shake and bake or it will brake
poff...

Jag provade på att leva lite på låtsas, med fejkade förhållanden ,relationer och orgasmer.

Jag stod lutad mot väggen i en timme, och tittade på hur jag dansade med varande flicka och pojke i rummet. Jag kunde inte dansa med mig, vi var hemliga vänner. Jag skulle inte ha gjort det ändå. Jag bestämde att vi borde gå, och komma tilbaka när dansen var slut. Som om att vi var där hela tiden. Som om att jag hade stått lutad mot väggen i ytterligare en timme. Som om min svett var från att ha rört sig så nära alla människorna på dansgolvet, precis som de runt, runt. Stunder av berörning av gamla ex, gamla pojkar i kostymer.

Jag lät mig veta att vi borde gå så diskret som möjligt. Jag kan ha nickat med huvudet mot dörren; jag kan ha mimat orden ”vi går”. Hur som helst så gick vi där ifrån.
Vi pratade inte, vi visste att vi var på väg till en plats till och med mörkare än min skolas aula. Jag räckte mig ett nytt paket cigaretter. Vanligtvis hade jag köpt ett par från någon av rökarna på rökar trapporna i skolan. Jag fick dem när jag behövde dem. Men jag hade kontakter. Jag var äldre än jag.

Det verkade mycket lättare så här. Det verkade så otroligt mycket säkrare.

Nu kunde jag röka när jag inte behövde det.

Jag lade armen runt om när vi gick utmed gatan, även om jag ständigt tittade över min axel för att hålla utkik efter bilar, kompisar, människor, kristna.

Vi gick till skogen vi båda kände till, det var en tyst överenskommelse. Jag var nervös. Hur skulle jag veta vad jag skulle göra. Hur skulle jag veta var jag skulle sätta mina händer, eller hur jag skulle placera min kropp bredvid mig och hur jag skulle böja mitt huvud när jag kysste mig.

Vi kom till en kulle vid skogen kring en mellanstadieskola. Det är så landet låg här utanför stan, med skolor inte klädda i betong utan i stora trädkronor täta med löv. Jag berättade saker för mig som jag aldrig berättat för någon annan och jag höll min arm runt mig. Jag berättade att om jag någonsin lämnade mig skulle jag döda mig själv. Jag berättade att jag älskade mig och jag sa att jag skulle döda mig själv med. Det var spännande saker att säga och jag tittade faktiskt upp i himlen när jag sa dem. Som om att jag tackade gud att jag hade någon att säga dem till även om de inte betydde någonting.

Men sen kom synen tillbaka. Jag såg hur jag kunde ligga ner med mig ovanpå mig, där på backen i förortsskolans skog. Hur jag än vred mig skulle det göra lika ont i ryggen som skulle ligga rakt på en trädrot, och lika ont i kroppen som bara skulle ligga där medan vi gjorde det vi skulle och vi tappert väntade på att våra fumlande händer och klumpiga rörelser skulle bli klara och lämna mig i fred. Det vi delade skulle jag aldrig slippa känna. Det kunde bara göra tunga ord ännu tyngre.

dramaqueen- som en fluffig shake’n’bake mix



17:00



Det handlar inte bara om att berätta en historia. Det handlar om att berätta den så att det gör ont i varje ben i kroppen, att man överväldigas av känslan att något exploderar inom och det enda som skulle kunna hindra explosionen är om man kunde ta tag i orden skaka om dem och hålla dem när.



Idag har jag ingenting att berätta. Det är för mycket som pågår som jag inte har lyckats ta tag i, inte lyckats fånga, och därmed inte heller förstår. Sådant som jag egentligen inte ens vet om det är menat för mig i min verklighet, eller bara är flyktiga ord från en docka till en annan som på något vis hamnat hos mig, och här fått mycket större innebörd än de någonsin var menade att få. Det är jakten som håller mig igång, den frustrerande men behagligt eggande jakten efter det som retsamt rör sig kring mig, precis lagom långt bort för att jag inte ska nå det, eller precis lagom snabbt för att mina unna skakande händer inte ska hinna med. Jag ger aldrig upp. Annat kan jag släppa utan minsta tanke på vad jag kanske går miste om, men jakten, den tänker jag aldrig ge upp till någon snabbare med längre armar, större förstånd och förmågan att kunna avgöra om något verklign borde betyda mycket, eller om det bara är flyktiga ord.



Jag är realistisk i alla fall, jag som inser att jag kanske ödslar min tid på att likt räven som springer efter sin egen svans, aldrig ge upp jakten efter förståelsen. Men realism hjälper inte längre än att det låter mig konstatera något. Efter dess isande kalla vatten som fått mig att vakna upp, hänger det fortfarande på mig att verkligen göra något åt mig själv. Det krävs inte mer än några tankar uttalade i enkla förståeliga ord till mig. Som vi alla vet kan dock den enklaste sak var svår för mig. Det kan var svårt att lyfta på luren för att säga till någons love child att; nej jag kommer inte till platsen jag skulle ha varit på för en timme sen. Det kan vara svårare att lyfta på luren för att svara när någons love schild själv tar initiativet att få mig att säga var jag håller hus. Det kan vara svårast att över huvud taget röra ett finger eller ens kroppen, för att göra någonting annat än att bara vara.



Det handlar inte ens om något komplicerat, såsom ett sjukdomstillstånd som kan försvara mitt val att sällan göra mer än att bara vara. Det finns alla anledningarna som får feta mostrar att lyda sina tvångstankar som säger åt dem att de måste rabla tomma artighetsfraser i min närvaro. Det finns orsaker til nattliga panikslagna samtal med vem än som finns till hands trots att både personen i fråga och jag själv är fullkomligt medvetna om att det inte finns något den kan göra åt någonting. Allt finns, de komplicerade försvaret, och mängder av tillfälliga lösningar, men det är inte det som det här handlar om. Det är inte det som förklarar eller orsakar MIG.



Jag tror att allt hänger ihop på något sätt. Jag tror att orden som jag ser något värt att hålla fast vid, i, den aldrig tillfredställda jaktlusten och allt som är så svårt för mig sitter ihop. Jag tror att det är pågrund av det först nämnda som det sist nämda dagligen får näring, och ständigt kan fortsätta att existera som en parasit som gör att min skugga blir större än hela mig.



Nu ska jag ut och förstöra ögonblick



Music just nu.

slumpvis utvalda och nerladdade Elvis Costello tunes. Lyssna och lär. Följ sedan upp med Clienteles ”bicycles” sedan de egentligen glätta Granada som liksom alltid utger sig för att vara melankoliska i ”sister” följt av Billie Holiday ”They can’t take that away from me” och avsluta till sist med Cat powers ”American Flag” för att det är det bästa du kan smickra dina öron och ögon med idag, imorgon och i förrgår.



Hopp och Hej sa farbror frej.



-----------------------------------------



13:00

Jag har fått en till tand längst bak i munnen, trots att jag enligt tandläkaren inte skulle få några mer änder. Ooh, sp ont det gör, min tand sitter helt fel, och jag biter sönder min mun med den. Mitt blackbean-rice blandas med blod när jag tuggar och äppeljuicen får en rödbrun färg som ser ut som de sällsynta lerfyllda vattenpölarna i Arizona.



Jag har suttit och titta på IFCs Lynch maraton i snart 12 timmar nu. Det är en halvtimmes paus nu, thank god for that, jag måste proppa i mig droger för att stilla värken i munnen, och försöka vänja ögonen vid dagsljuset som jag så noga isolerat mig från inne i mitt rum. Mitt rum ser för övrigt ut som en krigszon, med kuddar i stora högar som för att bilda skyddsvärn, och filtar och allt från jeans till min smashballväska, upphängda framför fönstrena så att inget ska kunna förstöra twin peaks världen, eller de stumma ögonblicken i lost highway. IFC visar inte Mulholand drive, eftersom den är för hot för deras budget för närvarande, men jag lyckades övertala Rey att spela av rullarna han visar om nätterna sittandes i sitt trånga rum överbelamrat med stora rullar med obskyra indiefilmer. It’s just like in the movies.



Jag tror att jag egentligen tycker väldigt illa om Independent Film Channel, det är dess fel att jag kan rättfärdiga att jag aldrig tar mig samman, och göra sådant jag borde. Är det inte Lynch så är det Nosferatu, Gummo, Suburbia, Slacker, Clerks, Hapiness, Welcome to the Dollhouse, nån oerhört jättemycket indie rulle av en tysk demonregissör eller något av skumma pubertala 30 åringar som gör svårgreppade filmer om the american suburbs, eller bmx-cyklande pojkar i små okända Amerikanska orter som inte får plats på kartan. Men well Sci-fi channel tcm och tnt är egentligen lika illa. Jag säger som lestadianpastorerna på 70-talet; TVn kan endast driva oss i fördärvet liksom gardiner, kaffebryggare och räknemaskiner.



Nu måste jag poppa popcorn, och snabbt baka scones, för att sedan fortsätta med min kravlösa filmtittande tillvaro. It’s good to be me.



Dagens läxa är att lyssna på Astrud gilberto- Girl from Ipanema

Samt att bli medlem på http://www.makeoutclub.com



Handtag famntag klapp och kysse.



Farbror Einar från min super8 hemmavideo hälsar.



/Mary Poppins aka The girl with blood in her mouth.





+++++++++++++++++



till de som faktiskt läste till slutet...välkommen på teparty med nybakade scones och körsbärste med mycket socker i, vid första bästa tillfälle.

Lokko on a bumpy ride to Lala-land



...idag har jag lyssnat på en northern soul tolva som jag i tron att jag vara Andres Lokko, snodde från en dj på mod nighten på blow up förra veckan. Fortfarande i tron att jag är herr Lokko, beslutade jag mig för att kontakta dj’n för att erbjuda honom möjligheten att få tillbak den. Eftersom jag är Andres Lokko och vet att jag kan få ut något av denna mycket betydelsefulla välkända DJ från storbritannien, så får han inte tillbaka den helt utan ansträngning dock. Vid det här laget har jag lyckats få DJn som känner den som känner den som känner den, att dels spika min intervju med Cat Power, som jag iofs inte kommer kunna genomföra, men ändå, och dessutom kirra en dejt med chemical brothers nästa gång jag kommer till London (jag har fått mobiltelefonummer adresesser och hang out ställen, allt som krävs för att stalka eventuella kemikaliebröder som inte håller sina dejtlöften), samt fått en bunt med skivor från ännu okända lovables varav en kan sjunga som billie holiday (som jag då) och en annan gör experimentell rock á la sonic youth men mer åt björk hållet(eeh alltså inte för att björk gör rock, men...) med en sångare som låter som skurt fast sjunger rent, och en som bara är allmänt loveable med soft pop á la Granada goes solskenspop i Nixon-anda... Detta innebär att jag inte behöver låta pressen att skriva något vettigt för ”SEMI”, krossa mig, då jag vet precis vad jag ska skriva och bidra med.



Angående det där med att jag inte kommer kunna intervjua Cat Power. Yes. Duh, jag kan inte ens gå på konserten... Nu skrattar Määäry och njuter av att jag är lika olycklig som hon. Damn it. Jag upptäckte att jag ju åker till L.A tre dagar innan Cat power, och inte kommer hem förän minuter innan eller långt efter konserten, på lördagen. UUUUuuuuääähhähäääää. Jag gråter verkligen den här gången. Inget kan göra mig olycklig, ingenting förutom detta. Jag missar Cat Power. Jag gråter floder av tårar och blöter ner min flanellpyjamas. Vad ska fluffa mellan mig och mina ben när jag gnuggar benen mot lakanen om nätterna när jag förgäves försöker mig på den ädla konsten at sova?



Fy tusan jag tror inte att jag är Andres Lokko längre. Min olycka har tagit ner mig på jorden.



Det åskar och blixtrar ute. Ur de mörklila molnen på himlen kommer ilskna tungor av ljus och som vanligt komemr de nog slå ner i nån stackars intet ont anande kostymnisse bakom skogen på andra sidan vägen. Det händer alltid. Blixten tar aldrig fel. Jag orkar inte ens dra ut alla mina elektroniska apparater längre. Verkar meningslöst att försökra sig mot något som aldrig kommer hända. Stackars kostymnisse. He never saw it coming.



Vad skriver man när man har suttit bakom samma vita spruckna väggar i sin varma åksjukeframkallande vattensäng och och i ren desperation knaprat i sig flera nävar med gifter från nycomed och pharmacia, fyra dar i rad. Fyra dar som föregicks av ytterligare fyra dar, i rad efter föregående fyra dar. Jag knaprar i mig piller för flera hundra, och provar badräkter virtuellt för att försöka hitta en söt liten sak med halterneck och rosett, rynkad lite fint precis som mammas ansikte numera, och lite tyg över my booty, så att pojkarna inte får för mycket att se på. Jag tänkte leva mitt liv i 50-talet ett tag, köra min nya vackra stereotypa 50-tals cab mentalt, medan jag gömmer mig bakom sätet och min vita vän (god forbid interracial relationships), kevin med den enormt stora samlingen rock’n’roll vinyler poserar framför ratten när gud tar en bild av hur vi rusar förbi mississippis landskap, för att skicka hem till Kevins mor hemma i villaidyllen.



Badräktsprovandet är inte det lättaste. Man måste kunna sin matematik, alla om siffror nummer och tal. det ska gå lekande lätt när man sluter ögonen för att se om ”35inch bust”, ”24inch waist” och ”35inch hips” är måtten för mig. Det är bara ett tidsfördriv dock. Något jag gör istället för något annat. Om jag sitter vid datorn i 14 timmar till och sysselsätter mig här i 14 timmar till, så har jag tänjt på tiden precis som det är tänkt att jag ska göra, och jag får ännu en bragdmedalj för god insats i min egna olympiska gren.



Jag tänke leva något annat, ja så var det ju. Jag tänkte att om jag lever i en annan tid ett annat liv, en annan tillvaro står min riktiga tid stilla. Jag tänkte att jag skulle slippa fatta några beslut, slippa köpa julklappar och födelsedagspresenter och slippa se min skyddande övertygelse falla, till förmån för Karlsson (som i på taket fast utan propellrar, köttbullesnatteri eller dvärgtendenser) som spelat hårt den senaste tiden, med sitt psykologiska våld, för att få mig att falla rakt i hans armar.



Titta på mig nu, jag vacklar som käglorna när jag spelar dvärgbowling. Vilken tur att alla är så jäkligt mycket sämre än mig på att kasta dvärg. Nu kan jag sluta vackla och stå stadigt igen, så fort jag återhämtat mig från min självrannsaknings-attack. Men de kommer oftare än för dvärgarna med hål i, om det fortsätter så här, med en sådan acceleration kommer det jag förväntas stå pall, vara som 111 rödlackerade ferarris maxade till högsta hastighet. Jag vet inte om jag klarar det. Jag vet inte om jag vill. jag vet inte varför jag alls skapar mig sådana här lyxproblem. Jag tror att det skulle vara mycket lättare alltihop om jag någon gång, om så bara en enda, vågade snudda vid vad jag faktiskt nästan har skrivit om. Som vi alla vet föddes jag invalid. Det är tryggt i mina lindor som stödjer mig när jag stapplande försöker ta mig fram. Och ännu tryggare är mina kryckor vars sjävutnämda roll som substitut för sådant jag inte vågar önska, jag villigt accepterar. Så om det hindrar din sikt, alla lager av apelsinskal, kvasi-metaforer, bitar med krossat glas som jag för att skapa dramatik låtsas har sårat mina knän istället för min väns, och högar (läs berg) av tomma dr pepperflaskor, finns det egentligen bara två saker du kan göra; ta den ständigt kvarblivna rosa spelpjäsen och hoppa in i spelet, eller börja slåss och ge mig slag efter slag under bältet, som jag inte har en chans att parera.



Men jag vet i alla fall om att jag är envis.





Nu ska jag dricka körsbärsthe som jag alltid gör nu för tiden. Till det ska jag äta scones som jag bakade för en stund sedan, och sen ska jag skruva upp miss Holiday på högsta volym, låtsas att det är Mary Poppins, och ha ett speedat teparty där jag hoppar upp och ner på heltäcknignsmattan, eftersom det verkligen är på tiden att jag kommer i form. Det är inte hälsosamt att vara smal på det sättet jag är det.

En dag utan mig



Det finns en anledning till att jag aldrig ens försöker sätta fingret på mina tankar, att jag inte ens försöker placera in dem i små fack, meningar på mitt gapande tomma papper och att jag aldrig någonsin ens antyder något om dess existens.



Det är lättare att låtsas var hjärndöd. Jag lever ett high-speed slackerliv med heta ord och termer, feta accessoarer och hundratals lövtunna lager av obskyra men triviala företeelser som med stor talang tillsammans, förslaget spelar mig i filmerna. Det är lättast att låta folk tro detta. God knows att de flesta inte ens har kommit så långt i sin analys av mig att de förstått de obskyra med triviala lagrenas roll i det hela, i min uppenbarelse. Men det är en helt annan sak, något som jag inte behöver föra till diskussion i denna stund. Poängen är att folk tror, för att jag säger åt dem att tro, stackars människor, lyder mig som små hundar. Sitt Bobo sitt.



Det finns någon som lever min tankar, mitt liv, fruktansvärt mycket bättre än jag gör det. Samma person är även fruktansvärt mycket bättre än mig på att föreviga detta, genom att hitta precis rätt ord i precis rätt följd, utan att komplicera något mer än nödvändigt, förklarar hon allt som är och lite till. Det var flera år sedan jag upptäckte deta. Vad mer kunde jag då göra än att brutalt hänge mig till att skildra någonting annat än det jag borde skildra. Vad annat kunde jag då göra än att vända mig till något som jag kan vara bäst på. Jag tror att jag hatar dig för att jag alltid måste vara bäst. Jag tror att jag hatar dig för att du är bättre än mig på detta. Men allra mest hatar jag dig för att du inte vet om att du lever mitt liv och tänker mina tankar.



I denna stund skäms jag enormt för att jag gång på gång sagt att jag ska sluta med det enorma slöseri jag har sysselsatt mig med i flera år. Jag skäms för att jag inte kan hålla löften till mig själv, och efter denna ytterligare självrannsakansattack fortfarande inte kommer göra något för att sluta slösa.



Förlåt för att jag är ”a lot of talking and no doing”.

Förlåt för att jag om 10 år kommer ha slösat bort en livstid på att inte göra något av det jag hade kunnat göra.

Förlåt för att jag inte orkar med det här längre



Jag tror inte att jag orkar vänta i 10 år bara för att konstatera ovanstående. Det verkar helt enkelt som slöseri på min omgivnings tid. Det enda jag lovat mig själv och faktiskt hållt hittills, är att jag skall var en av de människor som faktiskt genuint bryr sig om, vare sig det betyder att stå och vara en grötkokande snäll-Miriam vid Lindas spis, eller en inte genom ord, men genom avsikt och tankar tröstande lyssnar-Miriam. Det är det enda jag hållt, hittills, och jag vill och tänker inte sluta med det nu. Jag tänker inte slösa 10 år av din tid. Jag tänker bry mig om dig.



/Miriam

Gömma mig i tröjans trygga famn



plötsligt är nu, det som för två timmar sedan var om en längre evighet. Tiden hinner i kapp. Allting ligger i hälarna på mig, snart nära att helt och hållet hinna upp vid min sida och sedan överskölja mig som en stor havsvåg med potential att dränka.



Jag har drivit ormarna till vansinne. De som hugger, bara man retar dem lite. Jag ser ärren efter ormbett, vars gift ingen finns i närheten för att suga ut. Och mina ögon fylls av tårar av löken som jag stekte i köket för en timma sen. Sluta gnugga Miriam. Sluta gnugga. Jag har lök på fingrarna också.



För att jag lyckats ta mig tillräckligt långt bort finns det ingen som kan säga ”säg förlåt Miriam, säg förlåt till dig själv”, och ingen som själv kan förlåta mig. Ingen här. Det är tyst och mörkt, bortsett från tv’n i hörnet som surrar av dämpade röster och lyser upp tillräckligt för att jag nästan ska kunna se mina händer när jag skriver.



Under Rudie’s-tröjan bär jag snoopy t-shirten från det ljuva åttiotalet, som jag sett min mamma bära den tusen gånger förut. Det är bra att jag har den. Jag kan krypa upp i min stora surrstol och snurra snurra snurra. Jag kan krypa upp i snurrstolen, gömma benen inne i tröjans trygga famn och snurra snurra snurra. Jag ska snurra tills jag blir yr, så att jag glömmer allting.



Det vore fint att bara få ligga på golvet, om så bara för en minut. Ligga där och lida av amnesia. Inga ord, inga skrikande minnen, inga uppmärksamhetskrävande måsten, och framför allt ingen som helst koll på tid och rum.



Undrar om någon anade, när jag oskyld i kalix mörka vinternatt, att jag skulle bli sådan här. Undrar om det gick att se att jag inte skulle stå pall...NÅGONTING. Någonting.



Nu ska jag äta den ljuva maten











som fellinis vattenmeloner.











och...



”Here is the result of your Movie Nerd Purity Test.

You answered ”yes” to 261 of 400 questions, making you 34.8% movie pure (65.2% movie corrupt); that is, you are 34.8% pure in the Movie Nerd domain (your Nerdiness is 65.2%).

According to the scoring guide, your Movie Nerd experience level is: Hey, whoa, take it easy. There’s more to life than just the movies. Go out, see the beach, go on a hike, find some nice gal/guy to spend time with. Read a book! ”

Dazed & Confused



Nu är det över. Till slut.



Jag minns hur jag för några år sedan lyckades bli en prisad ”nobelpristagare” i underground kretsarna och pryddes med guld, svenska flaggan i gult och blått och en storslagen balkläning, som slogs om uppmärksamheten med de andra prasslande kjolarna och stärkta skjortkragarna. Det var något jag skrev som hade orsakat det hela. Något jag skrev innan jag fullkomligt lät mig tas i besättning av ”jag orkar inte tänka eller göra någonting rätt”-anden. Som jag minns det var det jag skrev någonting annat. Det var inte mitt, det var något jag memorerat från någonting jag en gång läste, på engelska, från en medföljande pocketbok från ”Dazed & Confused”. Men jag har läst boken många gånger sedan dess, och orden finns inte där. Det finns inget om generalen hur noga jag än läser varje rad om och om igen. Jag borde ha förstått redan då, för några år sedan att gränserna började suddas ut. Jag borde ha anat att fantasin inte längre var fantasi och verkligheten inte längre var verklighet. Jag är inte dum. Jag visste nog. Jag anade förmodligen hur allt låg till. Men förnekelse är det jag gör bäst. Det har till och med jag accepterat.



Jag trodde aldrig att det skulle leda till det här. Jag trodde inte att förnekelse skulle ringa så högt i mina öron att det till slut blev ett olidligt tjut likt tinitus, som aldrig vill försvinna och förintar alla intentioner man har att göra något, röra på mig. RÖR PÅ MIG.



Det var inte från Dazed & Confused. Det var från mig. Tur att jag är ärlig i alla fall...



lalala...slut på egotrippar, stereotyper och katastrofer. Imorgon börjar jag på något nytt.

Damn you.

Good people should be a little bit stuck up.



Sitting by the bar in a dark room with no air, drinking water from a glass that looks like it contains a dry martini (without the olive), and slowly eating a sandwich with ketchup between the two soft slices of ”Franz Premium white” bread. In a room somewhere else in this building, behind it’s white cracked walls (they keep the memory of the earthquake fresh and clear) , there she is, sleeping, making weird sounds that I sure don’t make when I sleep, sounding like my old grandfather when he comes down the stairs in our old house grumbling something about the good ol’ days. I wish I could sleep like her. Lying on my back, acting like I’m dead, and looking like there is not a thing in the world that could bother me. Instead I’m sitting here, behind he same white, cracked walls, but wide awake, and wandering what i’ll be doing at the exact same time, 04:27 am, a month from now. I’m wondering i I’ll be sleeping (Yeah right, that’s likely!), and if I will have something better to do than sit around typing on my love with the left hand, eating my fifteenth ketchup-sandwich for the evening, and drinking fake-martinis while pretending to be James Bond. I probably won’t. Tomorrow it would be a great idea to go across the street to QFC and buy ”Franz Pemium white” for amost all my money, they’re at half price right now. I can buy a lot and freeze ’em, it’ll last two months if i buy enogh to fill the whole freezer. Oh, and yeah, I have to get some ketchup to. That’ll make my day. I should get brilliant ideas like this more often... huh.



GAWD. I’d like those sassy levi’s-jeans I saw the other day, and maybe the $400 James Dean Lees, damn it they were cool. It’s all in the jeans you know. When my ”ACNEs” were still wearable, I could do anything. Like the ”attacking strangers with sassy shoes, and asking them to go for a cup of coffe”-thing. That was totally not a big deal. But now, when my JEANS are RIPPED, I’m suddenly acting like a stupid meaningless ant, just waiting for someone to come and kill me. STEP ON ME. I’m crushed easily.



I bet you didn’t expect this from me. I bet you expected me to be something better. Something to hold on to. Like the handle on a suitcase filled with money. I guess you were expecting me to be something that you could give to da fat guy in da ol hood, were yo mama n ol homies that yo ain’t speaking to anymo, are at. But I’m still a pretty face on pretty legs, for what that’s worth. You can buy me a mercedes and a gucci-purse, then you and I will look just fine together. You and I. Damn. It’s only me here.



It’s me, my ketchup, fake-martini, imaginary bartender and a piano I don’t know how to play any longer.



Love



/Mary Poppins

Håll i hatten



Jag har haft en internet samt fluff och mys-fri helg, med oldie’s filmkväll i port orchard och i fredags en massa face time och övning i sociala kompetens där 5 typiska amerikanska jocks ville dejta mig.



”Hey there, where are you going?”

”home”

”where’s your friend”

”uuh, I dunno, still in the pool I guess”



jesus christ, amerikanska killar sitter och väntar på en i badkläder på solstolarna i det iskalla vintermörkret. But hey I’m cool, I don’t blush.



”so where’s home, how old are you?”

”at the 104...gees, sss...i...xssoooh...seventeen”



Jag är 9 aiiht?



”Well, what are you doing”

”dunno”

”so, hey, don’t leave, you wanna come kick it with us, we’ve got the whole apartment to ourselves”

”haa, home alone, gosh smooth. well Yeah sure I’ll kick it with y’all, can my ’friend’ come”



well tydligen var kate inte välkommen, jag antar att amerikanske jocks i kalsonger med hjärtan på, inte går på en 12 årings lögner om att hon är 15 (om hon inte är som jag var när jag var tio), men you go girl, keep trying.



sen vände jag mig om och gick plaskandes hemåt i mina svarta Vans.



nästan hemma stoppas jag av ett ”yo”, och tre amerikanska jocks som springer efter mig.



”so you wanna kick it tonight or something...”

”eeh, well yeah....or something...huh”

”do you smoke pot”

”no”

”oh so you don’t do anything like that do you”

”eeh”

”well we’re all alone in the apartment, you wanna go there”

”heh, yeah, I gotta go and change first though”

”well meet us here in half an hour then, will you be here?”

”Yeah sure”



well de var faktiskt fula, såg ut som äckliga polisong-lösa, korthåriga kids i footballteamet i en amerikansk highschool-film. Don’t mess with my reality. hey, jag var faktiskt inte på humör för lite one-on-one med 5 pot-smoking guys med fult hår med blekta toppar. Fast hjärtkalsongerna var sassy. Jag ska rycka och slita i dem någon gång.





Men i lördags hade jag ju filmkväll med Chrissy, hela natten. Jag sög på Marlon Brando, som förresten har en dubbelhaka, och kom att tänka på vilmis desperata försök att röka som honom. Hon brukar misslyckas rätt brutalt, men i lördags spelade det inte speciellt stor roll, det var fint att få något att känna igen, så att jag inte glömmer hennes bleknande bild helt och hållet.



Jag har bilder nu, snygga och posiga på Andy, Vilma, Mimi, Mira som jag bara träffat en gång och några som inte räknas för att de antingen har fula hairdos, eller helt enkelt bara är för fula för att kunna ”make love to the camera” på ett tillfredställande sätt. Jag framkallade 400 bilder och slängde bort 200. Reste var snygga as fuck och jag har bestämt mig för att jag visst ska bli en sassy fotograf med ont om pengar (för att jag är för obsessed av så många av mina bilder att jag inte vill att någona nan ska få dem), men groteskt med respekt i den undre världen, för att jag är all about the pain and catching the game. Yes jesus christ en massa pain har framkallade jag ju också, som är värd att nämna. I have pretty pictures of Gisela doing funny faces (emmaboda), and lots of loveable pics of Jimmy ”adorable” när han läser ”I-D” eller ”Dazed and Confused” i min säng i mitt tacky rum hemma i Sverige, som jag förresten också har en del söta bilder av.



Jag vet inte varför jag plötsligt har ett sånt enormt behov av att prata om mina bilder som om att det inte fanns något bättre i världen. Men jag blir sån när jag har fotat, och slutligen även lyckats släpa mig iväg till Longs och framkallat mina flera månader gamla rullar. Yes mary mother of jesus. Det är onani. Och kolla mitt ansikte, så jag ler, och är lycklig. Bra eller dåliga, jag gillar dem. Jag gillar bilder. Så är det.



Efter Marlon, såf vi en hitchcock-rulle av stiligt format, med trollkarler och en försvunnen tant i Italien eller nåt. Oooh, ”Lady vanishes”....men den var faktiskt inte speciellt bra. Det fanns inga nyanser, och var för mycket dålig svart humor. Marlon med sin röst, tillsammans med alla de andra rösterna i ”dark passage” var trevligare att höra, och jag såg alla färgerna som om det var regnbågen jag bländades av, trots att filmen var svart-vit.



Sist såg vi ”All about Eve” som av alla saker lyckades inspirera mig. Jag vet nu att jag vill bli en psykotisk ondskefull och manipulativ bitch. Det är det jag är menad för. Eller så ska jag bara börja spela teater. Det har jag aldrig trott förut. detta är omskakande. Det hoppas jag att ni förstår.



Bäst av allt var att det nästan var som att se på film med mig själv. Chris vet bättre än att bryta reglerna. Och höll med när jag ooade och aaaaaaaade fram stönande läten för att Patrick ville se Exorsisten som jag bara tycker är tråkig och seg. Thank god for oldies:arna. Det var en nice kväll. We’ll do it again sometime.



Nu är jag uppslukad av panikångestattackerna för att jag inte orkat bry mig i min dumma jäkla bokrecension, eller rabblande av nationalpolitiken. Jag får ont i huvudet av boken, den är grå och hur många miljoner nyanser hon, författaren, än lyckats upfinna så är de ändå bara olika varianter av gråt grått och åter grått. Jag hatar böcker som inte är sagor, på låtsas eller kvasi-allvarliga. Jag hatar ”huset med den blinda glasverandan”. Den passar inte mitt GLADA jag.



I fredags sa Robert ”hey Pippi” och alla skrek frågande ”PIPPI” varpå hans varade ”yeah haven’t you seen the movie with pippi longstockin”... hehe the movie, yeah, och det här är USA, så vad mer kan man förvänta sig än att en white trailer trash kille med en autentiskt ”mullet” hairdo och en foxy truck, enbart ska känna till filmen om pippi långstrump. Never mind Astrid Lindgren. R.I.P. Men well tydligen såg jag ut som pippi långsturmp första gången han träffade mig, så sedan dess (i ett år), har han gått omkring och kallat mig Pippi Longstocking, i hemlighet. Never mind that I’m ”a damn nigger”, som gör ”a bunch of jiggabooing joiggabooh niggah-stuff” som Kate’s pappa tydligen skulle uttrycka det. Det är så fint med Amerikanska psycho-patrioter som är fullkomligt socialt accepterade.



I natt har jag sett på ”Cecil B.Demented” och ”white trash” på cinemax. gosh, jag måste säga att John waters sure is a doll, även om jag sagt det förut och ”polyester” och ”cry baby” är bättre än Cecil.



Cecil inspirerade mig att sy en klänning som matchar min nya $1-lackväska, mina ”Saks” skor och min nya kompaktkamera med löstagbar blixt i originalförpackningen från 70-talet, som jag hittade för 25 spänn på thrift storen tvärs över gatan från pancake houset där jag åt pommes frites till frukost idag.



Och hela helgen harjag hållt min audrey hepburn hatt i ett stadigt grepp. Den enda lättnaden i paniken är att jag upptäckt att det gick att ta tillbaka mitt "tack och adjö, lyfter på hatten", det känns skönt att veta att de inte tog så hårt på det och vill ha mig även när jag slutat leka med Tyler och pilla på hans nitbälte, för att återgå till det normala igen.

Och snårskogen utanför fönstret är mjuk som finaste spets. Om jag kupade händerna runt en av dess grenar skulle den falla över mina spruckna fingrar som lenaste siden och vira sig runt min handled som om den var mitt skinn, som fanns till för att skydda mig, och det där under.



Jag ser världen i skuggor, i mjuka graciösarörelser mot en bakgrund av blå sammet. Jag ser suddiga scenarion bakom morgondaggen på altanen och öppnar balkongdörren och förskräcks av att det utifrån tränger in, genom öppningen, mellan mina ben och runt mina axlar, som en enorm tryckvåg från en explosion som jag inbillar mig sker bland de tunna vinterspröda stråna i utomhusmattans bädd.



Go morgon lilla bluebird



och morgonens läxa är att återigen lyssna på

Felt- Soft As Lace

love

/Harmony

search and destroy in Lala-land



För att stjäla ett uttryck från Linda skugge, som jag inte alls tycker om;

SAKER UNDER HUDEN



Jag vet inte varför, men plötsligt blev det för mycket. Det utlöstes av ett VG, ett fult icke-glänsande jäkla VG. jag får inte VGn, jag får stora feta MVGn och ett "imponerande" eller "fantastisk bra". Framför allt för det jag hade skrivit den här gången, var jag tvungen att ha mitt feta glänsande MVG med en stjärna i kanten. Det gällde ju för tusan mig, det var självutlämnande och hemlighetseliminerande. Jag sa allt jag vill säga, och what the heck, även om det var instabilt, och fruktansvärt dåligt skrivet, så ska jag ju få mitt feta MVG, det är så det funkar. Det är så det har funkat och det är så det ska fortsätta fungera. Eller ja, whatever egentligen. jag bryr mig nog inte. Jag bryr mig inte alla dagar förutom denna. Jag bryr mig för at det är min jäkla födelsedag och att det gör ont att fylla år. Det gör ont att äcklat trycka på skrattrynkor, och att leta efter gropar i huden. Det gör ont att förväntningarna på ansvarstagande började för alldeles för länge sen och aldrig tar slut, och att jag inte har en enda av mina sk vänner från förra året kvar det här året. Det är en brutal påträngande tidsångest, och en brutalt påträngande önskan om att få limma fast mig i sängen och bara ligga där, tills dagar blir nätter, nätter blir dagar, och ingen länge vill ha något av mig, för jag är ju fastlimmad i sängen och kan inget annat göra än att ligga där och verka invalid. Jag behövde något bra, en oscarsstatyett för at bekräfta att även om jag bara går rakt fram på samma oändliga väg dag ut och dag in, så gör jag det med ett moln av guldstoft ikring mig.



Förlåt att jag är bortskämd, att jag har lika höga förväntningar på en bekymmerslös tillvaro som en treåring på julafton. Förlåt att jag börjar gråta för att tomten ger mig fel saker, och för att jag hela tiden går och väntar på att något bättre ska dyka upp, krypa under huden på mig, och värma mig från topp till tå. Och för tusan också ett ringade förlåt för att jag inte kan det där med att göra det jag ska, som jag ska.



Jag gråter krokodiltårar för att visa mitt missnöje, egentligen tror jag inte alls på det där med tårar, så det är bara för syns skull. Under huden lyfter jag på alla tänkbara pinaler, och försöker lista ut var jag gömt den lilla smula hoppfullhet som alltid håller mig över de cyniska, de bittra och de svaga. Jag försöker komma ihåg var jag lagt den, eller hur den kunnat slinka ur mig vid ett obevakat tillstånd. Jag tror att det var de där kopparna med körsbärste som förstörde allt. När jag lät mina läppar smekas av dess ljuvliga aromer, började jag ta saker för givet och gapade som ett fån. Inte länge, jag är ju mån om min image, men ett tillräckligt långt ögonblick av en sekund för att herr hoppfull skulle hinna slink ut mellan tungan och tänderna. Det var det förbannade körsbärsteets fel.

OLDIES- 08/01/2002



Remember The Times

Ooh... In The Park

Remember The Times

After Dark..., Do You, Do You, Do You

Remember The Times

Do You, Do You, Do You, Do You

Remember The Times

Yeah Yeah

Remember The Times



Jag kom att tänka på när jag enbart skrev scenarion, när det var sa tydligt och befriat från mitt kryptiska sätt att berätta alla utan att egentligen säga någonting. Jag vill börja med scenariona igen, skriva sådär påhittade sagor om vackra händelser som aldrig någonsin kommer inträffa, for någon. Men jag har glömt bort hur man gör. Jag har glömt hur man hittar på ärligt och öppet, och sjunkit långt ner i "make-up-so-fucking-much-thatyou-eventually-believe-your-fairytales-are-your-life"-träsket. Saker är rätt botten här nere, eftersom man hämtar inspiration från omgivningen, blir allting pretentiöst melodramatiskt, och rent av skandalöst dåligt. Kanske är det så här det är meningen att allt ska vara. Jag har muteras nu, och kommer aldrig mer kunna skriva de där scenariona. Jag har tagit ett steg närmare det självproklamerade målet att bli som min mamma, och din mamma med for den delen. Fattig på riktiga visioner, och med screwed up prioriteringar. Fattas bara att jag imorgon går och köper mat istället för skivor för att sedan ända bara slänga bort maten eftersom I'm oh so fat, och måste banta. Damnit, jag hade hoppats att jag var en av de människorna som inte blev som sin mamma. Det hade ju suttit fint med tanke på att hon är som hon är...

John Blund din Arme stackare



4:e dagen som John Blunds vikarie, och jag har sövt ett tusental tu.

Men själv får jag ingen sömn, mina händer är för när min kropp, mina ögon,

för att kunna sträcka sig ut över mig och sprida pulver från min magiska

påse in i mina trötta ögon.



Den tredje dagen som vikarierande lyckobringare arbetandes för minimilön handlade mest om

halva dagen och och hela natten då jag satt framför my love med ett för det

mesta tomt martini-glas i ena handen och tryckte på my loves knappar med den andra.

Knapparna ledde till att jag tryckte på andra knappar vars forna kontroll över

alla möjliga begrepp, plötsligt slunkit ur deras våld. Jag charmade en annan John med storslagna

sagor om den senaste trenden och ett kletigt hubba bubba på gatstenarna utanför Åhlens uppe i norr.

Stackars tuggummi som alla trampat på, och stackars John som inte känner igen en saga.



I takt med att jag som klyshfabriken gjorde stan i min snabba sportbil, med korta stopp på de största

inneställena, växte min skara efterhängsna beundrare från 0 till 100, och sent i morse deras tid,

blev jag deras kung för en dag. Men en kalmarbo, några mods, en modellande modette som jag döpt till

Winona och en crustpunkare i Håkan-förpackning är inte de bästa undersåtar en kung kan få. Sent på morgonen

min tid gjorde jag vad varje respektabel John Blund skulle ha gjort och tog dem på en tripp till

labyrinterna där drömmarna finns. Det var en kort men het romans. Speciellt Winona...

"Det är ju Winona, kolla Winona. Vet hon om att du gör bobby lycklig med hennes sköna nuna. Jag gillar Winona"

Jag skall inte glömma dem.



Efter min befriande självständighetsförklaring kröp jag upp från golvet under sängen, låtsades att

det var nyvaken morgon, släpade benen efter mig till mitt morgonsolsljusa kök och frossade i nyttigheter;

ett wienerbröd eller två.



Sedan gick dagen åt till en ommöblering av min garderob, tätt följdld av Gunde Svans skidåkande efterföljare

som stökade till i den nyligt städade snön där borta i saltlake city där jag var och kollade på sagslott och

George som pratade i mobilen inför hela världen, i helgen.



Nu skriker min potatisgratäng i ugnen, att den fått för mycket sol. Stackars lilla potatisgratäng som

inte känner igen en saga.

travesti harkonepali surlogfinitius servasus.



Om fem minuter ska huset väckas. Fru Maj-Lis (döpt efter idolen och representanten för det lilla hemsamhället i föräldrarnas ungdom; Maj-lis Heppinään) ska iväg och skära i ryggradar, för sådant tycker hon, jag citerar, "är oerhört roligt och spännande, look at those cool nerves". Jag som är illaluktande, ickesovande, ickelevande Mary med kollen, förväntas med glädje slita som fä för att få upp henne om dessa 5 minuter. Illaluktande är jag förresten, för att jag inte orkar bry mig i att dusch eller byta kläder när jag ändå bara sitter hemma och smuttar på mitt körsbärsthé hela dagarna. Det händer att jag reser mig ur den röda fåtöljen mitt i vardagsrummet och stönandes och ojandes knuffar den till fönstret, för att där kunna fotografera fåglarna genom glasrutans smut och lerfläckar från de små livens senaste krig här i det som med amerikanska mått benäms som skogen. Yes jag bor i skogen, den är 13x7 m stor till ytan och rymmar hundratals salamandrar och träskormar som av någon anledning dagligen förflyttar sig till en glasburk på vår veranda. Efter den stora skogen kommer en highway, som är ett sött sällskap om nätterna när det hemma i Sverige skulle ha varit helt tyst och ensamt, men här tack vare den, är livligt 24-7 med diskobelysning i alla de färger från bilar som susar förbi i 90 miles/hour.



Jag skötte min plikt denna gången. Efter 9 minuter ( det vet väl alla att 5 betyder 9 när det gäller sovandets ädla konst, det finns ingen sådan sak som "bara fem minuter till") skrek jag "Maj-Lis" och hon flög upp ur soffan som hon däckat i för bara några minuter sen för att i sin desperation att på något sätt få någon sömn utöver de 2,5 timmar hon sovit sedan hon kom hem från jobbet någon gång på morgonkvisten, och möjliggöra att hon klara även denna arbetsdag. Eller som jag sa när hon smällde igen dörren "ha en bra dag, utan att svimma, utan att somna, utan att DÖ".



Men jag brukar sällan sköta mina väckningsplikter. Det är alltför jobbigt att orka bry sig i om någon anna kommer för sent till skolan/jobbet/whatever. Låt dem missa halva dan om det passar deras sömnvanor. Det är inte mitt problem att de missbrukar sin avundsvärda förmåga att kunan sova, genom att aldrig lägga sig i tid och därmed heller aldrig vakna i tid.



Well, nu ska jag hämta och betala framkallade film borta på drugstoren. Det kommer bränna min själ att slösa alla mina pengar på det, när jag hade kunnat köpa mig själv en födelsedagspresent istället. Jag såg ett par adorable skor borta på smuci-suchi...gosh jag vet inte vad affären heter, men det var någt italienskt, eller japanskt, och lät som om att det betydde något som är föär dirty för att passera mina läppar.



Gosh klockan är 17:49 dagen har hunnit gå hur långt som helst.



gonatt.

Well I suddely had to accept the fact that everyone else lives in the real world, and I live in lala-land. WEEE

PEACHES



Jag satt i flera timmar framför spegelväggen i badrummet. Jag grimaserade i spegelleken och agerade Julia Roberts med hennes stora "hollywood moviestar"-moviestar leende och sa "thank you actors, th..th..tha..thaank you... ACTORS", precis så som hon sagt det till mig och hela USA på kanal 54 i reklampauserna mellan filmen i en hel vecka. God knows why I did that, men jag måste erkänna att jag har aldrig haft ett sådant "pretty girl"-smile. Efter Julia gjorde jag "Ricky Lake show"-bitchen, viskandes "Damn it girlfriend, trust me, you don't even wanna know what that ho did" för att min moster ute i köket inte skulle höra, och få för sig att jag pratade med mig själv. För det vet vi ju alla att real people inte pratar med sig själv, with or without a bathroom mirror. Efter bitchen gjorde Jim Carey comeback som negress med gummiansikte. I swear he's a doll. And guess what, he's funny too. We've got nothing in common. Men även de mest olika kan ha något att ge varandra, och gawd vad jag är lycklig för att Jim finns så att jag kan åka snålkjuts på hans fame när jag mot bättre vetande får för mig att imitera honom på nästa vilda fest i the valley. All tight. All right. Miriam's got it going on.



Nu sitter jag framför tv'n drickandes mitt persiko-thé. På platta skärmen visas "remember the titans" med pretty boys och flickor i snygga outfits. Ibland finns det inget som en "feel good"-movie direkt från hollywood som gjorts enbart för att glorifiera den vackra heliga sporten football, och stärka Amerikernas engagemang och förståelse för dess viktiga roll i deras liv. Jag förstår nu, det krävdes ett gudomligt soundtrack, men den här football-filmen räddade mig från mitt oupplysta jag. God Save Football.



Jag sörplar teet så att väggarna ska höra, så att mina Amerikanska väggar ska höra, vakna till liv och göra mitt nya football-älskande jag sällskap i vardagsrumsmörkret. Sen kan vi låta våra läppar med persikothé hela natten, prata girl talk och skratta "Julia"-smiles till gryningen. Vad jag säger är att jag kommit över mina besvär av ensamhet. Det gör ingenting att jag är alldeles ensam här. Jag har mitt persikothe och a million faces i badrumsspegeln. Vad mer kan en flicka begära.



This is a diary



Dagens läxa är att lyssna på

Felt- "The World Is As Soft As Lace"





love

/Peggy Lee

gosh



less of this melodramatic shite.

So i burnt out and faded away



It's going to take a long time to get to where I was before everything that came inbetween me and myself.

What nobody needs to know...



But here I am, choking on my words, choking on adorable, as I compulsivly write them again and again. I never seem to say anyhing new. What I say never seems to help. It doesn't make anything better, and i don't feel relieved to have shared my words with my love; the computer. But I keep on doing it. keep on choking, and keep on getting disappointed that nor this time, or any other time did my writing, my words, make me rise to the sky on small light clouds relived from the heavy rain they unwillingly have been carrying around, by force of nature.



Today I had planned yet another "hello dear love, i miss you why did you have to go"-piece, but I sat down trying to form the sentences of glorified memories, and realised that I can't do it any more. I guess I'm giving up. I guess this is my final way of telling myself that it's about time I accept that easy comes, easy goes. But I've got the images inside my head. They are really all I ever wanted. Images put together to wonderful memories. That beats the trouble of having to deal with people.



I made an attempt to adapt to what I though was better. I tried to reach the greener grass on the other side of the lawn. I tried and tried and even though every attempt failed I kept on trying. There's really not anything else I can do. I have fiction, a pocket full of things, not even I am sure are real. Life can take a life in a blink of a second. Life can take a circumstances, tear it to shreds and throw it away. But I've got something here, inside of me. At this point, al I can do, is be thankful for that. They can't take that away from me.

welcome to lalaland