stå på benen igenom och sedan ytterligare två för att lära mig gå, men det är väl ganska adekvat att man även för bambieskapader ska kunna ta sig tid ibland.

När jag väl var så nära mina sinnes fulla bruk jag kunde hoppas på att komma inom en rimlig tidsram slängde jag mig iväg mot Pop Dakar. Jag var lite sent ute för att hinna med min träff klockan åtta med en bästa vän som var tre timmar ifrån att fylla tjugofem. I brådskan glömde jag påsen med ballonger och partytrick och blev därmed ännu mer försenad när jag tog till den snabbaste lösningen och sprang in på konsum och köpte en ny uppsättning partyklyschor.

På Pop Dakar var det ganska gemytligt men inte särskilt berörande. Jag vet inte, det kanske är osympatiskt, men jag tycker inte att bara trevligt räcker för att jag ska komma tillbaka till ett evenemang år efter år bara för att det är gratis. Det är nog dags att sluta vara en sådan sucker för allt jag slipper betala för. En stor bägare popcorn och en kopp grönt te var höjdpunkten inne på området.

Sedan ville en bekant göra en hemlig spelning i universitetets övergivna tunnebaneuppgång. Vi samlade ihop ett trettiotal och satte oss på cementrapporna under en bländande belysning och försökte höra Erlends sång bäst det gick. Tyvärr försvann det mesta mellan gallergolvet och de 10 metrarna till taket. Indiskreta mobilsignaler, folk som kom och gick och att jag framför allt hade en bästa vän att fira gjorde att norrmannen och hans gitarr druknade ännu lite mer. Men firandet gick så bra det möjligen kunde. Vi blåste ut serpentiner över hela valvet. De fyllde luftrummet och singlade ner mellan springorna i gallergolvet medan samtliga sjöng en födelsedagssång. Efter ytterligare en födelsedagssång från Erland till Dan mynnade de t hela ut i en allsång om gud. Jag tror inte att många har reflekterat över vad det egentligen är man lärde sig sjunga på dagis.

Post Carmen

Det är en dum brud här. jag vet inte vad hon heter. jag vet inte varför madrassen från min extrasäng har lånats av han där uppe å hennes vägnar. jag gillar henne inte. hon frågade om jag ville göra rastaflätor i hennes hår, och sa att hon skulle köpa olja till mina naglar. nu när jag kom hem upptäckte jag att hon har ätit upp min aubergine. hon har dessutom tagit av min broccoli. alltså jag gillar att dela med mig, men till folk jag tycker om, när det är rimligt. just nu är det inte rimligt att jag delar med mig mer än vad jag känner att jag behöver. jag är skyldig 500 kronor i hyra och har 12 kronor att leva på de närmsta fem dagarna (om jag har tur). Vet ni hur många aubergine man får för tolv kronor. JÄVLA WIGGERBENCHER (förolämpning anno min bror -96). JÄVLA JÄVLA BRUD.

förlåt.

P.S Jag såg en gammal vän i parken. Hon såg nog inte mig. Hon såg helt annorlunda ut. Inte alls som jag minns henne. Inte alls som när hon var ihop med en indiepopare och aldrig bar annat än kjol. Undrar om hon fortfarande gillar Ella Fitzgerald väldigt starkt, och om hon fortfarande uttalar Ella fitzgerald på det där lite halvt väsande sättet som brukade fånga min uppmärksamhet för några år sedan? Vår vänskap känns väldigt passé.